I sina memoarer I Found My Tribe skriver Ruth Fitzmaurice: ”När ett husdjur dör finns det ett tomrum kvar där de brukade vara. Du känner eller hör dem inte längre röra sig i din värld. De är bara borta.”
Den unika händelse som framkallar ett utbrott från hennes make Simon, trots hans försvagande motorneuronsjukdom, är det ögonblick då hon berättar för honom att hon har låtit avliva deras hund Pappy. Hon beskriver Simons ångestfyllda reaktion: ”Du dödade min hund. Du avlivade min hund utan att fråga mig. Hur kunde du göra det? Hur kunde du göra en sådan dålig sak?”
För två veckor sedan kände jag med Ruth när jag var tvungen att avliva vår Jack Russell, Jack, efter en stroke. Jag var förkrossad – sorgen var intensiv, rå och överväldigande. En sådan sorg för ett husdjur kan också förvärras av skuldkänslor när man har bestämt sig för att avsluta deras liv. Det är en ensam plats. Men om vi tar hänsyn till dr Susan Delaney från Irish Hospice Foundation som förklarar att ”vi sörjer när vi förlorar det som är viktigt för oss”, så borde sorgen över ett husdjur inte vara en källa till förlägenhet utan snarare ett bevis på vår kärlek.
Dr Delaney, en klinisk psykolog, uppmuntrar människor att sörja sitt husdjur fullt ut och utan förlägenhet. Hon utvecklar: ”Vi vet inte alltid hur vi kommer att reagera på en förlust förrän den inträffar … vi väljer inte våra känslor.”
Att förlora ett husdjur, fortsätter hon, kan utgöra ”en enorm förlust i människors liv” och råder dig att ”tillåta dig själv att känna vad du känner och bekräfta det, och söka upp människor som kommer att bekräfta det”.
Sorg över ett husdjur överskrider alla sociala skiktningar – nyheten om att drottning Elizabeth drabbades ”extremt hårt” av att hennes 14-åriga corgi Willow nyligen avled (en direkt ättling till hennes första corgi Susan, och den sista av hennes berömda hundar) gör att alla djurägare känner med henne. Prins eller fattiglapp, din hund älskar dig oavsett.
Stäng
Drottning Elizabeth med sin första corgi. Susan
I ett samhälle som blir alltmer fragmenterat, osäker och isolerad, ger den villkorslösa kärleken från en hund eller katt glädje varje dag. Att förlora den kontakten kan vara försvagande. Att lära sig att leva med sorgen efter ett husdjur tar tid: det finns ingen omedelbar och enkel patentlösning. Det intensiva band som djurägare delar med sina djur innebär att de vanligtvis är förkrossade över deras död.
För de flesta är ett husdjur aldrig bara ett djur, utan en älskad familjemedlem med positiva minnen av kamratskap och lojalitet. Trots detta kan människor överraskas av hur djup sorgen är när deras husdjur dör.
Syvärr är det så att ju större betydelse husdjuret hade i ens liv, desto intensivare är sorgen vid dess död.
Grainne Walsh från Dublin hade ett särskilt nära förhållande till sin 14-åriga boxare Maud, som dog i mars. Båda hade drabbats av cancer och överlevt och var oskiljaktiga. Grainne förklarar: ”Hon överlevde cancern vid nio års ålder och fanns senare där för mig när jag själv kämpade mot bröstcancer… Jag hade Maud och den andra hundens stöd, vilket var så underbart vid den tiden.”
När cancern återkom visste Grainne när Maud var redo att gå. ”Vilken underbar gåva det var för oss att kunna låta henne somna in i våra armar, smärtfritt och fridfullt när tiden var inne.”
Hur som helst är sorgen fortfarande stark: ”Det är tidigt och jag saknar henne varje dag. Jag sniffar på hennes säng och hennes halsband och gråter de flesta dagar, men oftast är det med glada minnen jag tänker på henne”. Hon uppmuntrar ägarna att ”gå igenom sorgen, gråta, titta på foton, gå på bekanta promenader, undvik det inte – det är läkande”.
