Den kliniska användningen av Bender Gestalt-testet började i slutet av 1930-talet när Max L. Hutt, en instruktör vid Educational Clinic of City College of New York, blev intresserad av att utveckla ett icke-verbalt projektivt personlighetstest. Fördelarna med ett sådant instrument skulle eliminera språkproblem samt hindra testpersonerna från att medvetet välja ut sina svar, och testpersonernas reproduktion av de nio figurerna i Bender-testet skulle kunna utföras på så lite som tio minuter.
Resonemang om att förse en testperson med flera blanka pappersark, en penna och förklara att ”du kommer att få se några kort, ett i taget, med en enkel design på vart och ett av dem, och att du ska kopiera dem så bra som du kan”. Gör det på det sätt som du tror är bäst för dig. Detta är inte ett test av konstnärlig förmåga, men försök att kopiera designen så bra du kan” skulle ställa försökspersonen inför ett tvetydigt problem att lösa. Utan ytterligare instruktioner och med svaret ”gör det på det sätt som du tycker är bäst” på alla frågor tvingades försökspersonen att tolka uppgiften och gå vidare på ett sätt som överensstämde med individens vanliga personlighetsstil.
Hutt utvecklade därefter en rad ”testfaktorer” med förslag på de personlighetsegenskaper som de kunde förknippas med.
Inte något om detta preliminära arbete publicerades dock och det förblev utanför huvudfåran inom pedagogisk psykologi, som vid den tiden praktiskt taget var begränsad till testning av intelligens, förmågor och yrkesintressen.
I samband med att Förenta staterna gick in i andra världskriget 1941 blev Hutt dock inskriven i den amerikanska armén och utsedd till konsult i psykologi vid Surgeon General’s Office i Washington. Armén upplevde ett behov av att snabbt utbilda och sätta in både psykiatriker och psykologer för att tillgodose det kraftigt ökade behovet av yrkesverksamma som kunde diagnostisera och behandla de känslomässiga problem som uppstår i samband med stressen i samband med militär tjänstgöring i krigstid.
Hutts första uppdrag var att utbilda psykologer som kliniker och han inrättade klasser på Brooke Army Hospital i San Antonio, Texas. Där introducerade han Bender-Gestalt-testet för klasser av invalda och utnämnda psykologer som under tidigare år hade erfarenhet från utbildningskliniker, skolor och mentalsjukhus. År 1945 publicerade och distribuerade han en mimeograferad ”Tentative Guide for the Administration and Interpretation of the Bender-Gestalt Test” som under de tre föregående åren hade antagits och använts i stor utsträckning inom den amerikanska militären. De kliniker som Hutt hade utbildat och som nu hade fått sin examen och som fortsatte att utöva och undervisa i klinisk psykologi i det civila livet gjorde Bender-Gestalt-testet till ett av de mest använda psykologiska testerna.
År 1959 träffade Hutt en före detta student och nybliven arméofficer och psykolog, Dr. Gerald J. Briskin, som hade tjänstgjort under Koreakriget och som i hög grad hade använt sig av Bender-Gestalt-testet under sin militärtjänstgöring. Briskin hade skaffat sig omfattande erfarenhet av detta test vid behandling och diagnostisering av hjärnskador och stressrelaterade psykologiska och psykiatriska störningar.
I samband med deras diskussioner och utbyte av kliniska resultat beslutades det att deras gemensamma omfattande erfarenhet av Bender-Gestalt-testet skulle sammanställas i en slutgiltig volym, och det ledde till publiceringen av ”The Clinical use of the Revised Bender-Gestalt Test, N.Y. Grune and Stratton, 1960.
Sedan dess antog Elizabeth M. Koppitz flera av Hutt och Briskins poängsättningsfaktorer i sitt senare arbete, The Bender-Gestalt Test for Young Children.