Balans. Vi hör ordet hela tiden i så många olika sammanhang. En balanserad måltid. En balanserad yogapraktik. Ett balanserat sinne. En balanserad kropp. Men grejen med balans är att den inte kan delas upp eller kategoriseras. Precis som när mitt sinne är ur balans påverkar det vad jag äter. När mina måltider är fyllda med fett och socker blir min yogapraktik trög. När min praktik är trög känns mitt sinne dimmigt. När mitt sinne är dimmigt fattar jag beslut som bidrar till en känsla av instabilitet. Och så fortsätter det.
När jag tog examen från college för några år sedan, om någon hade frågat mig om jag levde ett balanserat liv skulle jag förmodligen ha svarat ja. Jag skulle ha tänkt: Jag är frisk (i och med att jag inte är sjuk), jag är lycklig (i och med att jag inte är deprimerad), jag är stabil (i och med att mina föräldrar stöttar mig). Det måste vara balans.
Inte förrän jag började min yogapraktik med regelbundenhet insåg jag den obalans som fanns i kärnan av den jag var. Jag fann mig själv njuta av ställningar som Triangel och Warrior II, som testade och belönade min flexibilitet och styrka. Jag kunde se mig omkring i rummet med andra yogakamrater och känna mig säker på att jag var i nivå med dem. Men när det gällde även enkla balanssituationer så föll min kropp till marken. Det verkade omöjligt att hålla mig upp, att ens lyfta benet en centimeter bakåt i Warrior III eller lyfta armarna i Tree Pose.
Klass efter klass vacklade jag och föll, men jag fortsatte. Jag föll på alla tänkbara kroppsdelar, men jag reste mig upp igen. Runt omkring mig hoppade mina yogakamrater upp i Ardha Chandrasana som marionetter som hissades upp av snören. Under tiden var min modifierade utmaning att helt enkelt lyfta mitt ben medan båda händerna balanserade på marken framför mig. Ibland fick till och med det mig att störta ner.
Under tiden fortsatte livet att utvecklas. Jag hade kommit in i mitt nya jobb efter college, hade äntligen hittat en egen bostad och började skaffa mig nya vänner. De stora frågetecknen som hängde över mitt huvud höll på att skingras. Jag började bli mer säker på min arbetsförmåga. Jag utvecklade min tro på mig själv – jag upptäckte att det var okej att vara ensam, att vara singel, att stanna hemma på fredagskvällen och läsa. Jag lärde mig hur man betalar räkningar, gör upp scheman och upprätthåller åtaganden. Jag hittade en självförsörjning som fick mig att känna mig djupt rotad i mitt centrum.
Jag fortsatte att kämpa för att komma in i halvmåneposen i över ett år. Långsamt kunde jag lyfta en hand till mitt korsben, och månader senare började jag rotera och vrida upp bröstet. Jag var skakig men bestämd.
Dagen då jag äntligen kom in i den fulla ställningen var som vilken dag som helst. Min kropp var varm från solhälsningar. När läraren sa att vi skulle komma in i Ardha Chandrasana kände jag till rutinen. Resten av klassen skulle graciöst sväva in i sin ställning medan jag vände och vred runt.
Jag började min fladdriga dans när läraren kom över för att hjälpa mig. Hon tryckte sin hand mot mitt svävande ben och vägledde mig att trycka tillbaka mot hennes hand. Med detta lilla motstånd hittade jag den sista byggstenen för att konstruera ställningen. Till min förvåning och glädje gick läraren bort och lämnade mig ensam i luften. Medan jag fokuserade så hårt att svetten rullade nerför mitt ansikte kunde jag inte låta bli att le.
Inom några sekunder var jag tillbaka på marken. ”Det var fantastiskt!” Jag utbrast. Jag kunde inte fatta känslan av prestation. Det hade varit så länge sedan en belöning var förankrad i något annat än arbete eller pengar. Den dagen var min belöning något som jag helt och hållet byggt och gjort inom mig själv. Jag hade hittat min balans.
Sedan dess har jag kunnat komma in i Ardha Chandrasana varje gång. Det var något som klickade. Jag mindes ett samtal som jag för några månader sedan hade med en klok yogavän till mig. Hon berättade för mig, med en vetande blick i ögonen, att de som inte är balanserade i yogan inte är balanserade i livet. Vid den tidpunkten var jag emot uttalandet. Vad antydde hon? Att mitt liv var obalanserat? Först senare förstod jag.
Efter lektionen den där underbara dagen berättade jag för min vän om min prestation. Hon flinade och tittade på mig: ”Du har vuxit mycket”, sa hon. Och jag visste att hon hade rätt. Det handlade inte om Ardha Chandrasana. Det handlade om hela mitt liv. Och även om livet ständigt kommer att kasta mig kurvor, vet jag nu att balans byggs upp inifrån, över tid och med mycket övning.
Jessica Abelson är tidigare biträdande onlineredaktör på Yoga Journal. Hon arbetar med att komma in i Headstand från väggen.