David Z. från Östasien frågar:
Jag hörde någon säga att vi aldrig ska be till Jesus eftersom det inte är så man gör i Bibeln. Är detta sant?
Vi ställde frågan till Graham Cole, produktiv författare och professor i gudomlighet vid Beeson Divinity School i Birmingham, Alabama.
Många kristna ber till Jesus. Men har de rätt att göra det? Det är verkligen en bra fråga. Jag tror att det finns minst två goda skäl att be till Jesus – ett teologiskt och ett bibliskt.
Det teologiska skälet är att bön är att tala med Gud. Och om Jesus är, så som Skrifterna presenterar honom, den enda person som verkligen är Gud och verkligen människa – den andra personen i Treenigheten som nu har inkarnerat – hur skulle det då kunna vara principiellt fel att be till denna Jesus? Stora personer från förr och nu har hävdat detta (t.ex. John Owen på 1600-talet och J. I. Packer i dag). Samma argument gäller för att be till den helige Ande.
Det bibliska skälet är att det finns bibliska prejudikat för att be till Jesus. Tänk på den första kristna martyren, Stefanus. I Apostlagärningarna 7 ser han, medan han stenas till döds, den uppståndne Kristus stå till höger om Fadern i en ställning som förespråkare (v. 55). Stefanus, som är inriktad på andra ända till slutet, ber sin Herre att förlåta dem som dödade honom (v. 60): ”Herre, lägg inte denna synd på dem.” Parallellerna mellan det sätt på vilket Stefanus dör och Jesus själv kan inte missas (jämför t.ex. Apostlagärningarna 7:60 och Lukas 23:34). Ytterligare bevis finns i 1 Korintierbrevet, där Paulus beskriver de kristna som de som åberopar Herrens namn: ”Till Guds församling i Korint, till dem som är helgade i Kristus Jesus, som är kallade till helgon tillsammans med alla dem som överallt åberopar vår Herres, Jesu Kristi, namn, både deras och vår Herre” (1 Kor 1:2). Jesus är uttryckligen i fokus här. Brevet avslutas faktiskt med en vädjan till Jesus: ”Vår Herre, kom (maranatha)!”. (1 Kor. 16:22) Faktum är att den bibliska kanon slutar på samma sätt: ”Amen. Kom, Herre Jesus!” (Upp 22:20)
Hebrevsförfattaren kompletterar denna bild genom att beskriva Jesus som vår store överstepräst som representerar oss för Gud och Gud för oss. Det är till Jesus i detta ämbete eller denna roll som vi kan vända oss för att få hjälp, och bönen är det medel genom vilket vi på detta sätt kan närma oss honom: ”Därför kan han rädda dem som närmar sig Gud genom honom till det yttersta, eftersom han alltid lever för att gå i förbön för dem” (Hebr 7:25). Intressant nog finns det dock inga böner riktade till den helige Ande i Bibeln, vilket understryker hans uppgift att peka bort från sig själv till Kristus (Johannes 14-16).
Vikt av betoning
Även om det finns sunda skäl för att be till Jesus, behövs ett förbehåll. Detta förbehåll uppstår när man noggrant läser Skriften från Första Moseboken till Uppenbarelseboken för att urskilja var accenterna hamnar. Min fru är modedesigner och säger till mig att man måste lyssna på hur tyget talar. Man syr till exempel inte läder med en vanlig nål. Läder är ett hårt material, så man behöver en speciell nål, annars går nålen sönder. Den ansvarstagande bibelläsaren lyssnar på Skriften som talar och talar i sina egna termer när dess handlingslinje utvecklas från början till slut. Vad avslöjar ett sådant lyssnande?
När vi har lyssnat färdigt på hela berättelsen finner vi att Jesus är den ende medlaren mellan Gud och oss själva. Han är mellanhanden i Guds plan. Paulus fångar den här tanken väl i sitt första brev till Timoteus: ”Ty det finns en Gud, och det finns en medlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv som lösen för alla, vilket är det vittnesbörd som gavs i rätt tid” (1 Tim. 2:5-6). Som vi såg ovan fångar Hebreerbrevet samma idé genom att presentera Jesus som vår stora överstepräst som är satt över Guds hus.
Det är därför ingen överraskning att Jesus lärde sina lärjungar att be till Fadern i hans namn: ”Be då så här: Fader vår i himlen” (Matt 6:9). När Paulus ber till Fadern antar han också det protokoll som anstår närvaron av ett stort majestät: ”Därför böjer jag mina knän inför Fadern” (Ef 3:14). Han var dock medveten om att detta endast kan ske genom Sonen och med hjälp av den helige Ande: ”Genom honom har vi båda tillgång till Fadern i en och samma ande” (Ef 2:18). Den Helige Andes roll är att ge oss en sådan tillgivenhet för Fadern och Sonen att vi motiveras att närma oss Gudomen på detta sätt. Bönen till Fadern, det måste erkännas, är där tyngden av betoningen faller i den nytestamentliga uppenbarelsen.
Om den grundläggande välsignelsen i evangeliet är vår rättfärdiggörelse, så är den överordnade välsignelsen vår adoption. Vi är Guds barn och medarvingar med Kristus. Paulus uttrycker det magnifikt: ”Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna, född under lagen, för att återlösa dem som var under lagen, så att vi skulle kunna få en adoption som söner. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i våra hjärtan och ropat: ’Abba! Fader! Ni är alltså inte längre slavar utan söner, och om ni är söner så är ni arvtagare genom Gud” (Gal 4:4-7). Abba, ett ord som Jesus själv använde i sitt eget böneliv (Mark 14:36), är intimt men vördnadsfullt. Genom den helige Andes gåva fångas den kristne som Guds barn upp i Sonens gemenskap med Fadern.
Vi ser alltså två viktiga sanningar i bönen till Fadern genom Sonen i den helige Ande. För det första är den kristna bönen en trinitarisk bön. Detta är djupt viktigt, för många kristna böner är enligt min erfarenhet unitariska: ”Käre Gud. . . . Amen.” Enhetsböner gör det svårt att se varför det finns någon verklig skillnad mellan att be till Bibelns Gud och att be till Gud i, låt oss säga, Koranen. För det andra uppvisar kristna böner själva strukturen i evangeliet. Jesus står i centrum som medlare, Fadern som adressat och Anden som möjliggörare.
Så kan man be till Jesus? Självklart kan man det. Men låt mig föreslå att om detta är det dominerande sättet vi ber på kan vi förlora något av enorm betydelse. Vi kan förlora det härliga evangeliet ur sikte, där Fadern är arkitekten bakom vår frälsning, Sonen är den som åstadkommer och Anden är den som verkställer.