Den lagstiftande avdelningen av den federala regeringen, som främst består av den amerikanska kongressen, är ansvarig för att stifta landets lagar. Ledamöterna i kongressens två kamrar – representanthuset och senaten – väljs av USA:s medborgare.
Kongressens befogenheter
Vid konstitutionskonventet 1787 försökte författarna till USA:s författning lägga grunden för en stark centralregering. Men de ville också bevara enskilda medborgares frihet och se till att regeringen inte missbrukade sin makt.
För att uppnå denna balans delade de upp makten mellan tre separata regeringsgrenar: den lagstiftande, den verkställande och den dömande.
Med artikel I i konstitutionen inrättades den amerikanska kongressen, ett lagstiftande organ med två kamrar, eller hus, som består av två kamrar. Som framgår av dess främsta plats i början av konstitutionen, avsåg författarna ursprungligen att den lagstiftande grenen – som de såg som närmast folket – skulle vara den mäktigaste av de tre regeringsgrenarna.
Men i takt med att presidentens och den verkställande maktens befogenheter utökades under 1800- och 1900-talen minskade kongressens relativa makt, även om den fortfarande är viktig för att landets regering ska fungera.
Representanthuset
Det finns sammanlagt 435 representanter i representanthuset; varje delstat får ett annat antal representanter beroende på sin befolkning. Ytterligare delegater utan rösträtt representerar District of Columbia och de amerikanska territorierna, såsom Puerto Rico, Guam och de amerikanska Jungfruöarna.
Medlemmarna i representanthuset väljer sin ledare, känd som representanthusets talman. Talaren är den tredje i tronföljden till presidenten, efter presidenten och vicepresidenten.
Representanthuset anses vara den kammare i kongressen som står närmast folket, eller som är mest lyhörd för allmänhetens behov och åsikter. För att säkerställa denna lyhördhet väljer folket sina representanter vartannat år, och alla ledamöter i representanthuset står till förfogande för omval vid samma tidpunkt. Representanter kan sitta ett obegränsat antal mandatperioder.
Enligt artikel I, avsnitt 2 i konstitutionen måste valda representanter vara minst 25 år gamla och ha varit amerikanska medborgare i minst sju år. De måste också bo i den delstat de representerar i kongressen.
Senaten
Som författarna utformade den är senaten mer avskärmad från kontakt med väljarkåren än representanthuset, och ledamöterna förväntas fatta beslut som i högre grad bygger på erfarenhet och visdom än på den ständigt föränderliga allmänna opinionen.
I motsats till representanthuset – där representationen är proportionerlig mot befolkningen – har varje delstat två senatorer, oberoende av storlek. Detta system med lika representation i senaten gynnar mindre stater, eftersom de har ett oproportionerligt inflytande i förhållande till sin storlek.
Senatorerna tjänstgör under sex år, och det finns ingen begränsning för hur många mandatperioder de kan tjänstgöra. Endast en tredjedel av senaten är valbar vartannat år. Enligt konstitutionen måste en blivande senator vara minst 30 år gammal och ha varit amerikansk medborgare i minst nio år. I likhet med representanter måste de också bo i den delstat de representerar.
Vicepresidenten är inte bara andreman i den verkställande makten, utan också senatens ordförande. Om det blir oavgjort i senaten när man röstar om en lagtext avger vicepresidenten den avgörande rösten. Den äldsta ledamoten i senaten kallas president pro tempore, som leder senaten i vicepresidentens frånvaro.
Lagstiftande organ och politiska partier
Förutom kongressens två kamrar omfattar den lagstiftande makten ett antal lagstiftande organ som stödjer kongressen i utförandet av dess uppgifter. Bland dessa organ finns Congressional Budget Office, Copyright Office och Library of Congress.
Trots att konstitutionen inte nämnde politiska partier har de vuxit till en av de viktigaste institutionerna i USA:s regering idag. Sedan mitten av 1800-talet har de två dominerande partierna i USA varit republikanerna och demokraterna. I kongressens båda kamrar finns det ett majoritetsparti och ett minoritetsparti baserat på vilket parti som har flest platser.
Inom talmannen i representanthuset, som är ledare för majoritetspartiet, finns det också en majoritetsledare och en minoritetsledare. Både majoritets- och minoritetspartierna väljer representanter som fungerar som whips, som räknar röster och medlar mellan partiledningen och vanliga kongressledamöter.
Vad gör den lagstiftande makten?
Alla kan skriva ett förslag till lagstiftning, även kallat ”bill”, men det måste läggas fram i representanthuset eller senaten av dess huvudsponsor, antingen en representant eller en senator. När ett lagförslag har lagts fram sammanträder en liten grupp eller kommitté för att undersöka det, ställa frågor och göra tillägg eller ändringar.
Lagförslaget går sedan vidare till kammarens eller senatens golv för debatt, där andra representanter eller senatorer kan föreslå ytterligare tillägg eller ändringar. Om en majoritet röstar för lagförslaget går det vidare till det andra kongresshuset för att debatteras där.
När båda kongresshusen godkänner samma version av ett lagförslag går det vidare till presidenten, som antingen kan underteckna lagförslaget som lag eller lägga in sitt veto. Om presidenten lägger in sitt veto skickas lagförslaget tillbaka till kongressen, som kan upphäva vetot med två tredjedelar av de närvarande i både kammaren och senaten.
Presidentens veto och kongressens möjlighet att upphäva det är båda en del av det system för kontroll och balans som inrättats av konstitutionen för att se till att ingen enskild gren av regeringen utövar för mycket makt.
Andra kongressbefogenheter
Förutom att skriva och anta lagar har kongressen också olika andra befogenheter, bland annat rätten att förklara krig. Kongressen upprättar också en årlig budget för regeringen, tar ut skatter från medborgarna för att betala budgeten och är ansvarig för att se till att de pengar som samlas in genom skatter används för det avsedda ändamålet.
Tyvärr måste kongressens två kamrar gemensamt besluta om hur de ska utöva många av de befogenheter som de har fått genom konstitutionen, men varje kammare har också särskilda befogenheter som endast den kan utöva. Bland representanthusets unika befogenheter kan nämnas att åtala en federal tjänsteman och föreslå all skattelagstiftning.
För sin del kan endast senaten ratificera fördrag som undertecknats med andra länder, ställa åtalade tjänstemän inför rätta och bekräfta alla presidentutnämningar, inklusive medlemmarna i presidentens kabinett och domare i Högsta domstolen.