Tidiga år och utbildningRedigera
Officiella biografier hävdar att Charles Scott Sherrington föddes i Islington, London, England, den 27 november 1857 och att han var son till James Norton Sherrington, en lantläkare, och hans fru Anne Thurtell. James Norton Sherrington var dock järnhandlare och konstnärsfärgare i Great Yarmouth, inte läkare, och han dog i Yarmouth 1848, nästan nio år innan Charles föddes. I 1861 års folkräkning registreras Charles som Charles Scott (internatboende, 4 år, född i Indien) med Anne Sherrington (änka) som huvudman och Caleb Rose (besökare, gift, kirurg). Han växte upp i detta hushåll med Caleb registrerad som huvudman 1871, även om Ann och Caleb inte gifte sig förrän efter hans hustrus död 1880. Förhållandet mellan Charles och hans barndomsfamilj är okänt. Under 1860-talet flyttade hela familjen till Anglesea Road, Ipswich, enligt uppgift för att London förvärrade Caleb Roses tendens till astma.
Sherringtons ursprung har diskuterats i flera publicerade källor: Chris Moss och Susan Hunter presenterade i Journal of Medical Biography från januari 2018 en artikel där de diskuterade Charles Sherringtons potentiella ursprung, dvs. om han föddes i Indien av okända föräldrar eller om han var oäkta barn till Caleb Rose och Anne Sherrington. Erling Norrby, PhD, observerade i Nobel Prize and Notable Discoveries (2016): ”Hans familjeursprung anges tydligen inte ordentligt i hans officiella biografi. Med tanke på att moderskap är ett faktum och faderskap en åsiktsfråga kan man konstatera att hans far inte var James Norton Sherrington, från vilken hans efternamn härstammar. Charles föddes nio år efter sin förmodade faders död. Istället var Charles och hans två bröder oäkta söner till Caleb Rose, en högt ansedd kirurg från Ipswich.” I Ipswich Town: A History skriver Susan Gardiner: ”George och William Sherrington, tillsammans med sin äldre bror Charles, var med största sannolikhet utomäktenskapliga söner till Anne Brookes, född Thurtell och Caleb Rose, en framstående kirurg från Ipswich, som hon bodde tillsammans med i College Road, Islington vid den tid då alla tre pojkarna föddes. Ingen far nämns i dopregistret i St James’ Church, Clerkenwell, och det finns inga officiella uppgifter om registreringen av någon av deras födslar. Det hävdades att de var söner till en läkare på landet, James Norton Sherrington. Det var dock med Caleb Rose som Anne och de tre Sherringtonpojkarna flyttade till Anglesea Road, Ipswich 1860 och paret gifte sig 1880 efter att Calebs första fru hade dött.” Om James Norton Sherrington, Judith Swazey, i Reflexes and Motor Integration: Sherrington’s Concept of Integrative Action (1969), citerar Charles Scott Sherringtons son Carr Sherrington: ”James N. Sherrington kallades alltid Mr. och jag har ingen kännedom om att han var doktor, vare sig i juridik eller medicin … var främst intresserad av konst och var personlig vän med J. B. Crone och andra målare.”
Caleb Rose var anmärkningsvärd både som antikforskare och arkeolog. I familjens Edgehill House i Ipswich kunde man hitta ett fint urval av målningar, böcker och geologiska prover. Genom Roses intresse för Norwich School of Painters fick Sherrington en kärlek till konsten. Intellektuella besökte huset regelbundet. Det var denna miljö som främjade Sherringtons akademiska känsla av förundran. Redan innan han blev inskriven hade den unge Sherrington läst Johannes Müllers Elements of Physiology. Boken hade han fått av Caleb Rose.
Sherrington började på Ipswich School 1871. Thomas Ashe, en berömd engelsk poet, arbetade på skolan. Ashe fungerade som en inspiration för Sherrington, den förstnämnde ingav den senare en kärlek till klassiker och en önskan att resa.
Rose hade drivit Sherrington i riktning mot medicin. Sherrington började först studera vid Royal College of Surgeons of England. Han försökte också studera i Cambridge, men ett bankhaveri hade ödelagt familjens ekonomi. Sherrington valde att skriva in sig på St Thomas’ sjukhus i september 1876 som ”perpetual elev”. Han gjorde det för att hans två yngre bröder skulle kunna göra det före honom. De två studerade juridik där. De medicinska studierna vid St Thomas’s Hospital var sammanflätade med studierna vid Gonville and Caius College i Cambridge. Fysiologi var Sherringtons valda huvudämne i Cambridge. Där studerade han under ”den brittiska fysiologins fader”, Sir Michael Foster.
Sherrington spelade fotboll för sin gymnasieskola och för Ipswich Town Football Club; han spelade rugby för St Thomas’s, var med i roddlaget i Oxford. Under juni 1875 klarade Sherrington sitt förberedande prov i allmänbildning vid Royal College of Surgeons of England (RCS). Detta preliminära prov krävdes för Fellowship och befriade honom också från ett liknande prov för medlemskap. I april 1878 klarade han sitt primära prov för medlemskap i RCS, och tolv månader senare det primära för Fellowship.
