Dagbok som beskriver Ratt-gitarristen Robbin Crosbys tankar och hans sista två år i livet
Allt That Shreds har just publicerat en intressant artikel som beskriver en dagbok skriven av Curt Dudley som tydligen tillbringade mycket tid med Ratt-gitarristen Robbin ”King” Crosby under dennes sista två år av sitt liv (2000-2002).
I fråga om varför Dudleys dagbok släpps först nu, uppgav Dudley: ”Jag har väntat på rätt tidpunkt för att släppa ut en del av detta. Jag har kämpat med det sedan dagen då Robbin dog. Jag ville uttrycka en del av det offentligt den 14 juni 2002 vid 
Robbins minnesgudstjänst, men smärtan var fortfarande för mycket att bära… Jag kände att jag skulle falla sönder inför de drygt 200 personer (mestadels främlingar för mig) som var där… så jag stod bara frusen på stranden & och sa ingenting.”
Dudley beskrev sitt första möte med Crosby så här: ”’Känner jag dig….????’ Är det första han sa till mig. Han hade den där karakteristiska ”King”-tonen i rösten. Efter att ha förklarat varför jag var där började vi prata. Bara lite småprat & lite ytligt prat om 80-talet & RATT. Jag var där i ungefär en timme och något hände med mig den dagen… Jag gick därifrån med en ny uppskattning för livet. Här låg denna jätte av en man, oförmögen att gå eller ens sitta upp (han hade just genomgått en stor ryggoperation) och uppenbarligen hade han mycket ont och var mycket ensam … ändå var han villig att prata med någon som han inte ens kände. När jag reste mig för att gå sa han: ”Hej, trevligt att träffa dig, skulle du ha något emot att besöka mig då och då”. Jag lovade att jag skulle göra det. Jag gick därifrån utan några autografer … jag vågade helt enkelt inte fråga.”
Om Crosbys tankar om Ratt rapporterade Dudley: ”Vi pratade ofta, naturligtvis, om RATT & hans tankar om framgång, hans bandkamrater & livet på vägen. Han hade mycket att säga om sina bandkamrater … inte allt var bra. Han brukade säga ”Lyssna på EP:n… det är det riktiga RATT… vi blev bara för polerade efter det”. Han älskade Warren, ”Han är som min lillebror” men han kände att Warren inte respekterade hans spelande efter att RATT hade nått viss framgång. När det gäller Bobby frågade jag honom en dag: ”Om du kunde ha NÅGON trummis som spelade med dig i ditt nya projekt… vem skulle det vara?”. Hans svar: ”Blotz….he är den bästa som finns.” Vad tyckte han om Pearcy? ”Pearcy är en punkare och bryr sig bara om sig själv…. han kan inte ens sjunga i tonart live…vi hade många problem med det på turné.” Juan var hans favoritbasist och en mycket nära & kära vän…. även om de hade sina meningsskiljaktigheter.”
Inom den olycksaliga återföreningen av Ratt 1996, uppgav Dudley: ”Någon gång i slutet av 1996 fick han ett samtal från antingen (jag minns inte vilket) Warren eller Stephen… ”Kom tillbaka hit, vi sätter ihop RATT igen”. Robbin var oerhört glad över utsikten att komma tillbaka till LA & och sätta ihop bandet igen. Han sålde de flesta av sina ägodelar för att kunna resa lätt och börja om på nytt i LA. Han gick ombord på ett plan till LA med endast de kläder han hade och några få handbagageföremål. Kvällen då han anlände träffade han Stephen på en klubb för att prata och fick genast en konstig känsla av honom. De pratade men Stephen verkade 
distanserad och kall. Han tillbringade natten hos en vän & träffade Warren nästa dag på lunch … han fick samma vibbar från Warren. Frustrerad frågade han till slut ”Vad är det som händer …vi ska väl göra det här, eller hur?”. Han sa att Warren sa något i stil med ”Tja… vi kanske låter dig spela några låtar på skivan”. Robbin sa ”What the FUCK???? Låta mig spela på några låtar???? Jag har precis sålt all min skit för att flytta tillbaka hit för att göra det här!!!” Det är onödigt att säga att återföreningen inte blev av. Jag frågade Robbin ”Varför då? Vad hände?” Han började gråta och sa att de tyckte att han var ”för fet och att han fortfarande använde droger”. Han var förkrossad och kände sig förrådd MEN… på typiskt Robbin-manér… han var realistisk. Han sa: ”Jag var överviktig & och tog fortfarande droger… så jag kunde förstå det.””
