Jag vill ta en liten paus i dag från vårt ordinarie program (en serie om svordomar) för att diskutera något som har sysselsatt mig mycket under de senaste dagarna. Det härrör från några saker som jag har läst och några diskussioner som jag har haft, så jag ville skriva om det medan det fortfarande är färskt i mitt sinne. Var varnade för att jag skriver detta i form av en ström av medvetande så det kan vandra lite grann!
Sponsor
Visa ditt stöd
Bli beskyddare
I Westministers kortfattade katekes ställs frågan: ”Vad är människans främsta syfte?”. Många av oss vet svaret. ”Människans främsta mål är att förhärliga Gud och njuta av honom i evighet”. Även om detta inte är en fras som är hämtad direkt från Skriften, är visdomen bakom den det säkert. Bibeln berättar med stor tydlighet att människan skapades för att ge Gud ära. Det främsta målet för de kristna och kyrkan är alltså att ge Gud ära. Det finns ingen högre kallelse. Och som John Piper upprepade gånger har berättat för oss i sina böcker och sin undervisningstjänst gör vi det genom att njuta av honom för evigt. ”Livets stora uppgift är att förhärliga Gud genom att njuta av honom för evigt.”
Jag tror dock att många evangeliska kyrkor inte skulle hålla med om detta. De kanske inte säger det, men deras handlingar skulle bevisa att de anser att människan har en högre kallelse. Det verkar för mig som om många kyrkor skulle säga: ”Människans främsta syfte är att evangelisera de förlorade”. För många kristna och för många lokala kyrkor finns det inget högre mål än att föra andra till Herren.
Innan jag fortsätter vill jag bekräfta att jag sätter stort värde på evangelisation och ser det som en kristen plikt. En församling som inte bryr sig om att evangelisera kan inte vara en sund församling och på samma sätt är en kristen som aldrig delar med sig av sin tro med största sannolikhet andligt sjuk. Evangelisation är ett privilegium och en ära och jag beundrar dem som har ägnat sina liv åt att dela de goda nyheterna med andra.
Men jag anser inte att evangelisation bör vara vårt högsta mål.
För några år sedan talade jag med en pastor i en liten kyrka som till stor del hade bildats utifrån Purpose Driven-principer. Jag frågade vad deras lärjungaskapsprocess innebar. Jag blev chockad när pastorn utan någon som helst ånger berättade för mig att ”om du verkligen är ute efter att växa som kristen är detta inte kyrkan för dig”. Han fortsatte med att förklara att hans kyrka nästan helt och hållet var inriktad på evangelisation. Gudstjänsterna på söndagsmorgonen var befriade från nästan allt som kunde väcka anstöt: församlingsbön, firandet av nattvarden och så vidare. Musiken gjordes i stil med det som var mest populärt i staden och förkunnelsen förutsatte alltid nästan ingen kunskap om bibliska principer. Det fanns en liten mängd utbildning i lärjungaskap, men endast på en mycket grundläggande nivå. Med andra ord drevs denna kyrka av icke-troende. Deras smak, deras tycke och smak och deras önskningar ansågs utgöra grunden för allt som kyrkan var och gjorde.
Min nuvarande kyrka använder gärna motivet med en resa för att beskriva det kristna livet. Resan börjar någonstans och slutar någonstans och längs vägen ska det ske en kontinuerlig tillväxt. Men enligt den pastor jag talade med skulle han leda människor in i de första stadierna av detta kristna liv och sedan överge dem för att fokusera på människor som fortfarande befann sig på andra sidan startlinjen. Han skulle kärleksfullt ta människor från punkt 0 till punkt 1, men sedan vända dem ryggen för att leta efter andra. Denna pastor visade att det enligt honom inte fanns något större än evangelisation. Han kunde inte hedra Gud mer än om han ledde människor till att recitera en syndares bön.
En person som denna pastor tenderar att tolka allt i det kristna livet genom detta falska antagande om människans främsta mål och lägger skuld på dem som inte ständigt evangeliserar. Han kan betrakta teologi som något ont – något som minskar förmågan att vittna. Jag har ofta haft diskussioner med människor som anser att teologi faktiskt står i motsats till evangelisation. Om vi lär oss teologi, kan de säga, missar vi tillfällen att evangelisera.
Jag tror att denna uppfattning i stor utsträckning bygger på ett arminianskt antagande – att *vi* är ytterst ansvariga för våra medmänniskors andliga tillstånd. Det passar väl ihop med den ofta upprepade varningen att ”det finns människor i helvetet just nu som är där för att ni inte predikade för dem”. Det förutsätter för mycket av vårt ansvar och vår förmåga (och förmågan hos den som hör). Det talar för lite om Guds arbete med att förutbestämma vissa till evigt liv och talar definitivt för lite om det faktum att varje människa är blind tills Anden öppnar hjärtan. ”Och även om vårt evangelium är beslöjat så är det beslöjat endast för dem som går under. I deras fall har denna världens gud förblindat de icke-troendes sinnen för att hindra dem från att se ljuset från evangeliet om Kristi härlighet, som är Guds avbild” (2 Kor 4:3-4).
Teologin kan vara dålig om den är ett mål i sig själv. Det låter konstigt men det är sant. Teologin är inte avsedd att vara ett självändamål. Vår teologi ska snarare driva och motivera våra liv. Vår teologi informerar vår evangelisation. Jag tvivlar knappast på att jag, efter att ha studerat teologi under de senaste åren, är bättre rustad för att evangelisera nu än vad jag var för två år sedan. Jag vet mer om Gud, mer om hans karaktär och mer om hans ord. Jag har kommit att se de misstag jag brukade göra när jag evangeliserade och vet hur jag ska rätta till dem i framtiden.
I samtal med människor som den tidigare nämnda pastorn har jag ofta fått höra, åtminstone underförstått, att Gud har ett gigantiskt klippblock på vilket han antecknar hur mycket tid vi ägnar åt att lära oss om honom och jämför det med hur mycket tid vi ägnar åt att lära andra om honom. Om vi inte upprätthåller den rätta balansen (enligt dessa människors definition) är Gud missnöjd med oss. Jag har insett att detta helt enkelt inte är fallet. Vi är ansvariga för att ta de möjligheter som presenteras för oss att evangelisera och vi är till och med ansvariga för att arbeta för att skapa sådana möjligheter, men jag ser ingen anledning att tro att dessa måste vara lika viktiga när det gäller tid och uppmärksamhet. Vårt främsta ansvar är att se till att vi ger Gud ära genom våra liv när vi använder de gåvor och talanger som Gud har gett oss och att vi ständigt överlämnar vår tid och våra talanger till honom.