Att behöva avliva ett älskat husdjur är en av de mest svåra och utmanande händelserna i en djurälskares liv. Att erkänna att det inte finns någon lättnad man kan ge ett älskat husdjur är ett bittert piller. Den hängivna hundälskaren Belinda Dyer från Kilkenny, som har ägt över 20 hundar under sin livstid, förklarar: ”Jag tror att det är ett av de svåraste besluten i ens liv, för när det gäller vuxna är det läkarna och alla andra som fattar beslutet, men när det gäller en hund är det du som bestämmer. Det är du som måste respektera hunden i grunden och älska den tillräckligt för att kunna göra det mot den.”
Tekniker för att hantera förlusten av ett husdjur är bland annat att prata med andra som förlorat ett husdjur, organisera en begravningsritual, visualisera lyckliga minnen och rådgivning vid dödsfall. Men för Belinda har det varit mycket betryggande att ha sina avlidna husdjur nära sitt hem, begravda på en särskild kyrkogård med egna gravstenar. Trots detta erkänner hon: ”Att ta farväl är själsförstörande och det tar veckor, om inte månader, att skaka av sig bilden av dem.”
Stäng
Helandeprocess: Karen Donoghue och hennes söner (från vänster till höger) David (14), Thomas (12) och Brendan (8) med sin bassethund Barney. Foto: Damien Eagers
Smärtan av att förlora ett husdjur kan vara särskilt traumatisk för barn, som ser en hund som en bästa vän eller ett syskon.
Karen Donoghue från Naas och hennes tre pojkar blev sorgsna när deras shih tzu/terrierkorsning Odie fick avlivas förra året efter en incident med ett barn.
För pojkarna var det hjärtskärande eftersom Odie var en frisk hund och för den yngste Brendan (7) var det särskilt förödande. Karen ångrar nu att hon använde eufemismen ”avliva” eftersom ”Brendan trodde att han skulle vakna upp igen” och blev ”extremt arg” när sanningen kom fram. Hon råder föräldrar att vara ärliga mot barnen när det gäller ett husdjurs död och att det är ”okej att uttrycka dessa känslor i stället för att låta dem byggas upp inombords”.
Karen ger följande råd: ”Det är en livslektion – det förbereder dig definitivt för livet. Det är bra för barn att känna till döden.” Dr Delaney från IHF håller med om detta: ”Med våra barn bör vi alltid… markera de små förlusterna och det hjälper oss att förbereda oss för större förluster i våra liv. Alla är viktiga.”
Då det numera är olagligt att begrava husdjur i bostadsområden har kremeringar av husdjur blivit vanliga. Glen Patten på Pawprints Cremation Ireland kremerar resterna av upp till 40 husdjur i veckan och lämnar tillbaka askan till ägaren inom två till tre veckor. Glens egen boxare Simba var den första hund han kremerade. Denna erfarenhet har gynnat den tjänst som han erbjuder. ”Jag var förkrossad när det hände… Jag går tillbaka till när jag lät kremera mitt husdjur och gör kremeringarna på samma sätt som mitt husdjur kremerades”, säger han. ”Hon lärde mig i princip hur man gör en kremering.”
Svårt att avstå från att äga husdjur efter Simbas död, tillägger han: ”Jag svor att jag aldrig skulle gå igenom den hjärtesorgen igen.” Men han har nu två hundar och säger: ”Säg aldrig aldrig aldrig. Om tiden är rätt kommer det att hända.”
För Karen Donoghue har också adoptionen av en ny familjehund, Barney, varit avgörande för familjens läkningsprocess. ”Det var tidigare än jag trodde, men jag tror att det var det bästa eftersom det återställde hela stämningen i huset och fick oss att komma ut ur oss själva.”
Men även om det inte finns någon specifik tidtabell för sorg kan ett nytt djur vara terapeutiskt när man är redo. Du kan aldrig ersätta ett älskat husdjur, men om du har hedrat ditt husdjurs minne kan en anknytning till en annan hund eller katt lindra hjärtesorgen. Som djurförfattaren John Katz rekommenderar: ”När ett djur dör ger det dig chansen att älska ett annat djur.”
Dr Delaney sammanfattar sitt råd: ”Låt lyckliga minnen komma vid sidan av de svåra minnena. Och vet att smärtan lindras … vi måste integrera förlusten. Sättet vi kommer över sorgen är genom att sörja.”
För mer information se solacepetlossireland.com och pawprintscremationireland.ie.
Irish Independent