Den 1 augusti 1790 lämnade en tidigt utvecklad student vid namn Victor Frankenstein in ett radikalt förslag till en etisk panel vid universitetet i Ingolstadt i Bayern. Under rubriken ”Electro-chemical Mechanisms of Animation” förklarade Frankenstein hur han ville ”vända dödsprocessen” genom att samla in ”en stor mängd olika anatomiska prover från människor” och sätta ihop dem för att försöka ”återställa livet där det har gått förlorat.”
Frankenstein försäkrade den institutionella granskningsnämnden (IRB) om att han hade de högsta etiska normerna. ”Om jag lyckas animera en människa eller en människoliknande varelse helt och hållet kommer jag att förse varelsen med information om studien och låta den, om den är kapabel, välja om den vill delta ytterligare i fortsatta observationer och studier eller inte”, konstaterade den blivande forskaren. Om varelsen hade ”nedsatt förmåga” lovade Frankenstein att ta in en tredje part som skulle agera i dess intresse och behandla ”varelsen” i enlighet med erkända normer.
Inte något sådant förslag gick naturligtvis någonsin till bioetikerna vid universitetet i Ingolstadt, där den fiktiva Frankenstein skapade sitt monster. År 1790 skulle inte ens en riktig Frankenstein ha mött några etiska granskningar. Men förslaget finns i en artikel från 2014, där man spekulerar i om Frankensteins historia skulle ha fått ett lyckligare slut om 2000-talets skyddsåtgärder hade funnits för två århundraden sedan. Det är en av många riff på romanen som finns i biomedicinsk litteratur. När Mary Shelley tänkte ut sin berättelse påverkades hon av den tidens begynnande medicinska vetenskap och av tidiga experiment med elektricitet. I gengäld har Frankenstein hemsökt vetenskapen ända sedan dess.
Boken, som först publicerades anonymt 1818, och de efterföljande filmerna och pjäserna har blivit vad Jon Turney, författare till boken Frankenstein’s Footsteps: Science, Genetics and Popular Culture, kallar ”den moderna biologins styrande myt”: en varnande berättelse om vetenskapligt övermod. Och som med alla långvariga myter är det inte en myt utan många, vilket framgår av en sökning på ”Frankenstein” i PubMed-databasen – den viktigaste katalogen för artiklar inom biovetenskap. Vetenskaplig litteratur, liksom populärpressen, är full av hänvisningar till Frankenfood, Frankencells, Frankenlaws, Frankenswine och Frankendrugs – de flesta av dem förmodat monstruösa skapelser. Andra artiklar som uttryckligen nämner Frankenstein – det finns mer än 250 av dem – analyserar vetenskapen bakom romanen eller till och med, i en vändning som kan vara rent bisarr, hämtar inspiration från den.
Flera rapporter i psykologiska tidskrifter fördjupar sig i författarens sinnestillstånd när hon för första gången föreställde sig sagan under sommaren 1816. Hon hette då Mary Wollstonecraft Godwin och besökte poeten Lord Byron i Villa Diodati, en herrgård som han hade hyrt vid stranden av Genèvesjön i Schweiz. Hon var 18 år och följde med sin gifta älskare, poeten Percy Bysshe Shelley. Hennes styvsyster Claire Clairmont var där, liksom Byrons läkare John William Polidori. Det var ”året utan sommar”, en klimatanomali orsakad av utbrottet av berget Tambora i Nederländska Ostindien, och oändligt regn och grå himmel höll gästerna instängda. Byron föreslog som en sällskapslek att de skulle skriva varsin spökhistoria.
Det fanns mycket att oroa Marys bördiga sinne. Mary och Percy hade ett sex månader gammalt barn tillsammans, men hade förlorat ett annat barn ett år tidigare. Marys egen mor hade dött av puerperal sepsis elva dagar efter att ha fött sin berömmelseinriktade dotter. Percy hade, enligt en artikel från 2013 i Progress in Brain Research, blivit utkastad från universitetet i Oxford i Storbritannien för att han ”hyllade ateismens dygder” och trodde på ”fri kärlek”. En annan artikel, i ett nummer av Journal of Analytical Psychology från 2015, föreslår att Percy, Mary och Claire tidigare hade bildat ”ett slags ménage à trois.”
Avsnittets författare i Journal of Analytical Psychology, Ronald Britton, en framstående psykoanalytiker, kopplar dessa spänningar och sorger till den dagdröm där Mary Shelley för första gången föreställde sig Frankensteins monster – ”det spöke som hemsökte min midnattskudde”, som hon senare uttryckte det. ”Bakgrundsfakta till hennes mardröm”, skriver Britton och åberopar Freud, ”öppnade en dörr till omedvetna fantasier om en fruktansvärd förlossningsscen”. Han tillägger att efter att ha förlorat sitt första barn 1815 skrev Shelley i sin dagbok att hon drömde om att barnet kom tillbaka till livet. ”Jag tänkte att om jag kunde ge liv åt livlös materia, skulle jag med tiden kunna återuppliva livet där döden uppenbarligen hade överlämnat kroppen till fördärv”, skrev hon året innan hon föreställde sig Frankenstein.
