Denna artikel publicerades i samarbete med Marshallprojektet. Anmäl dig till deras nyhetsbrev.
Människor frågar mig ständigt: Hur ser en dag i fängelse ut? Är det tråkigt? Eller är man upptagen? Så häromdagen tog jag med mig en anteckningsbok i fickformat överallt och skrev ner varenda sak jag gjorde.
Jag tänkte dela med mig av mina upptäckter för att visa er att vi fångar inte är dödsdömda – våra dagar är faktiskt otroligt fulla.
Vid 01.30-tiden på morgonen vaknar jag i min cell av en tjänsteman som svingar världens starkaste ficklampa. Han ger mig tio minuter på mig att ta på mig några kläder och eskorterar mig till isoleringscellerna, där jag klär av mig igen för en grundlig visitation och börjar en tre timmar lång självmordsbevakning.
Detta är mitt fängelsejobb: att sitta med intagna som bedöms vara självmordsbenägna och bara prata med dem och se till att de inte försöker något.
Den 18-åriga svarta kille jag tilldelas denna dag är mjukt talande och svårt deprimerad. (Jag är 43 år och vit.) Han öppnar sig förvånansvärt snabbt om de många hemskheterna i sin barndom. Han har levt ett mycket hårt liv, vilket är typiskt för fängslade personer, men är ändå alltid djupt upprörande. Jag gråter nästan flera gånger. Det finns inte mycket jag kan göra för honom förutom att lyssna, så jag gör det som om den här unge mannen vore mitt eget barn.
Vakten är slut, jag kroppsvisiteras igen och eskorteras tillbaka till min bostadsavdelning, där jag tar en snabb dusch, sträcker på mig, mediterar, ber, och sedan klättrar jag tillbaka under min kliande ullfilt och lägger mig vid sextiden på morgonen.
Jag vaknar vid tiotiden tack vare allt tjoande och skrikande utanför min cell. Jag tar några minuter för att koncentrera mig, klättrar upp från min översta säng och möts av min tjänstehund i träning, Ross.
När jag klär på mig viftar Ross med svansen och petar på mig med sin kalla, blöta näsa, vilket alltid får mig att le.
Jag vandrar sedan nerför Rock (vår term för cellblocket) till det gemensamma badrummet som jag delar med 48 andra fångar, borstar tänderna mellan fyra unga barn som rappar, sköter mina morgonärenden på toaletten och återvänder till min cell igen, där jag häller upp ännu en skål med vatten åt Ross, spänner fast min påse full av godis och vågar mig ut i vår enhet igen med hunden i släptåg. Vi tillbringar de kommande 40 minuterna med att träna honom att följa mina kommandon.
Nästan tar jag min surfplatta och en kopp snabbkaffe och skyndar mig till vår JPay.com-kiosk (en e-posttjänst i fängelset) (en dator inkapslad i nästan oförstörbart rostfritt stål), som är mitt enda fönster mot omvärlden.
Där betalar jag en kille en ramennudelsoppa för att han håller mig kvar i kön, sedan kopplar jag in min surfplatta och laddar upp och laddar ner e-postmeddelanden.
När jag är klar joggar jag till vår enhets köksavdelning, där jag står i kö för att få använda en av de två mikrovågsugnarna som delas av 96 fångar. Som tur är hinner jag värma upp mitt kaffe innan jag hör: ”Fem minuter till räknetid, gott folk”, som ljuder i högtalarsystemet med samma tråkiga, osympatiska röst som har spottat ut dessa ord flera gånger om dagen, varje dag, i åratal.
”Var på era kojor och var synliga! Jag upprepar, var på era kojor och var synliga vid 11:30-räkningen, annars får ni en biljett!”
Under räkningen skriver jag några mejl (som kommer att laddas upp senare) och lyssnar på nyheterna på radion medan jag ligger i sängen och väntar på att vakterna ska göra sina rundor. Sedan tar jag på mig mina träningskläder (ett par trasiga byxor täckta av fläckar), drar på mig min av staten utfärdade ”vinterjacka” och står vid min celldörr och väntar på att den ska öppnas.
Räknetider i fängelse är en oprecis vetenskap, ur en fånges synvinkel. Visst börjar de vid samma tider varje dag: 05:00, 11:30, 16:00, 21:00 och midnatt. Men när de slutar är det ingen som kan gissa. Det är i princip skärselden.
Den här dagen har jag tur. Räkningen avslutas klockan 12.10, vilket innebär att jag är ute genom dörren och på gården klockan 12.20.
Jag brukar välja den här tiden för att gå ut på gården eftersom den är praktiskt taget tom – de flesta fångarna är inne just nu och äter lunch. Jag springer några kilometer, gör pullups, pushups, sprintar och avslutar med vikter och stretchar.
