Och vad att göra åt det
Jag har tidigare tagit upp frågan om poesiproblemet – och varför jag kände det MER när jag gick ett MFA-program för att studera poesi på ”terminal degree”-nivå.
Några vanliga saker som folk säger om poesi:
– Det är gammalt/dött.
– Det är nördigt.
– Det är elitistiskt, snobbigt, uppkäftigt eller exklusivt.
– Det är tråkigt.
– Det är svårt.
– Det har aldrig riktigt intresserat mig.
Och dessa invändningar förvandlas ofta, på något sätt, till rent hat. Folk blir ibland spända när de hör ordet. En sann fysiologisk reaktion!
Från mina möten med konstformen har jag fått fram fem huvudskäl till varför folk hatar poesi. Kanske, bara kanske, har dessa skäl något gemensamt.
Ingen berättar varför man lär sig det.
Och varför det verkligen är så viktigt att lära sig. ”Det är bara kulturellt viktigt. Det finns historia att missa om man inte lär sig det.” Detta är inte tillfredsställande eller övertygande.
Vi bör ge en bra introduktion, från början. Som barn får vi veta varför vi lär oss att läsa, knyta skorna och borsta tänderna. Vi får veta varför vi lär oss naturvetenskap och matematik: för att bättre förstå och förstå vår värld. Det resonemanget gäller även för poesi. Vi är en art som skapar mening. Ända sedan vi uppfann språket har vi uppfunnit något roligt/häftigt att göra med det. Tänk om vi bara sa det? Ge barn och elever en köttigare, hälsosammare substans till grunden för varför vi lär oss poesi.
Vad lärs ut: Vi slår på den döda hästen.
Jag erkänner att jag älskar klassikerna. Robert Frost. Jag älskar den där skiten med två vägar. Och så vidare. (Det gör jag verkligen.) Men det beror nästan uteslutande på att denna klassiker talar till mig personligen; jag kan se mycket av mitt eget liv och mina egna dilemman i Frosts rader. Många andra människor kan också göra det. Den berör något allmängiltigt: att behöva komma till rätta med konkurrerande önskningar, välja mellan okända saker och förena våra begränsningar. ”Och ledsen att jag inte kunde resa båda/ Och vara en resenär.” Wow. Poesi som ger en universell resonans är poesi av det bästa slaget – det som gör klassikerna till klassiker. Det är bra och lyckligt att vi studerar dem.
Men allt för ofta är det som lärs ut överlärt, och därmed underlärt. Vi har blivit självbelåtna med valen i läroplanen. Vi har slagit klassikerna ihjäl och vidare, och torterat livet ur raderna. Vad menar Frost egentligen med ”I took the one less traveled by,/ And that has made all the difference.”? Hur skulle han kunna veta vilken skillnad det har gjort? Och tidigare i dikten säger han att båda vägarna var ”slitna … egentligen ungefär likadana”. Vad ska vi göra av det?
Vi täcker in materialet för att täcka in det, för det ska täckas in – det är trots allt klassiker! – men då – och då – missar vi själva dikterna och poängen med att täcka dikterna till att börja med. Och när vi väl har täckt de döda dikterna känner vi oss smarta. ”Snyggt, jag fick Frost. Nästa!” Vilken tragedi för alla.
Jag anser att vi bör undervisa i klassiker, men ifrågasätter varför vi gör det. Kanske ska vi inte ens lära ut alla. Och ifrågasätta dikterna i sig själva. Stötta eleverna när de möter dem, och förstärk deras växande kunskaper med poesi som är ny och relevant för deras skede i livet. Detta kommer att hålla poesin fräsch och levande och inte stinkande.
Vi slår den döda hästen stolt. Och med stora ord.
En av mina största käpphästar är när folk blåser upp sitt språk om en poets språk. Det är verkligen ingen tävling. När folk talar om poesi på ett pompöst sätt, särskilt i en akademisk miljö, som att ”det här ska vara svårt” och bara för ett fåtal utvalda att förstå, upprättar det barriärer mellan dem som deltar i samtalet.
