Diuretikarelaterade biverkningar: Utveckling och behandling

Hyponatremi

Hyponatremi är en ovanlig men allvarlig komplikation vid diuretikabehandling. Thiaziddiuretika är mer benägna än loopdiuretika att orsaka hyponatremi. Loopdiuretika hämmar natriumtransporten (Na+) i njurmärgen och förhindrar generering av en maximal osmotisk gradient. Således är urinkoncentrationsförmågan nedsatt med loopdiuretika. Alternativt ökar diuretika av tiazidtyp Na+-utsöndringen och förhindrar maximal utspädning av urinen, samtidigt som njurens inneboende koncentrationsförmåga bevaras. När diuretikarelaterad hyponatremi förekommer är det vanligtvis hos äldre kvinnor och ses vanligen kort efter att behandlingen påbörjats (inom de första 2 veckorna). Diuretikarelaterad hyponatremi kan dock uppträda fördröjt även efter flera års behandling. Flera faktorer bidrar till kvinnors benägenhet till diuretikarelaterad hyponatremi, bland annat ålder, minskad kroppsmassa, överdrivet natriuretiskt svar på ett tiaziddiuretikum, minskad förmåga att utsöndra fritt vatten och självpåtaget lågt lösligt intag. Oberoende av denna konstellation av riskfaktorer har det föreslagits att den uppenbara kvinnliga övervikten av thiazidinducerade hyponatremiska biverkningar är relaterad till en överrepresentation av kvinnor i thiazidbehandlade kohorter, snarare än en inneboende känslighet för elektrolytrubbningen.

Mild asymtomatisk diuretikarelaterad hyponatremi (vanligen mellan 125-135 mmol/L) kan hanteras på ett antal olika sätt (som inte nödvändigtvis utesluter varandra), bland annat: begränsning av intag av fritt vatten, ersättande av kalium (K+)-förluster, avhållande av diuretika eller byte till behandling med loopdiuretika om diuretikabehandling fortfarande är nödvändig. Allvarlig, symtomatisk hyponatremi (i allmänhet <125 mmol/L), komplicerad av kramper eller andra aktiva neurologiska följdsjukdomar, utgör en verklig medicinsk nödsituation. Ett fall i serum Na+ i denna grad kräver intensiv behandling; denna nivå av symtomatisk hyponatremi bör dock inte korrigeras för snabbt eftersom det osmotiska demyeliniserande syndromet har uppstått under dessa omständigheter. Riskerna med fortsatt hyponatremi måste vägas mot riskerna med en för snabb korrigering, och de nuvarande rekommendationerna är att plasma Na+ inte bör korrigeras med mer än 0,5 mmol/h under de första 24 timmarna av behandlingen. Hyponatremi bör korrigeras i långsammare takt när man har uppnått ett lätt hyponatremiskt Na+-värde i serum (cirka 125-130 mmol/L). Hyponatremiens skärpa (≤48 timmar) påverkar också hastigheten med vilken hyponatremi korrigeras. Ett antal aspekter av behandlingen av hyponatremi är fortfarande kontroversiella.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.