”Deep calls to Deep at the roar of your waterfalls; all your breakers and your waves have gone over me.”
– Psalm 42:7
Deep Calls to Deep…?
Jag har ofta undrat vad frasen ”deep calls to deep” kan betyda i Psalm 42. Vi vet att den kommer till oss i samband med att någon lider någon form av separation från Herren (v. 1-2), och att det lidande de utstår på något sätt kommer från Herren (”dina vattenfall… dina brytningar… dina vågor…”). Vissa kommentatorer säger att de två ”djupen” i detta avsnitt är en poetisk hänvisning till vattnet i psalmistens lidande. Jag har också hört att det ena djupet är den lidandes hjärta och det andra är Guds hjärta, och att den lidande ropar till Gud i sin ångest. Jag tror att detta andra alternativ ligger nära poängen, men kan vi verkligen hänvisa till vårt hjärta/själ som ett ”djup” som är lika stort som Guds eget?
Jag tror att det är viktigt att inse att i slutändan pekar hela Skriften på Kristus och bör läsas genom linsen av den korsfäste och uppståndne Kristus. Med den verkligheten i åtanke måste vi komma till denna (och varje) psalm med frågan: ”Hur visar den mig Kristus? Vad berättar den för mig om Kristus? Hur sjungs den här psalmen om, till eller av Jesus Kristus?” När vi väl börjar tänka på detta sätt (vilket motiveras av Lukas 24:44-45 och många andra ställen i skriften) tror jag att vi kan finna ett svar på de ekande djupen i denna vers.
Reverberationer av treenigheten
Var ser vi människan Kristus Jesus lida och bli avskuren från Gud? Var ser vi honom i ångest med vattenfall och vågbrytare som störtar över honom? Vi ser det vid korset. Och där, när Gud sonen hänger i köttet på korset, hör vi då något som skulle kunna vara ett rop från djupt till djupt? Jag tror att vi gör det:
”Vid den nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: ’Eli, Eli, lema sabachthani’, det vill säga: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?'”
– Matteus 27:46
Den inkarnerade Guden upphöjdes på korset och där bar han vattenfallet av Guds vrede och krossades i bräckarna av hans heliga vrede. Och när dessa brännande vågor slog över och krossade hans syndbärande själ, skrek det oändliga djupet i hans eget hjärta i övergivenhet till det oändliga djupet i Faderns hjärta. Åh, hur djup var inte den gudomliga ångestens återklang på Golgata! Sonen ropar till Fadern, och Anden – bandet i deras förening – ger genklang åt den nådeskommunicerande harmonin av blandad kärlek och vrede.
Korset, tror jag, är uppfyllelsen av dessa ord i Psalm 42. Korset är platsen där Djupt hjärta kallar på Djupt hjärta vid brusande vattenfall och vågor av helig vrede mot mänsklig synd.
Djupt kallar på Djupt…… Psalmisten hade ingen aning om hur djupt! Han hade ingen aning om vilken skönhet han skrev, vilka ”märkliga sorgliga saker” – och ändå saker oändliga i skönhet och härlighet och glädje också! – som han förutsåg med dessa ord. Åh, ära till Gud! Djupt kallar på djupt när Sonen krossas i kärlek på korset…. krossas så att allting kan lagas i och för honom … krossas så att verkligheten själv kan harmoniseras med melodin av Guds treeniga härlighet…. krossas så att han kan upphöjas till den nya skapelsens förste, överlägsen över allting och verklighetens knutpunkt (Kolosserbrevet 1:18-20).
En sång i natten
Och psalmisten fortsätter att återge Kristi hjärta när han säger i vers 8:
”På dagen befaller Herren sin fasta kärlek, och på natten är hans sång hos mig…”
Och vad är sången? Vers 9, ”Varför har du glömt mig?…” Kristi rop av försummelse är hans av Gud givna ”sång i natten”. De sånger som Gud ger sina barn att sjunga kommer inte alltid att vara bekväma eller upplyftande…. men de kommer alla att sluta i en djup glädje som sträcker sig bakåt och gör även de bittra avsnitten till integrerade delar av deras skönhet. Detta gäller även för Kristi rop på korset. Ja, det var ett rop av bitter ångest, men det var också – och i slutändan – ett trons rop, ett hoppets rop. Hur kan det vara möjligt? Därför att när Jesus säger ”min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Han ger inte bara utlopp för sitt lidande, han citerar också de första raderna i Psalm 22…. och även om den psalmen börjar med bestörtning, slutar den med seger. Och Jesus visste detta när han citerade den.
Så även när ”djupet ropar på djupet” och Sonen skriker ut i vanmakt till Fadern, finns det, som en underjordisk flod under hans ord, den försäkran som återges i hela Psalm 42: ”Jag skall återigen prisa honom, min frälsning och min Gud”. Och eftersom Jesus bar dessa vredesvattenfall i vårt ställe och ändå återuppstod för att glädja sig åt sin Fader, kan vi också ha samma förtröstan; vi har också en ”sång i natten” som en dag kommer att crescendo till en hymn av lovprisning och glädje. För att för vår skull kallade Djup till Djup.