PROVIDENCE, R.I. – I början av sin forskning ville paleobiologerna Christine Janis och Borja Figueirido helt enkelt fastställa jaktstilen hos ett utdött pungdjur som kallas thylacine (även känt som ”pungvargen” eller ”den tasmanska tigern”). I slutändan visade sig den australiensiska reliken, som har ett mycket hundliknande huvud men både katt- och hundliknande drag i skelettet, vara unikt ospecialiserad, men vad som framkom av ansträngningarna är ett nytt klassificeringssystem som kan förutsäga däggdjurens jaktbeteende på ett bra sätt utifrån mätningar av bara ett fåtal ben i frambenen.
”Vi insåg att det vi också gör är att tillhandahålla ett dataset eller ett ramverk genom vilket människor kan titta på utdöda djur eftersom det ger en bra kategorisering av utdöda former”, säger Janis, professor i ekologi och evolutionsbiologi vid Brown University, och medförfattare till en artikel som beskriver ramverket i Journal of Morphology.
Till exempel mäter scapulorna (skulderbladen) hos leoparder (rovdjur i bakhåll som griper tag i sitt byte i stället för att jaga det) och geparder (jaktrovdjur som jagar sitt byte över en längre sträcka) mycket olika. Det gör även deras radiusben (underarmsben). Benens form, inklusive de områden där musklerna fäster, placerar geparderna bland andra djur som utvecklats för att jaga (främst hundar), och leoparderna bland andra djur som utvecklats för att gripa (främst andra stora katter).
”De viktigaste skillnaderna i frambenen återspeglar egentligen anpassningar för styrka kontra anpassningar för snabbhet”, säger Janis.
I diagrammen av uppgifterna i artikeln verkar geparder och afrikanska jakthundar vara bröder genom sina skulderproportioner även om den ena är en katt och den andra en hund. Men de liknande skulderbladen ljuger inte: båda arterna erkänns av zoologer som jagande rovdjur.
Inalles gjorde Janis och Figueirido från Universidad de Malaga i Spanien 44 mätningar på fem frambensben i 62 exemplar av 37 arter som sträcker sig från polarräv till thylacine. I olika analyser visade sig uppgifterna vara till hjälp för att reda ut beteendena hos benens ägare. Med hjälp av mätningar från alla frambensben hos ett djur kunde de till exempel exakt skilja på bakhållande rovdjur och förföljande rovdjur i 100 procent av fallen och på bakhållande rovdjur och hoppande rovdjur i 95 procent av fallen. Resultaten var liknande för analyser baserade på humerus (överarmsbenet). De kunde alltid göra korrekta klassificeringar mellan de tre rovdjursstilarna i mer än 70 procent av fallen, även med bara en sorts ben.
Den svårfångade thylacinen
Dylacinen har inte varit känd på det australiensiska fastlandet i den nedtecknade människans historia, och enligt officiella uppgifter försvann den från den australiensiska ön Tasmanien 1936 (även om en del lokalbefolkning fortfarande tror att de kan finnas kvar). På liknande sätt undviker djuren Janis och Figueiridos försök till en snygg klassificering av deras sätt att äta köttätande djur. Enligt vissa ben var de bakhållare. Enligt andra var de förföljare. I slutändan var de inget annat än thylacines.
Janis konstaterar att de kunde klara sig utmärkt som generalister, med tanke på deras relativa brist på konkurrens. Historiskt sett har Australien haft en mindre mångfald av rovdjur än till exempel Serengeti.
”Om du är ett av de få rovdjuren i ekosystemet finns det inte mycket tryck på dig att specialisera dig”, säger hon.
I thylacins fall stödjer bevisen från mätningar av ben i frambenet deras något ovanliga status som generalister i förhållande till andra rovdjursdäggdjur. För andra utdöda rovdjur kommer ramverket att stödja andra slutsatser baserade på samma normer.
”En sak man tenderar att se är att människor vill göra utdöda djur till levande djur, så om något har ett vargliknande huvud med en lång nos som thylacinen har, även om dess skalle är mer känslig än en vargs, så vill människor göra det till en vargliknande löpare”, sade hon. ”Men väldigt få utdöda djur är faktiskt lika specialiserade som dagens efterföljande rovdjur. Människor rekonstruerar saker i bilden av det bekanta, vilket kanske inte återspeglar verkligheten.”
Janis sade att hon hoppas att ramverket kommer att ge paleobiologkollegor en empirisk grund för att vägleda dessa avgöranden.
Bushnell Foundation stödde studien med ett forsknings- och undervisningsbidrag. Museum of Comparative Zoology vid Harvard University, American Museum of Natural History i New York samt Australiens Museum Victoria och Queensland Museum gav tillgång till exemplar för mätning.