Fler fasor skulle följa för Shelley efter att hon hade färdigställt romanen. Hon gifte sig med Percy efter hans första hustrus självmord, bara för att förlora honom sex år senare när han drunknade i en seglingsolycka. Men hon hänvisade till vetenskapen, inte till psykologin, när hon förklarade hur hon ”kom att tänka på, och uttala sig om, en så ohygglig idé” vid 18 års ålder. Bland de influenser hon nämner i ett förord till en 1831 års upplaga av sin roman finns Luigi Galvani, som 1780 upptäckte att en elektrisk laddning kunde få en död groda att rycka i benen. Det var Percy som kan ha gjort henne bekant med galvanismen, som Frankenstein uttryckligen nämner som nyckeln till återupplivning i 1831 års upplaga. Som pojke hade poeten ”sysslat med elektricitet (på sin systers sår och familjens katt)”, konstaterar en annan studie i Progress in Brain Research.
I år 1780 visade den italienske vetenskapsmannen Luigi Galvani att en gnista kunde få musklerna hos en död groda att dra ihop sig – en inspiration för Frankensteins författare, Mary Shelley.
DEAGOSTINI PICTURE LIBRARY/GETTY IMAGES
Många artiklar har försökt analysera andra sätt på vilka dagens vetenskap påverkade Shelleys berättelse. I en uppsats i Nature från 2016 av en brittisk biograf noterades att hennes romanförfattares far var vän med elektrokemisten Humphry Davy och med William Nicholson, en medupptäckare av elektrolys, tekniken för att utlösa kemiska reaktioner med hjälp av elektricitet. Flera redogörelser pekar på inflytandet från Byrons läkare Polidori (som senare förgiftade sig själv med koksaltsyra) och hans diskussioner om experiment om spontan generering av Erasmus Darwin, farfar till Charles Darwin. I en artikel från 2004 i Journal of Clinical Neurophysiology granskas de ”elektrofysiologiska underströmmarna för Dr. Byron”. Frankenstein” noterar att Shelley inte kan ha missat det allmänt diskuterade arbetet av Giovanni Aldini, Galvanis brorson, som 1803 gav huvudet på halshuggna brottslingar en zapping i ett försök att återuppliva dem; han föreställde sig att detta skulle kunna användas för att återuppliva människor som hade drunknat eller kvävts och möjligen för att hjälpa de sinnessjuka.
Med tiden gick inflytandet från romanen tillbaka till vetenskapen. ”From Frankenstein to the Pacemaker”, i IEEE Engineering in Medicine and Biology Magazine, berättar hur den 8-årige Earl Bakken 1932 såg den berömda Frankenstein-filmen med Boris Karloff i huvudrollen, vilket ”väckte Bakkens intresse för att kombinera elektricitet och medicin”. Bakken skulle senare grunda Medtronic, utveckla den första transistoriserade pacemakern och öppna ett museum som ägnar sig åt elektricitet inom livsvetenskaperna och som är inrymt i en herrgård i gotisk revival-stil i Minneapolis, Minnesota. Barnen i grannskapet kallar det för Frankensteins slott.
Förvisso hänvisar många vetenskapliga studier stolt till Frankenstein, främst för att de kombinerar disparata delar för att skapa en ny enhet som forskarna presenterar som härligt chimärisk. Ett mjölksockerenzym som smält samman med ett bärarprotein. En atlas av huvudet och halsen för att vägleda strålbehandling, skapad genom att sammanfoga vyer från olika patienter. En studie om ansiktsigenkänning där man bytte ut ögonen, näsorna och munnen på den tidigare presidenten George W. Bush och USA:s tidigare utrikesminister Colin Powell. En ”Frankenrig” som används för att skapa 3D-animationer, gjord genom att blanda och matcha ben från olika skelett.
I den kanske märkligaste omfamningen av Frankenstein-etiketten föreslås i en artikel från 2013 i Surgical Neurology International att man återskapar Aldinis elektrifierande huvudexperiment. Författarna till ”HEAVEN: The Frankenstein effect” konstaterar att Aldini i slutändan hade som mål att transplantera ett människohuvud och använda elektricitet för att gnista det tillbaka till medvetandet. Det är precis vad författarna har i åtanke för sitt projekt, head anastomosis venture (HEAVEN). ”På det hela taget skulle HEAVEN, med ett tydligt engagemang, kunna bära frukt inom ett par år”, skriver de. (Många forskare har kallat projektet ogenomförbart och oetiskt, men i november förra året meddelade två av medförfattarna till media att de hade utfört en huvudtransplantation på ett mänskligt lik och att de snart planerade att publicera detaljerna.)
