”Stålmannen” Christopher Reeves första film efter att ha spelat Stålmannen var mindre än … super. Faktum är att 1980 års ”Somewhere in Time” beskrevs i kritikern Roger Eberts recension som ”tråkig mumbo jumbo”, ”bara fånig” och ”drypande av högtidlighet”.”
Över 30 år senare kallade Variety’s chefsfilmkritiker Justin Chang filmen, med Jane Seymour i huvudrollen, som hade spelat en Bondflicka i en 007-film, för ”ett verk av svävande absurditet”.
Christopher Plummer, som spelade huvudrollen i ”The Sound of Music”, var skurken i ”Somewhere in Time”. En då okänd William H. Macy hade också en liten roll.
Men även om ”Somewhere in Time” fick en Oscarsnominering för ”Costume Design” på grund av den edwardianska klädseln, var kritikerna eniga om att den tidsresande kärlekshistorien var ”fruktansvärd” och en ”ytlig tårläskare”.
Kritikerna och det dåliga resultatet vid biograferna (den släpptes samma vecka som ”Blues Brothers”) hindrade inte filmen från att bli en kultklassiker. Det som kan ha räddat ”Somewhere in Time” från att bli helt bortglömd var den tidlösa miljö där den spelades in på plats: Grand Hotel på Mackinac Island, mellan Michigans övre och nedre halvö. Det majestätiska, historiska hotellet anordnar varje höst en ”Somewhere in Time Weekend”, som lockar en utsåld publik av filmvetare och ofta filmens stjärna, Seymour själv, till filmvisningar, diskussioner och festligheter.
”En del människor känner mig fortfarande bäst för ”Somewhere in Time””, medger Seymour. ”Så att återvända till Grand Hotel är väldigt speciellt för mig.”
Under en frågestund 2015 avslöjade Seymour att hon nästan förlorade rollen till Bo Derek. Under sina besök skriver hon autografer och poserar gärna för foton. Vid några tillfällen har Seymour även tagit med sig sin dotter Katie.
”Katie ser exakt ut som jag gjorde när vi spelade in ”Somewhere in Time” så fansen älskar verkligen att se henne”, säger Seymour, som i likhet med några av deltagarna klär sig i tidstypiska kläder, inklusive en replik av en klänning som hon bar i filmen, under helgens evenemang. Hon säger att ingen av de otaliga film- och tv-roller hon spelat under de mer än 30 år som gått sedan ”Somewhere in Time” är så tillgänglig och vördad som Grand Hotel. ”Du kan åka till State Park i Santa Monica Mountains där vi spelade in ”Dr. Quinn the Medicine Woman” – uppsättningen finns fortfarande kvar där. Tyvärr kan man för ”War and Remembrance” åka till Auschwitz och kolla in det också.”
Men att faktiskt bo på hotellet och njuta av dess tomt, precis som Reeve och Seymours karaktärer gjorde, är en unik upplevelse som kan få besökarna att känna sig som om de bokstavligen är med i filmen. När Grand Hotel Orchestra varje kväll under middagen spelar filmens alltid närvarande instrumentala temamusik (av John Barry, specialist på soundtrack) får man en onekligen surrealistisk känsla av detta ögonblick. Romantiska par på dansgolvet eller vid borden känner det som om de förflyttas ”någonstans i tiden” – vilket är filmens ämne.
I korthet: Reeve, som spelar en dramatiker från Chicago som semestrar på Grand Hotel 1980, ser i hotellets museum ett foto av en skådespelerska som uppträdde på hotellet 1912, spelad av Seymour. Besatt av hennes spöke tar han en snabbkurs i tidsresor och genom visualisering och självhypnos vaknar han upp och befinner sig på Mackinac Island vid sekelskiftet 1900. Grand Hotel var lätt för filmskaparna eftersom den förnäma egendomen öppnade 1897 och på grund av det historiska bevarandet var det lätt att vara den autentiska miljön för båda tidsepokerna i filmen (med det petiga undantaget av en glimt av ett vattentorn och, i en annan scen, ett sprinklerhuvud i taket).
Kille möter flicka, men flickans manager, spelad av Plummer, försöker hålla dem isär för att skydda hennes showbizkarriär. Men de älskande, som umgås på hotellets berömda, 660 fot långa veranda, i hotellets trädgårdar och i ett av dess sovrum, blir till slut störda av ett mynt. Efter att omedelbart ha planerat att gifta sig, snubblar Reeve över en modern penny i fickan på sin gammaldags rock, vilket bryter den hypnotiska förtrollningen. Han vaknar upp, sliten från sin älskare, tillbaka till 1980.
