Bibliothèque nationale de France

Bibliothèque nationale de France

Ställe

Paris

Inrättat

Samlingsstorlek

13 miljoner böcker och publikationer

Befolkning som betjänas

2,101 816 (Paris)

Budget

155 miljoner euro (2005)

Direktör

Bruno Racine

Anställda

2,700

Websida

http://www.bnf.fr/

Biblioteket Bibliothèque nationale de France (BnF) är Frankrikes nationalbibliotek och ligger i Paris. Det är tänkt att vara förvaringsplats för allt som publiceras i Frankrike. Biblioteket har sitt ursprung i Karl V:s kungliga bibliotek från 1368, öppnades för allmänheten 1692 och blev det första fria offentliga biblioteket i världen 1793.

Biblioteket har över tio miljoner böcker, trehundrafemtiotusen manuskript samt ett stort antal kartor, mynt och annat. Alla verk som publiceras i Frankrike deponeras till biblioteket enligt en lag som fastställdes 1537. Biblioteket upprätthåller också Gallica, ett digitalt bibliotek som inrättades 1997.

Frankrike är känt för sina kulturella bidrag till världen. På 1980-talet inledde François Mitterrand, Frankrikes tjugoförsta president, ett nationellt kulturprojekt som omfattade en förnyelse av biblioteket, en renovering av Musée du Louvre och byggandet av L’Opéra de la Bastille. Byggandet av en ny biblioteksbyggnad avslutades 1994. Biblioteket är ett av världens bästa bibliotek för medeltida, modern och samtida europeisk litteratur.

Historia

Frankrikes nationalbibliotek har sitt ursprung i det kungliga biblioteket som grundades vid Louvren av Karl V år 1368. Det expanderade under Ludvig XIV och blev öppet för allmänheten 1692. Bibliotekets samlingar svällde till över 300 000 volymer under den franska revolutionens radikala fas då aristokraternas och prästerskapets privata bibliotek beslagtogs. Genom en lag från det revolutionära franska nationalkonventet blev biblioteket 1793 det första fria offentliga biblioteket i världen.

Efter en rad regimskiften i Frankrike blev biblioteket det kejserliga nationalbiblioteket och flyttade 1868 till nybyggda byggnader på rue de Richelieu, ritade av Henri Labrouste.

Nya byggnader

Den 14 juli 1988 tillkännagav president François Mitterrand att ett av världens största och modernaste bibliotek skulle byggas och byggas ut, avsett att täcka alla kunskapsområden och utformat för att vara tillgängligt för alla. Med hjälp av den modernaste tekniken för dataöverföring, som skulle kunna konsulteras på distans och som skulle samarbeta med andra europeiska bibliotek. I juli 1989 anlitades arkitektbyrån Dominique Perrault. Bouygues utförde byggnationen. Efter flytten av de viktigaste samlingarna från rue de Richelieu öppnade Frankrikes nationalbibliotek för allmänheten den 20 december 1996. Det innehåller mer än tio miljoner volymer.

Biblioteket behåller användningen av komplexet rue de Richelieu för vissa av sina samlingar.

Uppdrag

Frankrikes nationalbibliotek är en offentlig inrättning som står under kulturministeriets tillsyn. Dess uppdrag är att utgöra samlingar, särskilt de exemplar av verk som publicerats i Frankrike och som enligt lag måste deponeras, bevaras på plats och göras tillgängliga för allmänheten. Det producerar en referenskatalog, samarbetar med andra nationella och internationella inrättningar och deltar i forskningsprogram.

Grekiska manuskript

Biblioteket har cirka 5 000 grekiska manuskript, som är uppdelade i tre fonder: Fonds grec, fonds Coislin och supplément grec.

Gallica

Under 1997 inrättades det digitala biblioteket för online-användare. Från och med april 2006 gjordes Gallica tillgängligt på webben: 90 000 skannade volymer, 1 200 volymer i fulltext, 500 ljuddokument och 80 000 bilder.