I oktober 1879 började Sherrington i Cambridge som en icke-kollegial student. Året därpå gick han in på Gonville and Caius College. Sherrington var en förstklassig student. I juni 1881 deltog han i del I i Natural Sciences Tripos (NST) och tilldelades en förstaplats med stjärna i fysiologi; det fanns totalt nio kandidater (åtta män, en kvinna), av vilka fem fick första klassens utmärkelser (Firsts); i juni 1883, i del II av NST, fick han också en förstaplats, tillsammans med William Bateson. Walter Holbrook Gaskell, en av Sherringtons handledare, informerade honom i november 1881 om att han hade fått de högsta betygen för sitt år i botanik, mänsklig anatomi och fysiologi, tvåa i zoologi och högst totalt sett. John Newport Langley var Sherringtons andra lärare. De två var intresserade av hur anatomisk struktur tar sig uttryck i fysiologisk funktion.
Sherrington fick sitt medlemskap i Royal College of Surgeons den 4 augusti 1884. År 1885 fick han en första klass i Natural Science Tripos med betyget distinction. Samma år erhöll Sherrington examen M.B., Bachelor of Medicine and Surgery från Cambridge. År 1886 lade Sherrington till titeln L.R.C.P., Licentiate of the Royal College of Physicians.
Sjunde internationella medicinska kongressenEdit
Konferensen hölls i London 1881. Det var vid denna konferens som Sherrington började sitt arbete med neurologisk forskning. Vid konferensen utbröt kontroverser. Friedrich Goltz från Strasbourg hävdade att lokaliserade funktioner i hjärnbarken inte existerade. Goltz kom till denna slutsats efter att ha observerat hundar som fått delar av sin hjärna borttagen. David Ferrier, som blev en hjälte till Sherrington, höll inte med. Ferrier hävdade att det fanns lokalisering av funktion i hjärnan. Ferriers starkaste bevis var en apa som drabbades av hemiplegi, förlamning som endast påverkade ena sidan av kroppen, efter en hjärnskada.
En kommitté, där Langley ingick, tillsattes för att utreda saken. Både hunden och apan kloroformerades. Hundens högra hemisfär levererades till Cambridge för undersökning. Sherrington utförde en histologisk undersökning av hemisfären och agerade som yngre kollega till Langley. År 1884 rapporterade Langley och Sherrington om sina resultat i en artikel. Uppsatsen var Sherringtons första.
TravelEdit
Vintern 1884-1885 lämnade Sherrington England för Strasbourg. Där arbetade han tillsammans med Goltz. Goltz, liksom många andra, påverkade Sherrington positivt. Sherrington sade senare om Goltz att: ”han lärde en att i alla saker är bara det bästa tillräckligt bra.”
Ett fall av asiatisk kolera hade brutit ut i Spanien 1885. En spansk läkare hävdade att han hade tagit fram ett vaccin för att bekämpa utbrottet. Under överinseende av Cambridge University, Royal Society of London och Association for Research in Medicine sattes en grupp ihop för att resa till Spanien för att undersöka saken. C.S. Roy, J. Graham Brown och Sherrington ingick i gruppen. Roy var Sherringtons vän och nyvald professor i patologi vid Cambridge. När de tre reste till Toledo var Sherrington skeptisk till den spanska läkaren. När de tre återvände presenterade de en rapport för Royal Society. Rapporten misskrediterade spanjorens påstående.
Sherrington träffade inte Santiago Ramón y Cajal på denna resa. Medan Sherrington och hans grupp stannade kvar i Toledo var Cajal hundratals mil bort i Zaragoza.
Senare samma år reste Sherrington till Rudolf Virchow i Berlin för att inspektera de koleraexemplar han skaffat i Spanien. Virchow skickade senare Sherrington till Robert Koch för en sexveckorskurs i teknik. Det slutade med att Sherrington stannade hos Koch i ett år för att forska i bakteriologi. Under dessa två skilde sig Sherrington med en god grund i fysiologi, morfologi, histologi och patologi. Under denna period kan han också ha studerat med Waldeyer och Zuntz.
1886 åkte Sherrington till Italien för att återigen undersöka ett kolerautbrott. Under tiden i Italien tillbringade Sherrington mycket tid på konstgallerier. Det var i detta land som Sherringtons kärlek till sällsynta böcker blev en besatthet.
SysselsättningEdit
År 1891 utsågs Sherrington till föreståndare för Brown Institute for Advanced Physiological and Pathological Research vid University of London, ett centrum för fysiologisk och patologisk forskning på människor och djur. Sherrington efterträdde Sir Victor Alexander Haden Horsley. Där arbetade Sherrington med den segmentella fördelningen av ryggradets dorsala och ventrala rötter, han kartlade de sensoriska dermatomerna och upptäckte 1892 att muskelspindlar utlöste sträckreflexen. Institutet gav Sherrington möjlighet att studera många djur, både små och stora. Browninstitutet hade tillräckligt med utrymme för att arbeta med stora primater som apor.