Men den överlägset största delen av den vetenskapliga litteraturen handleds, funderar och filosoferar om den mest välkända formen av Frankenstein-myten, som Shelley snuddade vid i sin undertitel ”Modern Prometheus”: idén om att galna vetenskapsmän som leker Gud skapare kommer att leda till att hela människosläktet drabbas av evig bestraffning för sina överträdelser och sitt övermod.
Reanimering var på modet 1818. Den skotska läkaren Andrew Ure försökte sig på ett lik.
NYPL/SCIENCE SOURCE
”Mary Shelley, Frankenstein och den medicinska vetenskapens mörka sida”, en essä från 2014 som publicerades i den charmigt inkongruenta Transactions of the American Clinical and Climatological Association, tickar upp en varierad lista över nyligen genomförda experiment som har dragit till sig ”Franken-”-märket: Kloning av fåret Dolly, skapandet av en mycket dödlig H5N1-fågelinfluensa som lättare kan infektera däggdjur, syntetisering av ett helt bakteriegenom. Andra utlösande faktorer för Frankensteins rädsla har varit in vitro-befruktning, förslag om att transplantera organ från grisar till människor och tomater som försetts med gener från fiskar för att göra dem frystoleranta.
J. Craig Venter, en pionjär inom genomik baserad i San Diego, Kalifornien, har kallats en Frankenstein för sitt försök att skapa konstgjorda bakterier med minsta möjliga genom. Ändå är han ett fan av Shelleys berättelse. ”Jag tror att hon har haft mer inflytande med den boken än de flesta författare i historien”, säger Venter, som äger en första upplaga. ”Den påverkar många människors tänkande och rädsla eftersom den representerar den här grundläggande principen om att man inte ska bråka med Moder Natur och att man inte ska bråka med livet eftersom Gud kommer att slå ner dig.”
”Självklart köper jag inte det temat”, tillägger han.
Frankenstein-myten består, säger han, eftersom ”rädsla är lätt att sälja” – även om den är omotiverad. ”De flesta människor är rädda för det de inte förstår”, säger han. ”Syntetiska celler är ganska komplicerade och att sätta en ny gen i majs låter skrämmande.” Men genom att kasta runt etiketter som Frankenfood och Frankencells för att samla allmänheten mot potentiellt värdefulla innovationer, säger han, kommer den ”rädslobaserade gemenskapen potentiellt att göra mer skada på mänskligheten än de saker de är rädda för.”
I motsats till Frankenstein-figuren, som till en början inte funderade på hur hans arbete skulle kunna gå snett, säger Venter att han erkänner att redigering och omskrivning av genomer skulle kunna ”kontaminera världen” och orsaka oavsiktlig skada. ”Jag tror att vi måste vara mycket smarta när vi gör det och hur vi gör det”, säger han. Han tror att Shelley ”skulle uppskatta” hans arbete.
Henk van den Belt, en filosof och etiker vid Wageningen University i Nederländerna som skrivit en artikel om Frankenstein och syntetisk biologi, applåderar Venter för att han kämpar tillbaka mot Frankenslur. ”Mycket ofta är forskare rädda för att inta den här ståndpunkten, men jag tror att det är bättre att vara trotsig”, säger Van den Belt. ”Retoriker och journalister kan anklaga människor för att leka Frankenstein, men det är lite för lätt. Om forskare utmanar den här frasen kommer den att få mindre effekt.”
Shelley kunde naturligtvis inte ha föreställt sig något av det här tumultet, och hennes berättelse har faktiskt blivit vilt förvrängd i den populära fantasin under de senaste två århundradena. Frankensteins mål var inte att härska över världen som Dr Evil, utan ”att bannlysa sjukdomar från den mänskliga kroppen och göra människan osårbar för något annat än en våldsam död”. Och Britton, psykoanalytikern, noterar att varelsen inte började sitt liv som ett monster; han började bara mörda för att han sökte kärlek och lycka men avskyddes av sin skapare, som kallade honom ”djävul”, ”fiend”, ”abort”, ”daemon”, ”vile insect” och andra termer som skulle ha fått en IRB att kontakta Office for Human Research Protections (kontoret för skydd av mänsklig forskning). ”Jag var välvillig och god, eländet gjorde mig till en djävul”, sade Frankensteins skapelse. ”Mpotent avund och bitter indignation fyllde mig med en omättlig törst efter hämnd.”
En tandröntgenläkare av alla människor publicerade en insiktsfull essä i två delar i The Journal of the Royal Society of Medicine 1994 som understryker det som vissa menar är bokens verkliga moral: inte faran med att vetenskapsmännen bryter mot naturens ordning, utan det ödesdigra öde som väntar skapare som misslyckas med att ta hand om sina skapelser. ”Läs boken och gråt för dem som vi har förkastat och frukta för vilken hämnd de kommer att utkräva, men fäll inga tårar för Frankenstein”, står det i uppsatsen, med hänvisning till läkaren. ”De som i okunnighet om boken tror att han är monstrets namn har i själva verket mer rätt än fel.”