Bibliothèque de l’Arsenal

Biblioteket Bibliothèque de l’Arsenal (Arsenalbiblioteket) i Paris är en av filialerna till Bibliothèque nationale de France.

Historia

Bibliotekets samlingar har sitt ursprung i Marc-René, 3:e markis d’Argensons (1722-1787) privatbibliotek, som installerades 1757 i residenset för artilleriets stormästare, i hjärtat av det gamla Arsenal i Paris. Arsenalen grundades av kung François I på 1500-talet, byggdes senare om av Sully och utvidgades av arkitekten Gabriel Germain Boffrand på 1700-talet. Paulmy hade samlat en magnifik samling, särskilt rik på medeltida manuskript och tryck. År 1786 förvärvade han även duc de la Vallières samling, men sålde sedan hela biblioteket till comte d’Artois.

Biblioteket sekretessbelades av staten under den franska revolutionen och utökades kraftigt med många värdefulla föremål som beslagtogs från Paris kloster och även från arkiven i Bastiljen. Den 28 april 1797 förklarades det som ett offentligt bibliotek.

1824 blev författaren Charles Nodier bibliotekarie och höll i Arsenal några av den tidens mest ansedda litterära salonger. På 1800-talet blev samlingarna alltmer inriktade på litteratur, särskilt dramatik. Mellan 1880 och 1914 förvärvade biblioteket ett exemplar av varje tidskrift som publicerades i Paris. År 1934 blev det en avdelning i Bibliothèque nationale.

Biblioteket idag

Biblioteket har idag cirka en miljon volymer (inklusive 150 000 volymer från tiden före 1880), drygt 12 000 manuskript, 100 000 tryck och 3 000 kartor och planer. Dess insamlingspolitik är inriktad på fransk litteratur från 1500-talet till 1800-talet, publikationer med anknytning till de arkiv och handskriftssamlingar (fonds) som redan finns i biblioteket, bibliofili, bokens och bokbindningens historia samt historien om själva Arsenalen och dess innehavare.

De viktigaste samlingarna

• Arkivet i Bastiljen: Bastiljens arkiv är från 1660 och framåt. De omfattar fångjournaler (bland annat för markis de Sade och andra berömda fångar), arkiv från Paris polisinrättning, Chambre de l’Arsenal och Chambre du Châtelet, privata papper från Bastiljens officerare och en del av kungafamiljens papper.
• Fonds Prosper Enfantin: Paul-Mathieu Laurent, känd som Laurent de l’Ardèche, var lärjunge till saint-simonisten Prosper Enfantin och bibliotekarie vid Arsenal. År 1865 förvärvade han Enfantins papper, som är en rik källa för saint-simonismens historia.
• Fonds Lambert: 1969 testamenterade Pierre Lambert, en bokhandlare som ägnat sitt liv åt att samla föremål med anknytning till författaren Joris-Karl Huysmans, sin samling till biblioteket. Den innehåller manuskript, brev, verk som tillhört Huysmans och originalutgåvor av hans verk.
• Louis-Sébastien Mercier Papers: År 1967 förvärvade biblioteket Louis-Sebastien Merciers (1740-1814) papper, som hade haft ett stort inflytande på teaterns utveckling och i synnerhet på det realistiska dramat. Han är särskilt känd för sina beskrivningar av Paris. Samlingen innehåller biografiska dokument och korrespondens, artiklar, anteckningar, manuskript från Nouveau Paris samt hans pjäser och verk av poesi och filosofi.
• Fonds Lacroix: Paul Lacroix, känd som Bibliophile Jacob, arbetade på Arsenal i flera år. Efter hans död 1884 förvärvade biblioteket de flesta av hans personliga papper, inklusive hans samling autografer, som finns i brev från författare, musiker och filosofer, både samtida med Lacroix och äldre.
• Fonds Péladan: År 1936 förvärvade Arsenal alla papper från Joséphin Péladan (1858-1918), en spiritistisk författare som var fascinerad av det ockulta och 1891 grundade en egen kyrka.
• José-Maria de Heredia Collection: Döttrarna till poeten José María de Heredia, som var bibliotekarie på Arsenal från 1901 till sin död 1905, gav biblioteket en samling porträtt, manuskript, verk och brev som rörde deras far och dem själva. En av dem, Marie de Régnier (vars pseudonym var Gerard d’Houville), testamenterade sitt bibliotek till Arsenal. Biblioteket är också mycket rikt på föremål med anknytning till författaren Pierre Louÿs, Heredias svärson.
• Fonds Georges Douay: Georges Douay, parisisk man i staden, teaterfantast och kompositör av sånger och operetter, sammanställde en samling (huvudsakligen tryckt) om fransk teater från 1500-talet till 1900-talets början, som han testamenterade till Arsenal 1919.
• Archives Parlementaires: Den franska nationalförsamlingens officiella, tryckta protokoll från revolutionen 1789 och framåt.
• Tryck: Samlingen av trycksaker omfattar porträtt, många karikatyrer av revolutionen och restaurationen, en topografisk serie med planer och vyer av städer samt stora serier av 1700-talets italienska, tyska och engelska skolor som Paulmy köpte under sina resor i Europa.
• Kartor och planer: Samlingen av trycksaker omfattar porträtt och många karikatyrer av revolutionen och restaurationen: Paulmy förvärvade en magnifik serie militära spaningsplaner som hade gjorts för hans farbror, greven d’Argenson, som var krigsminister.
• Musik: Arsenals samling av manuskript och tryckt musik kommer nästan uteslutande från 1700-talet, med undantag för några få medeltida manuskript. Större delen av musiksamlingen samlades av Paulmy.

