EPNS Electro Plated Nickel SilverEPBM Electro Plated Britannia Metal

Många oädla metaller kunde användas för att skapa föremålen och ofta användes två eller flera olika material för de olika komponenterna. På så sätt utnyttjades varje metalls egenskaper fullt ut till sin bästa fördel.
Flera olika legeringar användes som basmetall för elektrodeponering av silver.
Legeringen av koppar, nickel och zink är känd under många namn som tyskt silver, Argentan, Albata, Alpacca, Electrum. De har lite olika formuleringar men deras sammansättning varierar mellan 50 % – 60 % koppar, 20 % – 25 % nickel och 20 % – 25 % zink.
Resultatet är ett hårt och hållbart material och dess färg (en mycket blek gul/vit) äventyrade inte föremålets utseende när pläteringen slets av under inverkan av övernitiska rengöringsmedel.
I Storbritannien och i USA märktes silverbestick som använde denna legering med EPNS (eller E.P.N.S.), vilket antar initialerna för Electro Plated Nickel Silver.
Ett annat material var en legering baserad på tenn och utvecklades i olika europeiska länder. Den var känd under olika namn som Britannia Metal, Kayserzinn, Orivit etc. och hade, även i detta fall, något olika proportioner av metaller.
Britannia Metal som användes i Storbritannien och USA innehöll 93 % tenn, 5 % antimon och 2 % koppar och var märkt EPBM (eller E.P.B.M) för Electro Plated Britannia Metal.
Ibland användes märket ”EP on BM” eller den förkortade formen ”BP” (Britannia Plate).
EPBM användes ofta för billigare varor, eftersom denna legering är ganska mjuk och formbar, vilket innebar att föremålen lätt kunde bucklas. Ändå användes den ofta till ihåliga föremål som te- och kaffekannor, eftersom dess grå färg inte var alltför tydlig när plätering skadades.
Epnon desto mindre föredrogs EPNS för bestick och andra föremål som var utsatta för intensiv användning.