Din, deras och sanningen
Förrförra dagen sa någon något riktigt klokt till mig: Det finns tre sidor i varje historia, din sida, den andra personens sida och vad som faktiskt hände.
Oavsett hur kränkt du känner dig känner den andra personen förmodligen exakt samma sak också.
Jag försöker inte längre vinna en strid eftersom det är meningslöst.
Jag bryr mig inte längre om vad någon tycker om mig, för oavsett hur orubbligt de tror på sin sida av historien är det allt det helt enkelt är, deras sida av historien.
Jag försöker också att inte hålla min sida som det enda rätta.
Ärligt talat kan jag inte bry mig mindre om någon tycker att jag har rätt eller inte. Vad andra människor tycker om mig har jag inte med att göra och jag fortsätter att hamra in detta motto i mitt huvud.
Oavsett hur svart och vit situationen kan tyckas se ut, ser båda människorna som befann sig i situationen grått, så jag kämpar inte emot längre.
Alla pratar om alla bakom ryggen på varandra. Alla vill ha rätt i en diskussion. Alla vill vara offret i kriget, inte angriparen.
Oavsett detta har jag insett att det absolut inte hjälper att oroa sig för att ha rätt.
Jag kan inte bry mig om att slösa bort ytterligare en sekund av mitt liv på att oroa mig för vad människor som jag inte bryr mig om tycker om mig.
Då det finns tre sidor av varje historia och min verklighet alltid kommer att leva i det gråa, så jag ger upp.
Jag ger upp försöken att bevisa att jag har rätt, eller att jag har svaret. Jag ger upp försöken att ändra någons åsikt om mig eller vad de tror att jag har gjort mot dem och/eller varför.
Jag försöker helt enkelt leva, så gott jag kan, med entusiasm och iver för varje dags potential.