Käraste dotter
Din examen på gymnasiet har kommit och gått… antagligen alldeles för tidigt för dig; i en blixt och en dimma för mig. Det känns inte så länge sedan jag bar en liknande mössa och klänning och väntade under vad som verkade vara oändliga tal tills mitt namn ropades upp och någon som jag hade tillbringat min gymnasiekarriär med att undvika skakade min hand, mumlade något gratulerande och räckte mig ett diplom som jag inte längre kan hitta på en satsning.
Det känns som om det var ett hjärtslag sedan jag satt med dig i mina armar – i mina händer egentligen – den dag du föddes och grät över hur vacker du var. Jag lovade dig då att jag alltid skulle finnas där för dig, att jag alltid skulle skydda dig och att jag aldrig skulle låta något hända dig. Detta var en ung pappas bön, en pappas ed, en pappas innersta önskan för sin nyfödda dotter.
En av livets grymheter är att föräldraskapet överlåts till de unga, för låt oss inse det, vem vid tjugofyra års ålder vet något om hur man uppfostrar ett barn? Det gjorde i alla fall inte jag. Jag visste knappt vad jag skulle göra med mig själv under de första åren, än mindre vad jag skulle göra med dig. Jag tröstade mig med att din mor tycktes ha en så klar uppfattning om vad hon skulle göra, och lät mig själv ägna mig åt att försöka lista ut vad jag ville bli när jag växte upp.
Det där med att lista ut vad jag ville bli tycktes ta väldigt lång tid. Medan jag lade det pusslet, var du upptagen med att bara vara. Det är ett av barndomens kännetecken som vi ger upp för tidigt, vanligtvis på uppmaning av våra krävande föräldrar. I det här fallet skulle det vara jag.
Du kröp, gick, pratade och gick till förskolan innan jag hann hämta andan. Jag tröstade mig med att jag en dag inte skulle vara så upptagen med att försöka lista ut saker och ting och att jag skulle kunna tillbringa mer tid med dig.
En tid senare förbluffade du oss alla med ditt nyfunna intresse för hoppbrädsdykning. Detta måste säkert ha kommit från din mamma, för även om jag älskar att ta en bra varm dusch har jag egentligen aldrig varit någon större vattenmänniska. Intresset förvandlades till en tävlingseld – eller var det en prestationseld – som på många sätt har definierat dig än idag. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var stolt som en påfågel över dina färdigheter och alla de blå band och guldmedaljer du tog hem. Det enda jag ångrar är att jag inte hade mer tid att titta på dig när du tränade och tränade, men jag tänkte alltid att jag kunde göra det när jag blev lite mindre upptagen.
Vi blev lika imponerade av hur snabbt du tog dig an fäktningen. Jag tror att det som imponerade mest på mig var ditt outtröttliga goda humör. Vinst eller förlust, det verkade alltid som om du hade så roligt. Kanske var det för att du inte hade några förväntningar. Kanske var det för att du bara var så välanpassad. Vad det än var så tror jag att jag i hemlighet var avundsjuk på att du alltid verkade strålande efteråt. Jag har alltid tagit tävlingsidrotter på så stort allvar och i åratal har jag varit hemskt ledsen när jag förlorat på något. Var fick du ditt lugn ifrån undrar jag? Jag önskar bara att jag hade ägnat mer tid åt att lära mig den läxan av dig. De unga har så mycket att lära de inte så unga, men vi äldre ser det inte förrän långt senare.
Det var bara ett hjärtslag till och du var tonåring och mästare i swingdans. Ännu en annan strävan som du valde ut för dig själv. Andra föräldrar drar iväg sina barn för att spela lagsporter som fotboll, simning, basket och T-ball. Av någon anledning gjorde inte vi det. I stället valde du själv ut dykning, fäktning och swingdans. Det sistnämnda var en blandad sak för dina föräldrar.
Å ena sidan är det inget annat än sublimt att se dig vrida dig och flyga och riva upp golvet till tonerna av de stora Big Band-klassikerna. Du var och är hisnande på dansgolvet, med ditt bländande leende leende, din fantastiska närvaro och dina snabba rörelser.
Å andra sidan var du aldrig närvarande. Veckokvällar, helgkvällar och snart hela helger försvann under dina fötter när du dansade och dansade och dansade och dansade. Jag är inte säker på vem som var mest borta vid den här tiden, du eller jag. Vid det laget hade jag börjat med ännu ett affärsäventyr, samtidigt som jag hade en vag känsla av att jag saknade de sista åren som jag skulle ha haft med dig i mitt hus. Jag var uppslukad av att försöka bli rik eller vad det nu var som jag trodde att jag gjorde då. Du var upptagen av din dans. Men vi trodde båda att det skulle finnas tid senare.
