Byggnad 25 vid Creedmoor Psychiatric Center var en gång i tiden en tillflyktsort för New Yorks utstötta psykiskt sjuka, men i dag finns här en mycket mer avskyvärd och lika missförstådd New Yorkerras – det är duvor, och du kommer inte att tro vad de har gjort med den fjärde våningen…Det vidsträckta Creedmoor campus byggdes 1912 i Queens Village som Farm Colony of Brooklyn State Hospital, en av hundratals liknande psykiatriska avdelningar som uppfördes vid sekelskiftet för att inhysa och rehabilitera dem som var dåligt rustade att fungera på egen hand.
Omfördelade av det vanliga samhället förflyttades hundratusentals psykiskt störda personer, många drabbade av psykoser och schizofreni, från stadscentra över hela landet till avlägsna pastorala områden som Creedmoor där frisk luft, närhet till naturen och arbetets helande kraft ansågs vara deras bästa chans till rehabilitering. Dessa självförsörjande samhällen gav män och kvinnor med allvarliga psykiska störningar en säker, strukturerad miljö där de kunde leva, arbeta och få medicinsk och psykiatrisk vård.
När 1900-talet fortskred blev asylboenden runt om i landet överfulla av patienter, och många institutioner blev desperat underbemannade och farligt underfinansierade. Levnadsförhållandena på vissa psykiatriska avdelningar blev allt värre – misshandel och vanvård av patienter var inte ovanligt under denna period. År 1960 hade Creedmoors befolkning ökat från 150 personer 1918 till över 7 000 personer. Så sent som 1984 skakades den våldsamma avdelningen på Creedmoor Psychiatric Center av en skandal efter att en patient hade dött efter att ha blivit slagen i halsen med en blackjack av en anställd. (Mannen var då fasthållen i en tvångströja.)
Med utvecklingen av antipsykotiska mediciner kom en trend mot avinstitutionalisering. En rad dramatiska budgetnedskärningar och minskande patientpopulationer ledde till att gårdskolonier över hela USA stängdes, och en markant nedgång på Creedmoor. Campuset fortsätter att fungera i dag, med bara några hundra patienter och öppenvårdstjänster. Många av byggnaderna på Creedmor har sålts. Andra, som byggnad 25, ligger i träda.
Creedmor var dödstyst den dag jag tittade förbi, med undantag för enstaka patienter som vandrade runt på området. Byggnad 25 låg på ett mestadels inhägnat område mitt i det aktiva komplexet, praktiskt taget gömd i växtligheten.
Inuti fanns det flest artefakter på den brädförstärkta första våningen, där vissa rum var fyllda till brädden med madrasser, rullstolar och medicinsk utrustning. Sjukhusets mindre minnesföremål var mer fängslande – en liten samling plastprylar, en grusig behå hängde på en rosa galge, ett tidningsurklipp som förklarade de medicinska fördelarna med whiskey. Efter att ha sett de flesta rummen på de lägre nivåerna begav jag mig till den centrala trappan och steg upp.
När jag öppnade dörren till fjärde våningen slog en giftig våg av den mest illaluktande fetor mot mig som en tegelvägg. I stora högar, som täckte och täckte golven till oigenkännlighet, vittrade frukten av tusen cloacae i den 90-gradiga värmen.
Under de senaste 40 åren har generationer av duvor spökat på den här våningen i Creedmors byggnad 25, långt bort från sina dimmiga kontakter med människovärlden, och samlat ihop ett helt eget monument. Effekten är visuellt fascinerande och ger vissa rum ett utseende av en inomhusöken. I andra rum ackumuleras guano i stalagmiter under populära sovplatser, där de högsta formationerna når flera meter i höjd. Kadaver skräpar ner på ytan och antyder ett ännu större antal som ligger begravda i smutsen.
Varje rörelse jag gör spåras av misstänksamma duvor ovanför mig, deras svarta ögon glänser annorlunda vid Creedmoor än de någonsin gjorde på trottoaren. Ännu värre – deras låga, mullrande körer får en bestämd, olycksbådande kvalitet här, med våldsamma flyganfall som punkterar ett utomvärldsligt ljudlandskap. Efter att ha tillbringat över en timme i detta miasmatiska helvete fyllde den decennier gamla mossigheten från byggnad 25:s nedre våningar mina lungor som den renaste bergsluften.
På andra våningen i byggnad 25 stötte jag på ett utstuderat ockupationsboende i den centrala matsalen. Högar av en annan typ ackumulerades här, men nådde större höjder än någon på fjärde våningen. Köket var fyllt av åratal av sopor som genomkorsades av smala, slingrande gångar. I ett vardagsrum, som hölls relativt städat, fanns en sittgrupp med en rad stolar (inklusive en hemmagjord toalett). Ett organisationssystem började växa fram ur det till synes slumpmässiga sortimentet av föremål som täckte varje yta – toalettartiklar, kläder, kondomer, hundratals döda D-batterier. En obehagligt färsk utgåva av en lokaltidning bekräftade min misstanke; det här stället var fortfarande bebott.
Jag fortsatte motvilligt till det sista rummet som jag hade tänkt fotografera, som utmärkte sig genom en färgstark serie muralmålningar gjorda av patienterna på Creedmor. När de en gång var övermålade kommer bilder av fjärran länder, lantliga trädgårdar och den heliga moderen fram i ljuset igen när tiden skalar bort lagren. Det tog några ögonblick att registrera mannen som slumrade fridfullt i det ljusfyllda dagrummet, mannen vars märkliga hem jag hade invaderat hela morgonen. Jag avböjde att presentera mig själv och gjorde en utbrytning, passerade ännu en gång genom de mörka, förfallna korridorerna i byggnad 25 och lämnade dess charm, fasor och mysterier åt fåglarna.
Besök Abandoned NYC för att se ännu fler foton från insidan av Creedmoor State Hospital.