Med sina tillkännagivanden tidigare i veckan om att de kommer att sluta använda sugrör av plast har Starbucks och American Airlines anslutit sig till det stigande flödet mot dessa allestädes närvarande engångsrör. I likhet med staden Seattle, företag som Alaska Airlines och ett växande antal miljögrupper, hänvisade Starbucks till den ökande oron över de ökande mängderna plast i världshaven när de beslutade att genomföra förändringen. Även om dessa dryckesapparater bara utgör ungefär fyra procent av de cirka 8 miljoner ton plast som dumpas i världens hav varje år, ser miljögrupper som Conservation International åtgärden som ”en meningsfull åtgärd för att skydda våra hav”.
Men om det är uppenbart att kunderna kan leva utan dem, väcker detta faktum en fråga: varför använder vi överhuvudtaget engångsstrån av plast? Och hur blev de så allestädes närvarande att de representerar hela problemet med engångsplast?
Och även om historikerna är osäkra på vilken civilisation som först tog tag i sugröret, har människoapor visat en benägenhet för att använda slangar för att underlätta sin dryckesintag, så ”drickslangar” i en eller annan form har troligen använts av människor i tusentals år. Den äldsta bekräftade användningen av sugrör har hittats i en forntida sumerisk grav från cirka 3 000 f.Kr. På väggarna avbildas kungligheter som dricker öl genom långa, cylindriska rör; bland offergåvorna till de döda finns dryckesapparater som är formade av den blå ädelstenen lapis lazuli.
Samhällsmedborgare från antiken och fram till mitten av 1800-talet använde sig av mer lättillgängliga material till sina sugrör, dvs. växtmaterial som har en naturlig rörform, t.ex. rågräs, torkade vassar eller, vilket inte är så förvånande, bara sugrör. Även om dessa naturliga sugrör var användbara för konsumenterna till viss del, tenderade de att gå sönder eller falla sönder när de användes, vilket innebar att drickaren måste använda flera sugrör för att dricka upp en enda dryck, eller så gav de en jordig smak till den dryck de placerades i.
En Marvin Chester Stone, ägare till en fabrik för papperscigaretthållare i Washington, D.C., i slutet av 1800-talet, gillade inte denna tendens till sönderfall. Enligt den ofta citerade legenden i halmhistorien var Stone så besvärad av de gräsiga rester som han stötte på när han drack sin favorit mint juleps att han bestämde sig för att uppfinna ett mer välsmakande alternativ till det naturliga halmstrået. Någon gång på 1880-talet lindade han några pappersremsor runt en penna, limmade ihop dem och täckte det hela med paraffinvax – och resten är dryckeshistoria.
Men även om specialiserade (och mer hållbara) dryckesapparater hade flödat runt i amerikanska koppar i minst 30 år tidigare – en A. Fessenden ansökte om patent för ett ”dricksrör” av metall 1850 medan en E. Chaplin hade skapat ett ”dricksrör” av gummi för invalider – Stones uppfinning blev allestädes närvarande, som en ”billig, hållbar och okej ersättning för de naturliga sugrör som vanligen används för administrering av mediciner, drycker, &.c.”. Under det årtionde som följde på Stones patentansökan från 1888 blev hans sugrör av papper och vax en standardvara vid det ökande antalet läskedrycksstiftelser som började omforma det amerikanska matlandskapet.
Dess engångsanvändbarhet var också nyckeln till populariteten för Stones konstgjorda dricksstrå. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet förde folkhälsoförespråkare ett allmänt uppmärksammat krig mot ”den offentliga dryckeskoppen”, en kopp av metall eller glas som lämnades vid offentliga dricksfontäner så att alla som var törstiga kunde använda den. Dessa vanliga koppar fördömdes som en källa till många dödsfall och sjukdomar i de amerikanska städerna, men engångskoppar var otroligt dyra på den tiden. Istället fick drickarna använda konstgjorda sugrör för engångsbruk som var mindre benägna att sprida sjukdomar.
Pappershalmen genomgick mycket få förändringar under de årtionden som följde efter mr Stones ökända mint julep, bortsett från att den fick sin numera berömda böjbarhet på 1930-talet tack vare en uppfinnare i San Francisco som hette Joseph Friedman. Det var inte förrän på 1950-talet som sugrören fick sin numera ökända plastglans. Det ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget innebar mer pengar i konsumenternas fickor och ett svindlande utbud av nya glänsande varor att spendera dem på. Plast blev allt billigare att tillverka vid den här tiden, och det gjorde även snabbmatsrätter, som alla åtföljdes av läsk i to-go-muggar med tvärsäkringar som lätt slet sönder de tunnare pappersstråna. Med tiden tog plastsugröret över papperssugröret som standard på restauranger över hela USA och så småningom över hela världen.
I dag uppskattar man att USA går igenom hundratals miljoner sugrör varje dag (även om det exakta antalet är svårt att räkna.) World Watch Institute hävdar att dessa sugrör skulle kunna cirkulera runt hela jorden två och en halv gång varje 24 timmar. Och även om mer naturliga eller återanvändbara alternativ till sugrör av plast dyker upp allt oftare på marknaden är det uppenbart att världen fortfarande har ett enormt sugrörberoende, ett beroende som sätter sin prägel på både planetens hälsa och kvaliteten på människors dryckesupplevelser. Om människoapor använder dem är det osannolikt att människan kommer att kunna leva länge utan dricksrör i någon form, men kanske är lärdomen av sugrörets historia att det bara är en tidsfråga innan nästa iteration av denna tidlösa dryckesapparat föds.
Emelyn Rude är livsmedelshistoriker och författare till Tastes Like Chicken: A History of America’s Favorite Bird
En version av denna artikel publicerades i TIME den 23 juli 2018
Kontakta oss på [email protected].