Moodys första söndagsskoleklass, North Market Hall, Chicago, 1876
Den växande söndagsskoleförsamlingen behövde ett permanent hem, så Moody startade en kyrka i Chicago, Illinois Street Church.
I juni 1871 vid ett internationellt söndagsskolekonvent i Indianapolis, Indiana, träffade Dwight Moody Ira D. Sankey. Han var en gospelsångare som Moody snart började samarbeta och samverka med. 4 månader senare, i oktober 1871, förstörde den stora Chicagobranden Moodys kyrkobyggnad, liksom hans hus och de flesta av hans församlings hus. Många var tvungna att fly undan lågorna och räddade bara sina liv, och slutade helt utblottade. Moody, som rapporterade om katastrofen, sade om sin egen situation att: ”
Under åren efter branden försökte Moodys förmögne beskyddare John V. Farwell från Chicago att övertala honom att bosätta sig permanent i staden och erbjöd sig att bygga ett nytt hus åt Moody och hans familj. Men den nyligen berömde Moody, som också söktes av anhängare i New York, Philadelphia och på andra håll, valde en lugn gård som han hade köpt nära sin födelseort i Northfield, Massachusetts. Han ansåg att han i en lantlig miljö bättre kunde återhämta sig från sina långa predikoresor.
Northfield blev en viktig plats i den evangeliska kristna historien i slutet av 1800-talet då Moody anordnade sommarkonferenser. Dessa leddes och besöktes av framstående kristna predikanter och evangelister från hela världen. Västra Massachusetts har haft en rik evangelisk tradition med bland annat Jonathan Edwards som predikade i koloniala Northampton och C.I. Scofield som predikade i Northfield. En skyddsling till Moody grundade Moores Corner Church i Leverett, Massachusetts, och den fortsätter att vara evangelisk.
Moody grundade två skolor här: Northfield School for Girls, grundad 1879, och Mount Hermon School for Boys, grundad 1881. I slutet av 1900-talet slogs dessa samman och bildade dagens samundervisande, icke-konfessionella Northfield Mount Hermon School.
Evangelistiska resorRedigera
Dwight Lyman Moody, Vanity Fair, 3 april 1875
Under en resa till Storbritannien våren 1872 blev Moody välkänd som evangelist. Litterära verk som publiceras av Moody Bible Institute hävdar att han var 1800-talets största evangelist. Han predikade nästan hundra gånger och kom i gemenskap med Plymouth Brethren. Vid flera tillfällen fyllde han arenor med en kapacitet på 2 000 till 4 000 personer. Enligt hans memoarer lockade han i Botanic Gardens Palace en publik som uppskattades till mellan 15 000 och 30 000.
Denna uppslutning fortsatte under hela 1874 och 1875, med skaror på tusentals människor vid alla hans möten. Under sitt besök i Skottland fick Moody hjälp och uppmuntran av Andrew A. Bonar. Den berömda baptistpredikanten Charles Spurgeon från London bjöd in honom att tala, och han gjorde också reklam för amerikanen. När Moody återvände till USA sades han ofta locka till sig folkmassor på 12 000 till 20 000 var lika vanliga som de hade varit i England. President Grant och några av hans kabinettstjänstemän deltog i ett Moody-möte den 19 januari 1876. Han höll evangelistiska möten från Boston till New York, i hela New England och så långt västerut som San Francisco, och besökte även andra städer på västkusten från Vancouver, British Columbia, Kanada till San Diego.
Moody hjälpte till med arbetet med tvärkulturell evangelisation genom att främja ”The Wordless Book”, ett läromedel som utvecklades 1866 av Charles Spurgeon. År 1875 lade Moody till en fjärde färg till utformningen av den trefärgade evangelistiska apparaten: guld – för att ”representera himlen”. Denna ”bok” har använts och används fortfarande för att lära oräkneliga tusentals analfabeter, unga och gamla, runt om i världen om evangeliets budskap.
Missionärsförkunnelse i Kina med hjälp av Moodys version av The Wordless Book
Moody besökte Storbritannien tillsammans med Ira D. Sankey, där Moody predikade och Sankey sjöng vid möten. Tillsammans gav de ut böcker med kristna psalmer. År 1883 besökte de Edinburgh och samlade in 10 000 pund till byggandet av ett nytt hem för Carrubbers Close Mission. Moody predikade senare vid grundstensläggningen av det som nu kallas Carrubbers Christian Centre, en av de få byggnader på Royal Mile som fortfarande används för sitt ursprungliga ändamål.
Moody påverkade i hög grad saken med tvärkulturella kristna uppdrag efter att ha träffat Hudson Taylor, en pionjärmissionär till Kina. Han stödde aktivt China Inland Mission och uppmuntrade många i sin församling att frivilligt tjänstgöra utomlands.
Internationellt erkännandeEdit
Hans inflytande märktes bland svenskar. Eftersom han var av engelsk härkomst, aldrig besökte Sverige eller något annat skandinaviskt land och aldrig talade ett ord svenska, blev han ändå en hjälte bland svenska missionsvänner i Sverige och Amerika.
Nyheterna om Moodys stora väckelsekampanjer i Storbritannien från 1873 till 1875 spreds snabbt till Sverige och gjorde ”Mr Moody” till ett välkänt namn i hemmen hos många missionsvänner. Moodys predikningar som publicerades i Sverige spreds i böcker, tidningar och kolportörstraktat, och de ledde till att Sveriges ”Moody-feber” spreds från 1875 till 1880.
Han höll sin sista predikan den 16 november 1899 i Kansas City, Missouri. Han blev sjuk och återvände hem med tåg till Northfield. Under de föregående månaderna hade vänner observerat att han hade lagt till cirka 30 pund (14 kg) till sin redan välfyllda kroppsstomme. Även om hans sjukdom aldrig diagnostiserades har det spekulerats i att han led av hjärtsvikt. Han dog den 22 december 1899, omgiven av sin familj. Redan installerad som ledare för sitt Chicago Bible Institute. R. A. Torrey efterträdde Moody som dess pastor.