Fler nyhetsbrev
I sin banbrytande uppsats från 1967 hävdade sociologen Robert Bellah att USA hade ”en genomarbetad och väletablerad civilreligion”, som existerade ”vid sidan av” och var ”ganska tydligt skild från kyrkorna”. Civilreligionen, som också kallas medborgarfromhet, religiös nationalism, offentlig religion och gemensam tro, ger en religiös sanktion för den politiska ordningen och ett gudomligt rättfärdigande av och stöd för det civila samhället och en nations praxis. Det är ”statens användning av samförståndiga religiösa känslor, begrepp och symboler för sina egna syften”. ”Som ett system av etablerade ritualer, symboler, värderingar, normer och lojaliteter” fungerar civilreligionen som ett socialt kitt som binder människor samman och ”ger dem en övergripande känsla av andlig enhet”.”
Civilreligionen omfattar trosuppfattningar (men ingen formell trosbekännelse), händelser som tycks avslöja Guds syften (framför allt den amerikanska revolutionen och inbördeskriget), profeter (särskilt Washington, Jefferson och Lincoln), heliga platser (helgedomar för Washington, Lincoln och Franklin Roosevelt; Bunker Hill; och Gettysburg), heliga texter (självständighetsförklaringen, konstitutionen och Lincolns Gettysburg-tal), ceremonier (Memorial Day, Independence Day, Veterans’ Day och presidenternas invigningar), hymner (”God Bless America” och ”My Country, ’Tis of Thee”) och ritualer (böner vid offentliga händelser som invigningar och inledningen av kongressens sessioner och nationella bönedagar).
Genom att leda nationens ritualer och bekräfta dess trosbekännelser har presidenterna fungerat som profeter och präster för denna civila religion. De har använt den civila religionen för att ena amerikanerna och för att utforma och vinna stöd för specifik politik. Regelbundet …
Du har nått slutet av denna artikel FörhandsgranskningFör att fortsätta läsa, prenumerera nu. Prenumeranter har full digital tillgång.