Med avseende på vem som kom och besökte Crosby när han låg på sjukhus rapporterade Dudley bland annat följande: ”En annan sak som slog honom riktigt hårt var att killarna i RATT sällan kom och hälsade på honom… trots att de alla bodde inom en och en halv timmes bilresa. Han pratade med dem i telefon, ibland Warren, ibland Bobby, ibland Juan, och han antydde att ”om du är i närheten kanske du kan komma förbi”. De gjorde det inte…
Jag dömer inte någon av dem. Jag är säker på att de alla har sina skäl. Han sa till mig en dag: ”VAR ÄR alla mina vänner? Ta inte illa upp, men är det inte sorgligt att DU är min bästa vän? Jag har bara känt dig i ett år.” Han hade ett sätt att gå rakt på sak…. Den enda av hans gamla vänner som kom förbi ofta var hans gamla vän ”Zloz” … Neil Zlozower.”
Dudley beskriver också att han träffade Crosby under månaden före hans död den 6 juni 2002:
”I början av maj fick jag reda på att hans gamla vän Patrick hade flyttat in hos honom… det låter bra, eller hur? FEL! Patrick var hans gamla rumskamrat & Heroinkompis. Jag försökte övertyga honom om att Patrick inte var bra för honom & skulle bara fresta honom igen. Han ville inte lyssna…han sa till mig ”Jag älskar honom som en bror och vi har gått igenom mycket tillsammans…. dessutom har han ingen annanstans att ta vägen”.
Jag visste redan då att detta var början på slutet….Han ringde då och då bara för att säga hej men det var inte som tidigare. Han gjorde allt han kunde för att avskräcka mig från att besöka honom… ”Åh inte idag, jag mår inte bra” eller ”Det är stökigt här”. Jag kunde se att han tog droger igen… hans tal var slarvigt & han lät helt enkelt inte bra.
Slutet av maj började han ringa mig och frågade om han kunde låna pengar… Nu visste jag att han hade runt 9 000 dollar i kontanter när han flyttade in i lägenheten bara en månad tidigare. ”Robbin…. vart tog alla dina pengar vägen?”. Han gjorde några vaga hänvisningar om sina ”mediciner” och ”matvaror”. Jag skulle ljuga för honom & och säga ”Jag är pank….now is a bad time, I’m sorry”. Det tog nästan kål på mig att avskräcka honom … men jag tänkte inte hjälpa honom att förstöra sig själv.
Natten till söndagen den 2 juni ringde han & och trängde slutligen in mig i ett hörn. ”Hej, jag vill att du gör mig en tjänst… jag behöver pengar till min medicin….vilket jag vill att du ska göra är att ta min Breedlove (akustiska gitarr) och pantsätta den…. ta de andra till mig här. Jag behöver minst 300 dollar och jag behöver dem i morgon bitti”. Jag försökte övertala honom, men han insisterade. Så jag gjorde som han bad….
Jag dök upp i lägenheten klockan 11:00 med $$$ och hans gitarrer….
Oh herregud, snälla NEJ!!! Snälla låt det inte bli så illa som jag föreställde mig.
Det var…. ännu värre än jag föreställde mig. Robbin ”King” Crosby satt mitt i rummet, naken från midjan och neråt i en smutsig T-shirt, orakad, otvättad och knappt i stånd att sitta upprätt. Han hade gått upp ännu mer i vikt och hade fått ett fullskägg. Det fanns också flera STORA öppna sår på hans ben. Han var vit som ett lakan & kladdig av svett.
Han säger ”Awwww, kom hit & ge mig en kram…. jag har saknat dig”. Rummet var en enda röra, allt man kan förvänta sig av en typisk dålig R-klassad films droghålsscen. Pissflaskor, cigarettfimpar, smutsiga askkoppar & kläder, ölburkar….just om varje centimeter av golvet var täckt av skräp. Värmen & stanken i rummet var överväldigande. Hans vackra lägenhet var en enda röra…”
Du kan läsa resten av Dudleys dagbok på All That Shreds.