När fängelset öppnar sina massiva, rakbladsförsedda grindar klockan 13.40 för en kontrollerad massrörelse till gården, går jag in som en fisk som simmar uppströms genom en flod av fångar. Hundratals av dem. Vid sådana här tillfällen måste jag vara hyper-vigilant. I en sådan folkmassa kan en man bli slaktad och vakterna skulle inte märka det förrän de upptäcker hans blodlösa lik som ligger hopskrynklat på gångvägen efter att folkmassan har passerat. Jag duckar och undviker och stannar några gånger för att säga hej när någon ropar mitt namn.
Säkert tillbaka i min bostadsenhet markerar jag min plats i kön till duschen (det finns bara en) genom att släppa min handduk och tvålskål utanför båset. Sedan gör jag mig en skål med snabbhavregrynsgröt med hjälp av vår varmvattendispenser, rör i en sked jordnötssmör, en handfull cashewnötter, mandlar och solrosfrön, blandar en kopp mjölk (i pulverform), gräver fram några bananer ur mitt skåp (köpta på svarta marknaden) och sätter mig sedan ner för att njuta av lunchen i väntan på att det blir min tur att bada.
Duschen är det enda ställe där jag garanterat kan finna ensamhet, om så bara i tio minuter åt gången.
När det nu är runt klockan 15.00 tar jag en ny kopp kaffe, återvänder till min cell, sätter mig vid skrivbordet som jag och min kojkompis delar och studerar spansk grammatik innan jag skriver lite på mitt modersmål. Ibland skönlitteratur, ibland poesi, ibland kreativ sakprosa.
I dag är det skönlitteratur.
Från kl. 15.00 till kl. 18.00 svävar jag fritt. Jag dyker ner i min fantasivärld och lever genom mina protagonister när de upplever kärlek och förlust, kämpar mot ondskan och kämpar för att göra sin värld till en bättre plats. (Jag tvingas dock göra en paus på tjugo minuter medan jag hoppar upp på min koja klockan 4:30 för att räkna.)
Vid 6:10 eller så rullar jag ut med flocken av orange- och blåklädda fångar som är på väg mot matsalen. Där väntar vi i en av två rader som slingrar sig mellan långa matbord som är fodrade med små cirkulära pallar medan vakterna bölar: ”Stoppa in era skjortor, mina herrar. Annars får ni en biljett.”
Vi kommer så småningom fram till de smutsiga, matspäckade serveringsdiskarna, där Trinity (vår privatiserade matleverantör) skänker oss en bricka med grått plop som de kallar ”Turkey Ala King”, en stenliknande kex och gröna bönor på burk, som är överkokta till en smaklös, luktlös gröt.
Jag kväver ner det jag kan, och sticker sedan iväg. Även matsalen är en farlig plats att uppehålla sig på.
Efter middagen håller jag en skrivkurs som brukar pågå i ungefär en timme. Idag går den över, för vi har faktiskt ganska roligt när vi lär oss skillnaden mellan aktiv och passiv röst.
Vid åttatiden ringer jag till mamma. Med tre dollar (nästan dubbelt så mycket som min dagslön) per femton minuters telefonsamtal har jag bara råd att prata med henne en eller två gånger i veckan.
Snabbt och effektivt, med en skicklighet som hon har fått genom många år av misshandel från telefonbolaget, berättar mamma om sitt liv (hon har ont i fötterna efter att ha stått upp hela dagarna på jobbet, och hon ska få ett nytt tak på sitt hus) och berättar om min bror Davids kommande bröllop (det kommer att bli vackert).
Som vanligt bryter plötsligt en robotiserad röst in: ”Du har en minut kvar. Tack för att du använder GTL.”
Mamma gråter ofta. Ibland gör jag det också. Sedan är vårt telefonsamtal över till nästa vecka.
Vid 8:30 tar jag med Ross ut genom bakdörren till vår enhet för hans sista pottpaus. Därefter joggar jag upp till mikrovågsugnsområdet, värmer en nudelsoppa och poppar popcorn.
9:00 räknas. Det här är min chill-out-tid. Under de kommande två timmarna sitter jag på min koja och slurpar nudlar och knaprar popcorn medan jag tittar på TV eller läser en bok.
Dagen är slut, jag stänger av TV:n och lampan, sträcker mig, mediterar, ber och slutligen gräver jag mig ner under den kliande ullfilt som kliar igen och slumrar till.
En till dag är slut. Någonstans runt 3 650 kvar….
Jerry Metcalf, 43, sitter fängslad på Thumb Correctional Facility i Lapeer, Michigan, där han avtjänar 40 till 60 års fängelse för mord av andra graden och två år för vapenbrott, som han dömdes för 1996.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev för att få det bästa från VICE i din inkorg varje dag.