Jag är rädd för att om man gör det, så gamifierar man poesin på ett falskt och avskräckande sätt, och kanske till och med berövar den enes/andra personers koppling till dikten och njutning av att diskutera den. Detta är tyvärr ett alltför vanligt fenomen i MFA-verkstaden. För ens själviska egoströmmar eller lust till A motsäger vi öppet poesins verkliga anda (som jag tror är generositet och förståelse) och sprider samtidigt den fördärvliga stereotypen att poesi är uppkäftigt och elitistiskt.
Tänk på denna tes från Harvards hemsida om hur man skriver en tes för en jämförande analys:
Varemot Camus uppfattar ideologin som sekundär i förhållande till behovet av att ta itu med ett specifikt historiskt ögonblick av kolonialism, uppfattar Fanon en revolutionär ideologi som drivkraften för att omforma Algeriets historia i en riktning mot självständighet.
Okej, kanske, men mest…
Om man känner ett behov av att ge en föreställning varje gång man talar om poesi (eller skriver den oundvikliga uppsatsen om den), är det inte konstigt att blotta tanken på ”poesi” får en del människors hjärtrytm att höja sig! Med ett sådant standarddiskursläge kan jag definitivt se hur poesi kan vara ångestframkallande, särskilt för perfektionister.
Människor förstår dikter på olika sätt. Det är så vackert, och jag tror att vi alla skulle göra klokt i att lära oss av varandra. Men när ord som intersubjektivitet och antidisestablishmentarianism (överdriver för effekt, hoppas jag) dyker upp i poesianalyser, så dyker även alienation upp. Tänkandet går så här: ”Min tolkning låter inte alls lika komplex som hans, så min måste vara sämre och felaktig och därför borde det vara han som talar, inte jag.”
Jag tycker att vi borde bryta sönder det decorum som inrymmer den traditionella poesidiskursen. Lärarna bör sätta tonen här och tala om poesi i både tekniskt exakta och raka termer. I sin tur bör lärarna värdera och arbeta med alla sorters och nivåer av elevernas bidrag. Vi kan åstadkomma detta genom att fokusera på kommentarens bidrag snarare än på hur den låter – och genom att ifrågasätta, och respektfullt påtala, förvirrande terminologi eller förklaringar. Ärlighet bör skyddas mot vältalighet för vältalighetens skull. (Fast självklart är ärlighet och vältalighet tillsammans idealiska.) Detta leder till…
Som det lärs ut: du har antingen rätt eller fel.
Kanske känner vi oss inte smarta efter att ha behandlat en dikt. Eller rörda alls, bara frustrerade. Jag förstår helt och hållet de kamper med poesi som beror på tanken att det bara finns ett rätt sätt att tolka eller förstå en viss rad, metafor eller ett visst budskap.
Jag har en vän som sammanfattar det här ganska bra. Hon skriver,
”Till och med som en av de ”smarta barnen” förstod jag det aldrig. Och ibland kändes det som om vi försökte för hårt för att få något. Som om det kanske inte alltid finns en intensiv djupare mening men vi var alltid tvungna att leta efter den ändå och jag hittade den inte ofta.”
När det gäller dikter så klandrar jag inte någon person som ”aldrig fattade det”. Jag tror inte att det var hans/hennes fel (om de inte bara aldrig ansträngde sig för att läsa och förstå den, någonsin). Om en person seriöst försökte men dikten bara inte klickar, är det intressant! Det kan till och med vara häftigt, som korvflickan!
Tot ofta stänger vi av en konversation precis när vi borde öppna oss och luta oss mot den. För det är här eleverna kan börja ha en kritisk åsikt och utveckla estetiska känslor. (Sanningen att säga lärde jag mig att jag kunde ha en åsikt om vad som är bra poesi först i forskarskolan. Hur stärkande hade det inte varit att veta det redan i gymnasiet?). Som med allt annat är en känsla av äganderätt avgörande för att utveckla och upprätthålla ett djupt intresse.
