För dagens lyssnare som känner till alla Beethovens symfonier krävs det en del historisk fantasi för att förstå hur hans samtid successivt tog emot dessa nya verk och hur kompositören ständigt utmanade deras förväntningar. Ur vårt perspektiv tenderar den legendariska briljansen i framför allt den tredje, femte och nionde symfonin oundvikligen att överskugga symfonierna runt omkring dem och skymma hur nya andra verk var när de framfördes för första gången.
Utmaningarna började med Beethovens första symfoni, med dess öppning i ”fel tonart”. Som vi hörde under den första halvan av den här konserten var Andra symfonin inte på något sätt en reträtt, vilket kommentarerna idag ofta antyder, utan fortsatte experimenterandet. Den tredje symfonin, den mäktiga ”Eroica”, markerade helt klart en vändpunkt i Beethovens kompositionsutveckling på grund av dess längd, komplexitet, utommusikaliska program och estetiska ambition. Folk tyckte: Vad skulle – vad kunde – Beethoven göra härnäst? En kritiker från den tiden gav följande yttrande om Fjärde: ”Att kompositören följer en individuell väg i sina verk kan återigen ses i detta verk; i vilken utsträckning denna väg är den rätta och inte en avvikelse kan avgöras av andra. För mig verkar den store mästaren här, liksom i flera av sina senaste verk, ibland överdrivet bisarr och därmed, även för kunniga konstvänner, lätt obegriplig och förbjuden.”
Ett försummat verk
Biografiska och historiska redogörelser tenderar ofta att hoppa över Fjärde och hoppa fram till den berömda Femte. Beethovens fjärde är faktiskt den minst kända och framförda av alla hans symfonier (naturligtvis måste en av de nio vara det) och skulle förmodligen dyka upp ännu mindre om det inte vore för fullständighetens skull på inspelningar och i uppförandekretsar som Philadelphianerna genomför denna säsong.
Den relativa försummelsen av verket började på Beethovens egen tid. År 1814, när han stod på höjden av sin populära berömmelse och framgång, kommenterade en kritiker för den ledande musiktidskriften i Europa att det fanns tillgängliga utförliga diskussioner om hans verk, och tillade: ”Mästarens symfoni i B-dur har förvisso redan beskrivits kortfattat och slående flera gånger, men den har aldrig blivit uttömmande recenserad. Förtjänar den mindre än någon av de andra?”. Det verkar som om den fjärde symfonin då, liksom nu, hamnade i skuggan. Som en skarpsinnig kritiker påpekade 1811: ”På det hela taget är verket glatt, begripligt och engagerande och ligger närmare kompositörens rättmätigt älskade första och andra symfonier än den femte och sjätte. I den övergripande inspirationen kan vi placera den närmare den andra.”
Beethoven skrev den fjärde under sensommaren och hösten 1806, när han vistades i greve Franz von Oppersdorffs palats i övre Schlesien, långt bort från Wiens liv och rörelse. Greven hade sin egen orkester som framförde den andra symfonin för Beethoven, som snart gick med på att skriva en ny symfoni för greven, som den så småningom tillägnades. Den fjärde symfonin uruppfördes vid en privatkonsert i Lobkowitzpalatset i Wien i mars 1807, på ett program som också innehöll det första framförandet av den fjärde pianokonserten (med kompositören vid klaviaturen) och Coriolanouvertyren. Det fanns få publicerade kommentarer vid den tiden. En av de första recensionerna, i januari 1808, berömde i allmänhet symfonin: ”Det första Allegro är mycket vackert, eldigt och rikt på harmoni, och menuetten och trion har också en distinkt, originell karaktär. I Adagio skulle man ibland önska att melodin inte var så mycket uppdelad på de olika instrumenten.” I slutet av Beethovens liv, när samtiden väl hade vant sig vid hur långt kompositören hade tänjt på musikens gränser, betraktade de Fjärde verket som klassisk mat. En kritiker menade följande: ”Det finns inga ord för att beskriva den djupa, kraftfulla andan i detta verk från hans tidigare och vackraste period.”
En närmare titt
Och även om Beethoven inte hade använt sig av en långsam inledning i den tredje symfonin återgick han till en sådan i den fjärde, vilket han hade gjort i sina två första symfonier och som ofta återfanns i Haydns, hans tidigare lärares, senare symfonier. (Adagio i det här fallet är särskilt lik Haydns symfoni nr 102 i samma tonart). Den typ av inslag som vissa kritiker fann ”bisarra” var de stickande dissonanserna som byggs upp i inledningen före ett medryckande Allegro vivace, rikt på melodier.
Adagio är en uttrycksfull och avslappnad rondo i Ess-dur. Den tredje satsen (Allegro vivace) kombinerar element från Scherzo och Menuett och har triosatsen spelad två gånger, vilket skapar en femdelad struktur i stället för den vanliga tredelade formen. Symfonin avslutas med en bländande evig rörelse Allegro, ma non troppo som återigen nickar till Haydn.