Biblioteket är också rikt på ockulta dokument. Bland dessa finns originalmanuskripten till The Sacred Magic of Abra-Melin och Book of the Penitence of Adam.

Cabinet des Médailles

(175-150 f.Kr.), det största guldmyntet som man vet att det präglades under antiken. Myntet väger 169,2 gram och har en diameter på 58 millimeter. Det hittades ursprungligen i Buchara och förvärvades senare av Napoleon III. Cabinet des Médailles, Paris]]

Cabinet des Médailles, eller Cabinet de France, mer formellt känt som Le département des Monnaies, Médailles et Antiquités de la Bibliothèque Nationale, är en avdelning inom Bibliothèque nationale de France i Paris, inrymd i dess tidigare lokaler i rue de Richelieu. Bibliothèque Nationale har nya lokaler i stadsdelen Tolbiac, Paris 13e.

Cabinet des Médailles är ett museum som presenterar många myntsamlingar och antikviteter, med sitt avlägsna ursprung i de franska kungarnas skattkammare under medeltiden. Religionskrigens störningar inspirerade Karl IX att skapa tjänsten som garde particulier des médailles et antiques du roi en ”väktare som särskilt anförtrotts kronans medaljer och antika mynt och antikviteter”. På så sätt har samlingen, som har utökats och aldrig mer skingrats (det första kungliga biblioteket, som samlades i Palais du Louvre av Karl V, och som innehöll 973 volymer när det inventerades 1373, skingrades under det följande århundradet), övergått från att vara kungens personliga samling till att bli en nationell egendom – en bien national – som den kungliga samlingen förklarades vara under revolutionen. Ett skede i denna aspekt av dess utveckling var arvet av samlingen från den banbrytande arkeologen comte de Caylus, som visste att hans antikviteter på detta sätt skulle bli mest tillgängliga för forskare. Andra samlare följde efter: när duc de Luynes gav sin samling grekiska mynt till Cabinet Impérial 1862 var det en nationell samling snarare än bara en kejserlig som han berikade. Staten ökade också den skattkammare som fanns i Cabinet des Médailles: Ett anmärkningsvärt tillskott 1846 var guldskatten från Gourdon från början av det sjätte århundradet.