Från det ska vi inte förstöra Hollywood-slutet på den 100 minuter långa filmen – som skiljer sig från slutsatsen i Richard Mathesons bok, ”Bid Time Return”, som filmen är baserad på, trots att författaren också skrev manuset.
Mathesons bok utspelade sig på San Diegos Hotel del Coronado, en annan klassisk gammal pärla, men Grand Hotel fick filmens plats. 100 skådespelare och besättningsmedlemmar, enligt hotellets anteckningar, anlände med fem enorma traktorsläpvagnar som innehöll utrustning, rekvisita och kraftkällor som behövdes för inspelningen. På den tiden hade Grand Hotel ingen luftkonditionering, men 50 procent av filmen spelades inomhus eller på dess tomt.
Grand Hotel har firat sin filmvärld på nära håll i mer än 30 år.
”Jag minns inspelningsupplevelsen mycket väl”, säger R.D. Musser III, Grand Hotells nuvarande vd, som Seymour kallade ”Young Dan” när han spelade in 1979. ”Jane Seymour var en sådan klasspelare att hennes värme gjorde hennes skönhet mindre skrämmande… och det gör hon fortfarande!”
Musser, vars far Dan Jr. vid den tiden just hade köpt Grand Hotel av sin farbror, säger att han vid 16 års ålder var imponerad av Reeve, som just hade kommit från ”Superman”. ”Han var en sådan gentleman att han fick mig att känna att jag var en superhjälte (vilket jag definitivt inte var!)”
Inte heller Reeve var det, visade det sig. Under inspelningen av en av filmens mest dramatiska (sentimentala) scener snubblade han och föll.
”Christopher Reeve befann sig högst upp på trappan som ledde ner till poolområdet på gården där Jane Seymour väntade på honom. Han rusade ner för trappan till henne och föll och slet ut knäet ur byxorna han hade på sig. Det fanns ingen ersättningsdräkt – det var den enda dräkt i garderoben som passade honom, så de var tvungna att skjuta upp inspelningen medan de reparerade knät”, säger Steve Klaver, som är född i Michigan och som var en ung man som sommarjobbade på Grand Hotel som säkerhetsassistent.
Klaver säger att Seymour blev sjuk i influensa under vad som skulle bli den första veckan av inspelningen, vilket redan hade gjort att allting blev försenat. För att fördriva tiden åkte Reeve in till stan på den lilla ön Mackinac Island. ”Christopher Reeve var en fantastisk kille. Han var mycket trevlig mot personalen och mot sin säkerhetspersonal. Vi var tvungna att följa med honom för att garantera hans säkerhet”, säger Klaver. ”Men Christopher Plummer, när han gick ut, kunde helt enkelt sätta på sig en hatt och glasögon och ingen kände igen honom. Han var en stor stjärna, men han kunde vara mer anonym och gå runt själv.”
Det fanns ändå inte så mycket nattliv att hämta enligt Klaver.
”Jag blev förvånad över hur mycket av filminspelningen som skedde sent på kvällen och tidigt på morgonen.”
Motoriserade fordon är förbjudna på Mackinac Island till förmån för hästdragna vagnar och cyklar, så det krävdes ett särskilt tillstånd för att ta med sig bilar till ön för att spela in filmen. Ön kan nås med färja eller privatflyg.
En annan film, 1946 års ”This Time for Keeps” med Jimmy Durante och Esther Williams i huvudrollerna, spelades in på Grand Hotel.
Grand Hotel ligger på en naturskön bluff med utsikt över Mackinacstrakten (som förbinder Lake Huron med Michigansjön) och Mackinacbron (som förbinder Michigans övre och nedre halvö). Det är världens största sommarhotell och bland de 390 unikt inredda rummen finns 55 sviter som är uppkallade efter Teddy Roosevelt, Lord och Lady Astor och sju av USA:s presidenters första damer. Kändisar och presidenter besöker regelbundet hotellet.
Hotellet respekterar traditionen med eftermiddagste i lobbyn och kräver att gästerna bär kavaj och slips i den formella matsalen.
Under 2016 kommer Grand Hotel att vara värd för sin ”Somewhere in Time Weekend” den 27-30 oktober… om du vågar se filmen!