Och nu är du redo att gå. Åh, du kommer att vara kvar i sommar och du åker bara till andra änden av staten, men den tid som jag trodde att jag hade att tillbringa med dig är nästan borta. Du gick och växte upp. Det är inte så att du inte är redo för det som kommer härnäst, för det är du. Du förvånar mig med din nåd, din närvaro, din energi och hur solid du känner dig känslomässigt och andligt.
Det är jag. Det är jag som inte är redo. Jag är inte redo att erkänna att jag är gammal nog att ha en dotter som går på college. Jag är inte nöjd med mig själv att jag inte tillbringade mer tid med dig de senaste arton åren. Jag är inte redo för att du ska åka.
Jag önskar att jag kunde säga att jag skickade ut dig i en säkrare och bättre värld än den du kom till för arton år sedan. Jag vet inte om det är sant. Den värld du är på väg ut i känns som en farlig plats. Jag kan inte säga om den är mer eller mindre farlig än 1930-talet eller 1950-talet eller något annat årtionde du kan nämna. Men det är svårt att inte känna att det finns händelser framför oss som kan få katastrofala konsekvenser. Åtminstone kommer det att få livsförändrande konsekvenser.
Det är en värld som behöver kärlek. Det är en värld som behöver omsorg. Det är en värld som behöver känna mycket mindre separation och avskildhet än vad den känner just nu. Det är en värld med alldeles för mycket yang och för lite yin. Det är en värld som behöver kvinnor som du för att dela med sig av både din bländning och ditt djup och för att sura upp brödet av otyglat, testosteronberoende beslutsfattande med medkänsla och acceptans.
Det enda jag kan säga dig med säkerhet är att din framtid inte kommer att bli något som du föreställer dig. Det är den aldrig. Men det är okej. Om du hade allting klart vid arton års ålder (och det har du inte), vad skulle det då vara för mening med att resa genom de år du har på den här planeten?
Vad som än ligger framför dig vet jag att du kommer att göra det med elegans och stil. Det är verkligen en resa. En som kommer att ha sin del av strider och motgångar såväl som triumfer och ära … eller så kommer det att verka vid den tidpunkten. Senare kommer du att se tillbaka på dessa händelser och se att de bara är trådar i en allt rikare väv som kallas ditt liv. Till denna punkt säger Dan Millman (från den fredliga krigarens väg):
Det finns ingen anledning att söka; prestationer leder ingenstans. Det gör ingen skillnad alls, så var bara lycklig nu! Kärlek är den enda verkligheten i världen, eftersom allt är Ett, förstår du. Och de enda lagarna är paradox, humor och förändring. Det finns inga problem, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Släpp din kamp, släpp ditt sinne, kasta bort dina bekymmer och slappna av i världen. Du behöver inte göra motstånd mot livet; gör bara ditt bästa. Öppna ögonen och se att du är mycket mer än du tror. Du är världen, du är universum; du är dig själv och alla andra också! Allt detta är Guds underbara lek. Vakna upp, återfå din humor. Oroa dig inte, du är redan fri.
Detta verkar antagligen vara ett galet råd, men med tiden kanske det blir mer vettigt. Jag ska lägga till ett eget råd, ett råd som du förmodligen inte kommer att ta till dig eftersom jag vet att jag inte gjorde det. Ha inte bråttom. Sträva inte. Allt du har är tid, och inte alls tillräckligt mycket av den.
En dag kommer du också att sätta dig ner och skriva ett sådant här brev till ditt barn. Kommer du också att fylla det med vemodiga tankar om missade tillfällen att tillbringa tid, att ge uppmärksamhet, att visa din kärlek? Om jag ska tillåtas att ångra något – och jag vill inte tänka på att mitt liv har något att ångra – så är det att jag har spenderat en så stor del av mitt liv med att rusa runt på jakt efter saker som visade sig ha liten betydelse, medan jag gick förbi de saker som har stor betydelse. Som att tillbringa mer tid med dig.
Du finns alltid i mina tankar. Du finns alltid i mitt hjärta. Jag kommer alltid att finnas där för dig. Jag kommer alltid att vara med dig.
Jag älskar dig.
Din pappa
Den 16 juni 2002 (fars dag)