ALMORAVIDERNA (arab. Al-Murābiṭūn; ”krigarmunkar”), konfederation av berberstammar från Sanhajah-gruppen som levde i den marockanska Saharaöknen. Deras religiösa glöd och stridsförmåga gjorde det möjligt för dem att etablera ett formidabelt imperium i Maghreb och det muslimska (andalusiska) Spanien under 1000- och 1100-talen. Deras teologiska islamiska iver tillskrivs Yahya ibn Ibrahim, deras andlige ledare, och ’alim (religionsforskare) ’Abd Allah ibn Yasin. Almoraviderna, som genomsyrades av islamisk iver, erövrade Marocko och stora delar av västra Algeriet mellan 1054 och 1092. År 1062 gjorde de *Marrakesh till sin operationsbas och religiösa huvudstad. Därefter tog deras främsta ledare titeln Amir al-Muslimin (”muslimernas befälhavare”), men fortsatte ändå att erkänna legitimiteten hos en ännu högre auktoritet inom islam: den abbasidiska kalifen i Irak, som hade tilldelats titeln Amir al-Mu’minīn (”de troendes befälhavare”). Det var mot slutet av 1000-talet som de kristna kastilianer som höll fast vid delar av Spanien började utmana almoravidernas auktoritet och inkräkta på deras territorier. Det almoravidiska ledarskapet lyckades tillfälligt slå tillbaka de kristna och omintetgjorde deras planer på att erövra nyckelstäder som Córdoba och Toledo.
Med undantag av Valencia förblev det muslimska Spanien under almoravidisk kontroll. Trots detta är den kanske svagaste aspekten av det almoravidiska styret i Spanien och Maghreb det faktum att de var en muslimsk berberminoritet som ledde ett spansk-arabiskt imperium. Med tiden fick de allt svårare att skydda alla sina territoriella besittningar från den kristna återerövringen, särskilt efter Saragossas fall 1118. År 1125 började dessutom *Almohaderna (de som förespråkade ”Allahs enhet”), ett förbund av rivaliserande berberstammar, göra uppror mot dem i Atlasbergen. Efter en långvarig kamp och obevekliga strider besegrade almohaderna almoraviderna 1147; de förvandlade Marrakech till sin egen huvudstad och utvidgade sin auktoritet till det muslimska Spanien.
Förutom den mäktiga militärmakt som de skapade på sin höjdpunkt är den almoravidiska perioden också intressant för sin konst och arkitektur. Det som kännetecknade den almoravidiska konsten var dess puritanism. Som militärmunkar från Sahara förkastade almoraviderna den överdådiga dekoration som hade dominerat den sena umayyadiska arkitekturstilen, och de byggde i en praktisk snarare än monumental skala. Fromhet och asketism hindrade dem från att uppföra eleganta palats och magnifika monument. Den mest kända arkitektoniska platsen som finns kvar från almoravidernas tid är den stora moskén i Tlemcen i Algeriet, som byggdes 1082 och rekonstruerades 1136.
Judarnas ställning under almoravidernas herravälde var uppenbarligen fri från större missförhållanden. Till skillnad från de problem som judarna stötte på under *almohaderna (almoravidernas efterföljande dynasti) finns det inga faktiska klagomål på överdrifter, tvång eller illvilja från myndigheternas sida gentemot de judiska församlingarna.
