Efter andra världskrigets slut, med ett mer avslappnat politiskt och socialt klimat, har flera studier gjorts om klassificeringen av olika styrelseformer. Bland dessa har historiker och statsvetare intensivt diskuterat konceptualiseringen och definitionen av diktatur som regeringsform. Slutligen har man dragit slutsatsen att diktatur är en regeringsform där den absoluta makten är koncentrerad i händerna på en ledare (vanligen kallad diktator) eller en ”liten klick” eller ”regeringsorganisation”, och som syftar till att avskaffa den politiska pluralismen och den civila mobiliseringen. Å andra sidan definieras demokrati, som vanligen jämförs med begreppet diktatur, som en regeringsform där folket har överhöghet och där styresmännen väljs genom konkurrensutsatta val.
En ny regeringsform som under 1900-talet inledde en ny politisk era och som vanligen kopplas samman med begreppet diktatur är totalitarism. Denna regeringsform kännetecknas av att det finns ett enda politiskt parti och, mer specifikt, en mäktig ledare som påtvingar sig personlig och politisk framträdande ställning. De två grundläggande aspekterna som bidrar till maktens upprätthållande är: ett ständigt samarbete mellan regeringen och polisen och en högt utvecklad ideologi. Här har regeringen ”total kontroll över masskommunikation och sociala och ekonomiska organisationer”. Enligt Hannah Arendt är totalitarismen en ny och extrem form av diktatur som består av ”isolerade och atomiserade individer”. Dessutom hävdade hon att ideologin spelar en viktig roll när det gäller att definiera hur hela samhället ska organiseras. Enligt statsvetaren Juan Linz är skillnaden mellan en auktoritär och en totalitär regim att medan en auktoritär regim strävar efter att kväva politiken och den politiska mobiliseringen, strävar totalitarismen efter att kontrollera politiken och den politiska mobiliseringen.
En av de senaste klassificeringarna av diktaturer, som utarbetats av Barbara Geddes, identifierar dock inte nödvändigtvis totalitarism som en form av diktatur. Hennes studie fokuserade på hur relationerna mellan eliter och elitledare påverkar auktoritär politik. Geddes typologi identifierar de viktigaste institutionerna som strukturerar elitpolitiken i diktaturer (dvs. partier och arméer). Undersökningen bygger på och är direkt kopplad till faktorer som enkelhet i kategoriseringarna, transnationell tillämpbarhet, betoning på eliter och ledare och införlivande av institutioner (partier och arméer) som centrala för utformningen av politiken. Enligt Barbara Geddes kan en diktatorisk regering delas in i fem typer: militärdiktatur, enpartidiktatur, personalistisk diktatur, monarkisk diktatur och hybriddiktatur.
MilitärdiktaturerRedigera
Militärdiktaturer är regimer där en grupp officerare innehar makten, bestämmer vem som ska leda landet och utövar inflytande över politiken. Ledare och elit på hög nivå är medlemmarna i militärdiktaturen. Militärdiktaturer kännetecknas av ett professionellt militärt styre som institution. I militärregimer kallas eliterna för juntaledamöter; de är vanligtvis högre befälhavare (och ofta andra höga officerare) inom militären.
EnpartidiktaturerRedigera
Enpartidiktaturer är regimer där ett parti dominerar politiken. I en enpartidiktatur har ett enda parti tillgång till politiska ämbeten och kontroll över politiken. Andra partier kan existera juridiskt, tävla i val och till och med inneha platser i parlamentet, men den verkliga politiska makten ligger hos det dominerande partiet. I enpartidiktaturer är partieliten vanligtvis medlem i partiets styrande organ, ibland kallat centralkommittén eller politbyrån. Denna grupp individer kontrollerar valet av partifunktionärer och ”organiserar fördelningen av förmåner till anhängare och mobiliserar medborgarna att rösta och visa sitt stöd för partiledare”.
Personalistiska diktaturerRedigera
Personalistiska diktaturer är regimer där all makt ligger i händerna på en enda individ. Personalistiska diktaturer skiljer sig från andra former av diktaturer genom tillgången till politiska nyckelpositioner och andra frukter av ämbetet samt genom att de är mycket mer beroende av den personalistiska diktatorns godtycke. Personalistiska diktatorer kan vara medlemmar av de väpnade styrkorna eller ledare för ett politiskt parti. Varken militären eller partiet har dock makt oberoende av diktatorn. I personalistiska diktaturer består elitkåren vanligtvis av diktatorns nära vänner eller släktingar. Dessa personer är vanligtvis handplockade av diktatorn.
Monarkiska diktaturerRedigera
Monarkiska diktaturer är regimer där ”en person av kunglig härstamning har ärvt ämbetet som statschef i enlighet med vedertagen praxis eller konstitution”. Regimer betraktas inte som diktaturer om monarkens roll huvudsakligen är ceremoniell. Monarken måste utöva verklig politisk makt för att en regim ska kunna klassificeras som en sådan. Eliterna i monarkier är vanligtvis medlemmar av kungafamiljen.
HybriddiktaturerRedigera
Hybriddiktaturer är regimer som kombinerar egenskaper från personalistiska diktaturer, enpartidiktaturer och militärdiktaturer. När regimer har gemensamma drag med alla tre formerna av diktaturer kallas de för trippelhot. De vanligaste formerna av hybriddiktaturer är personalistiska hybrider med ett enda parti och personalistiska hybrider med militärer.