Kabinettet – ett begrepp som på franska snarare än en möbel innebär ett litet privat rum för bevarande och visning av intima konstverk och för privata samtal – fick en stabil form under Henri IV, som utnämnde kännaren Rascas de Bagarris till garde particulier des médailles et antiques du roi, ”särskild väktare av kungens medaljer och antikviteter”.”

Av de antikvitetsforskare och forskare som haft hand om Cabinet des Médailles var en av de mest framstående Théophile Marion Dumersan (1780-1849), som började arbeta där 1795 vid sexton års ålder, skyddade samlingen från att skingras av de allierade efter Napoleons nederlag och publicerade på egen bekostnad en historik över samlingen och beskrivningen, som nyligen omarrangerats enligt historiska principer, år 1838

Förrare tryckta kataloger över delar av samlingen hade publicerats. Pierre-Jean Mariette publicerade, på uppmaning av comte de Caylus, ett urval av de kungliga huggna hårda stenarna som volym II i sin Traité des pierres gravées (Paris, 1750).

Louis XIV av Frankrike, som var en förvärvslysten kännare, sammanförde sin farbror Gaston d’Orléans kuriosakabinett och förvärvade det som tillhörde Hippolyte de Béthune, brorson till Henri IV:s minister Sully. För att ha samlingarna närmare till hands flyttade han dem från det gamla kungliga biblioteket i Paris till Versailles.

När Ludvigs barnbarnsbarn Ludvig XV blev myndig återvände kabinettet till Paris 1724 för att ta sin nuvarande plats i det kungliga biblioteket som utformades under ledning av Jules-Robert de Cotte, son till Mansarts efterträdare vid Bâtiments du Roi. I Cabinet des Médailles finns det medaljskåp som levererades 1739 av kungens elbénist Antoine Gaudreau och som hör till de främsta franska möblerna. Andra medaljskåp levererades till Ludvig XIV av André-Charles Boulle. I kabinettet finns också fortfarande målningar av Boucher, Natoire och Van Loo.

Cabinet des Médailles anses vara det äldsta museet i Frankrike. Det ligger i den tidigare byggnaden för Bibliothèque Nationale, 58 rue Richelieu, Paris I, och kan besökas gratis varje eftermiddag (13:00-17:00), sju dagar i veckan.

Se även

• Nationalbiblioteket

Noter

• Dh̐ưerent, Catherine. ”Dokumenthantering vid det franska nationalbiblioteket”. Records Management Journal. 16(2) (2006): 97-101.
• DOM Multimedia. Böcker och kungar. Upptäckten av konsten. West Long Branch, NJ: Kultur, 1999.
• Favier, Jean. ”Det franska nationalbibliotekets historia”. Daedalus: Proceedings of the American Academy of Arts and Sciences. 125(4) (1996): 283.
• Hinshaw, M. ”Incarcerated Landscape The French National Library Is As Austere and Off-Putting As Any Work of Civic Design Could Possibly Be”. Landscape Architecture. 95(3) (2005): 166-168.
• Jackson, W. V. ”The French National Library: En särskild rapport”. World Libraries. 9 (1999): 3-30.
• Netzer, M. ”The Leadership and Management Development Programme in the French National Library”. IFLA Publications. 126 (2007): 100-105.
• Renoult, D. ”Digitalisering och bevarande i det franska nationalbiblioteket”. European Libraries Cooperation. 6(4) (1996): 465-471.
• Riding, Alan. ”Frankrike upptäcker ett kulturellt hot i Google”. New York Times. Den 11 april 2005. Hämtad 29 augusti 2019.
• Smith, Jeanne. ”Den franska samlingen: Skatter från Bibliotèque Nationale kommer att visas upp”. Library of Congress Information Bulletin. 54(15) (1995): 334-347.

Alla länkar hämtade 7 juni 2016.

• BnF-webbplats