Från latinets res publica (”offentlig sak”) är republik en organisationsform för staten. I en republik väljs den högsta myndigheten av medborgarna, antingen direkt eller genom parlamentet (vars ledamöter också väljs av folket) för en bestämd mandatperiod.
I förlängningen är en republik namnet på en stat som är organiserad på detta sätt, och på alla icke-monarkiska regimer. En annan användning av begreppet hänvisar till samhällets politiska kropp och till den allmänna saken (t.ex. ”Korruptionen bland ministrarna är ett angrepp på republiken”, ”Republiken kan inte stå ut med misshandeln av sina tjänstemän”).
Den viktigaste kanalen för medborgardeltagande i republiken är rösträtten. Valen måste vara fria och rösterna måste vara hemliga. På så sätt kan medborgarna utöva sitt deltagande utan påtryckningar eller villkor.
Det bör noteras att många stater som under historiens gång kallade sig republiker inte tillät sina medborgare att delta i val och inte respekterade de mänskliga rättigheterna. Detta är fallet med totalitära stater som Kina och det forna Sovjetunionen (U.S.S.S.R.). Detta gäller även de islamiska republikerna, som bygger på Koranen och inte på upplysningen (de bygger alltså på tro och religiösa föreställningar).
Andra grundläggande principer för republikens funktionssätt är, förutom medborgarnas aktiva politiska deltagande, maktdelning, förverkligande av rättvisa och strävan efter det gemensamma bästa.
Den mödosamma vägen till demokrati
Som det inte finns någon regeringsform som kan betraktas som idealisk, är det viktigt att vi inom ramen för de systematiska möjligheter som står till buds väljer en som tillgodoser medborgarnas rättigheter. Men för att ett land ska kunna uppnå ordning och upprätta en regering som inte fluktuerar och som bevarar freden och den normala funktionen hos territoriets olika organ, måste det först gå igenom otaliga rubbningar och svårigheter.
Som skedde i många andra länder tog det i Spanien många år innan man uppnådde en demokratisk regim av detta slag; så pass mycket att två republiker avlöste varandra och båda bröts genom en statskupp. Tills slutligen en sådan upprättades som fortfarande finns kvar, trots de många problem som detta medförde.
Den första republiken i Spanien utropades den 11 februari 1873 och varade fram till 1874 och kännetecknades av att vara extremt instabil, på grund av den intensiva oenigheten mellan de olika sidorna som ville ta makten i landet. Det bör noteras att den hade fyra presidenter från det att den bildades till de följande elva månaderna, men att detta projekt bröt samman när den 3 januari 1874 den statskupp ägde rum som gjorde slut på republiken.
Därefter var monarkin installerad på halvön i ytterligare cirka 50 år, tills en ny revolution uppstod som skulle ge upphov till den andra spanska republiken, den 14 april 1931, som skulle kulminera i en ny statskupp, varefter Francisco Franco installerade diktaturen och som skulle följas av många år av död och våld i Spanien.
Efter dessa turbulenta år av extremt elände och berövande av alla friheter, och när Franco dog, svor hans efterträdare, kung Juan Carlos I, att följa den nationella rörelsens principer och främjade folkomröstningen om politiska reformer som inledde den spanska övergångsperioden för att senare befästa den parlamentariska demokratin.