LiverpoolEdit
Sherrington fick sitt första jobb som ordinarie professor när han utnämndes till Holt-professor i fysiologi i Liverpool 1895 och efterträdde Francis Gotch. I och med utnämningen till Holt-professuren avslutade Sherrington sitt aktiva arbete inom patologi. Genom att arbeta med katter, hundar, apor och apor som hade förlorat sina hjärnhalvor kom han fram till att reflexer måste betraktas som integrerade aktiviteter i hela organismen, inte bara som ett resultat av aktiviteter i de så kallade reflexbågarna, ett begrepp som då var allmänt accepterat. Där fortsatte han sitt arbete med reflexer och ömsesidig innervation. Hans artiklar i ämnet sammanfattades i Croonian-föreläsningen från 1897.
Sherrington visade att muskelspänning var omvänt proportionell mot inhiberingen av en motsatt grupp av muskler. När Sherrington talade om förhållandet mellan excitering och hämning sade han att ”avståendet från att handla kan vara lika verkligt aktivt som att handla”. Sherrington fortsatte sitt arbete med ömsesidig innervation under sina år i Liverpool. År 1913 kunde Sherrington säga att ”processen med excitation och hämning kan ses som polära motsatser – den ena kan neutralisera den andra”. Sherringtons arbete om ömsesidig innervation var ett anmärkningsvärt bidrag till kunskapen om ryggmärgen.
OxfordEdit
Redan 1895 hade Sherrington försökt få anställning vid Oxfords universitet. År 1913 var väntan över. Oxford erbjöd Sherrington Waynflete Chair of Physiology vid Magdalen College. Valmännen till denna stol rekommenderade enhälligt Sherrington utan att beakta några andra kandidater. Sherrington åtnjöt äran att undervisa många smarta studenter i Oxford, däribland Wilder Penfield, som han introducerade till studiet av hjärnan. Flera av hans studenter var Rhodes-stipendiater, varav tre – Sir John Eccles, Ragnar Granit och Howard Florey – blev Nobelpristagare. Sherrington påverkade också den amerikanske pionjärhjärnkirurgen Harvey Williams Cushing.
Sherringtons filosofi som lärare kan ses i hans svar på frågan om vad som var Oxforduniversitetets verkliga funktion i världen. Sherrington sade:
”Efter några hundra års erfarenhet tror vi att vi har lärt oss här i Oxford hur man lär ut det som är känt. Men nu, med den vetenskapliga forskningens obestridliga uppsving, kan vi inte fortsätta att förlita oss på det blotta faktum att vi har lärt oss hur man undervisar i det som är känt. Vi måste lära oss att lära ut den bästa inställningen till det som ännu inte är känt. Det kan också ta århundraden att lära sig detta, men vi kan inte undkomma denna nya utmaning, och det vill vi heller inte.”
När Sherrington studerade i Oxford förvarade han hundratals mikroskopglas i en specialkonstruerad låda som var märkt ”Sir Charles Sherrington’s Histology Demonstration Slides”. Förutom histologiska demonstrationsglas innehåller lådan glas som kan relateras till ursprungliga genombrott, t.ex. kortikal lokalisering i hjärnan, glas från jämnåriga som Angelo Ruffini och Gustav Fritsch samt glas från kollegor i Oxford, t.ex. John Burdon-Sanderson – den första Waynflete Chair of Physiology – och Derek Denny-Brown, som arbetade med Sherrington i Oxford (1924-1928)).
Sherringtons undervisning i Oxford avbröts av första världskriget. När kriget började lämnade det hans klasser med endast nio studenter. Under kriget arbetade han på en granatfabrik för att stödja kriget och för att studera trötthet i allmänhet, men särskilt industriell trötthet. Hans arbetstider på vardagarna var från 7:30 till 20:30, och från 7:30 till 18:00 på helgerna.
I mars 1916 kämpade Sherrington för att kvinnor skulle få tillträde till läkarutbildningen i Oxford.
PensioneringRedigera
Charles Sherrington gick i pension från Oxford år 1936. Han flyttade då till sin barndomsstad Ipswich, där han byggde ett hus. Där förde han en omfattande korrespondens med elever och andra från hela världen. Han fortsatte också att arbeta med sina poetiska, historiska och filosofiska intressen. Från 1944 fram till sin död var han ordförande för Ipswich Museum, i den kommitté han tidigare suttit i.
Sherringtons mentala förmågor var kristallklara fram till tidpunkten för hans plötsliga död, som orsakades av ett plötsligt hjärtstillestånd vid 94 års ålder. Hans kroppsliga hälsa blev dock lidande på ålderns höst. Artrit var en stor belastning. När han talade om sitt tillstånd sa Sherrington att ”ålderdom är inte trevligt om man inte kan göra saker för sig själv”. Artrit gjorde att Sherrington hamnade på ett vårdhem året före sin död, 1951.