Jag säger inte att det är okej att lättvindigt avfärda en dikt som du råkar inte tycka om. För hyllade verk kan en viss kontextsituering eller analys på högre nivå vara motiverad. Det borde det förmodligen, om det är ett skrivande som är värt din tid och förståelse. Men om en dikt inte uppmuntrar dig att göra det arbetet i första hand – om den inte bjuder in dig – fungerar den helt enkelt inte för dig. Jag tycker att det borde vara ett acceptabelt svar, förutsatt att det kan backas upp.
Lärare har naturligtvis en stor roll att spela (och en enormt viktig roll) när det gäller att göra en dikt så inbjudande som möjligt innan en elev gör den bedömningen. Det är lätt att förakta Shakespeare när man inte visas/lärs att analysera (och uppskatta) syntaxen.
Av allt tycker jag inte att någon lärare ska säga till sina elever, vare sig direkt eller indirekt, ”nej, det är inte rätt, du tänker inte på det här på rätt sätt” när det gäller en dikt. Säg i stället: ”Vilken eller vilka delar får dig att tänka så?” och pressa på ytterligare. Detta kräver mycket mod men är helt och hållet och spännande möjligt.
(←Tack, Mrs Allen!)
Och… omöjliga förväntningar.
Som Ben Lerner skriver i, ”The Hatred of Poetry”,
”Poesi” betecknar ett omöjligt krav. Detta är en underliggande orsak till att poesi så ofta möts med förakt snarare än bara likgiltighet och till att den periodvis fördöms i motsats till att helt enkelt avfärdas: de flesta av oss bär på åtminstone en svag känsla av ett samband mellan poesi och mänskliga möjligheter som inte kan förverkligas av dikter. Poeten… är därför både en förlägenhet och en anklagelse.
När någon vänder sig till poesin av den uttryckliga anledningen att den ska lösa deras problem eller lindra deras smärta, kan de mycket väl bli besvikna. Poesin kan vara ett dåligt botemedel. En dikt är en egen erfarenhet i sig själv, så den kan aldrig vara exakt din (om du inte har skrivit den antar jag).
Jag förväntar mig inte att en dikt ska göra det helt rätt varje gång. Det är ganska orealistiskt. Så jag försöker att inte se poesi i utilitaristiska termer (eller se poeter som hjältar som räddaren av världen. Det är för mycket press. De är också människor.).
Detta är en av anledningarna till att jag kände att jag var tvungen att lämna mitt forskarutbildningsprogram. Jag var ute efter att starta en karriär, men ville inte bli beroende av mina dikter för min försörjning eller mitt självförtroende. Hur mycket jag än skrev om mitt liv ville jag ändå upprätthålla en separation mellan mitt liv och mina dikters små liv. Om mina dikter misslyckades ville jag inte gå under med skeppet.
Samma skäl som gör att poesi kan vara ett dåligt botemedel gör det kanske till en fantastisk salva. Jag älskar att läsa poesi just för att den låter mig föreställa mig en annans sätt att tänka/ känna/ vara i världen, och en stor del av glädjen och överraskningen kommer när jag finner likheter (om än aldrig exakta överensstämmelser) mellan poetens och mina egna tankar/ känslor/ och erfarenheter. Jag älskar de stunder då en dikt får mig att tänka: ”Wow, jag är inte så konstig som jag tror!”. De bästa.
Så jag försöker hålla förväntningarna i schack och letar efter sambandspunkter i en dikt men kräver dem aldrig. (Och vem skulle kunna göra det?) Jag straffar verkligen inte dikten för att den inte levererar (lika ohållbart) eller tänker negativt om poeten när jag inte får någon kontakt. (Det är inte deras personliga fel att de inte fattade mig.) Jag går bara vidare och läser något annat.