Föräldra- och barninteraktionsterapi (PCIT) är en beteendebaserad, familjeorienterad terapi som är utformad för att hjälpa till att förbättra föräldra- och barnrelationen genom interaktion. I denna modalitet kan barnstyrd interaktion bidra till att underlätta utvecklingen av effektiva föräldratekniker och minskningar av beteendeproblem och kan också leda till en starkare familjerelation.
Detta tillvägagångssätt är ofta effektivt för barn som är i riskzonen, som har upplevt övergrepp och/eller som har beteendeproblem eller andra beteendeproblem. Föräldrar som söker terapi för att ta itu med dessa problem hos sina barn eller för att förbättra samspelet med sina barn kan finna detta tillvägagångssätt fördelaktigt.
- Utveckling av PCIT
- Hur fungerar PCIT?
- PCIT-tekniker
- Hur kan PCIT hjälpa?
- Obekymmer och begränsningar med PCIT
Utveckling av PCIT
Detta tillvägagångssätt, som främst utvecklades av Sheila Eyberg i början av 1970-talet medan hon avslutade sin postdoktorala tjänstgöring i barnpsykologi, har sin grund i teorin om socialt lärande och anknytningsteorin. Andra viktiga bidrag till utvecklingen av PCIT är Cheryl McNeil, Toni Hembree-Kigin, Anthony Urquiza, Robin Gurwitch och Beverly Funderburk.
Under den inledande utvecklingen av metoden försökte Eyberg införliva tekniker från både lekterapi och beteendeterapi. Hon insåg snart att det behövdes en förenande teori och en ny struktur för att effektivt kunna sammanföra begrepp från båda metoderna. Så småningom hittade hon en lämplig teori baserad på Diana Baumrinds utvecklingsforskningsarbete om auktoritativa föräldrastilar. Hon utökade också Constance Hanfs arbete, som hade utvecklat ett beteendeprogram i två steg för att träna mödrar med utvecklingsstörda barn, för att skapa en förenande struktur för PCIT.
Finn en terapeut
Eyberg hänvisade för första gången till sitt tillvägagångssätt som ”PCIT” när hon 1974 lämnade in en ansökan till Alcohol, Drug Abuse, and Mental Health Association för att testa dess effektivitet. Under de följande tre decennierna underlättade positiva forskningsresultat och efterföljande finansiering från National Institute of Mental Health ytterligare expansion och studier av PCIT. I dag är PCIT allmänt erkänd som en av de mest effektiva och empiriskt stödda behandlingsformerna i världen.
Hur fungerar PCIT?
I PCIT får föräldrarna möjlighet att lära sig nya färdigheter som kan hjälpa dem att bli bättre på att tillhandahålla en omtänksam, vårdande och gynnsam miljö för sitt barn. Ett yttersta mål med detta tillvägagångssätt är att hjälpa till att anpassa negativa beteenden till mer positiva beteendemönster.
Ett typiskt PCIT-program omfattar två faser: förbättring av relationen och disciplin och efterlevnad. I början av programmet talar terapeuten med föräldrarna om de viktigaste principerna och teknikerna för varje fas. Terapeuten kommer sedan att använda en envägsspegel för att observera hur föräldrarna leker med sina barn och använder de färdigheter och tekniker de lärt sig. Terapeuten ger också direkt coachning till föräldrarna via en öronsnäckanordning. De målinriktade beteendena spåras och visas grafiskt över tiden för att belysa de framsteg som görs av både föräldrar och barn.
I PCIT:s fas för förbättring av relationen lär föräldrarna hur de kan minimera eventuella negativa egenskaper i relationen. Den vägleder dem också i att utveckla nya beteenden och kommunikationsfärdigheter som ger stöd och uppmuntran. Fasen för disciplinering och följsamhet i tillvägagångssättet betonar effektiva och säkra disciplineringstekniker som sedan kan användas för att hjälpa barnet att förbättra sitt beteende genom att ta itu med och hantera symtom och problem som leder till ett negativt beteende. Föräldrarna uppmuntras att omsätta dessa färdigheter i praktiken tills de lätt kan använda dem. Barn som utsätts för PCIT kan ofta lära sig att anpassa sitt beteende, och många familjer upplever en stor förbättring av barnets beteende och relationen mellan förälder och barn.
PCIT-tekniker
PCIT:s in vivo träningsmetoder är särskilt utformade för att hjälpa vuxna att förbättra sina föräldra- och språkkunskaper och för att hjälpa barn att lära sig att bättre kontrollera sina känslor.
Relationsförbättringsfasen, som också kallas för barnstyrd interaktion, syftar till att förbättra och förstärka bandet mellan förälder och barn. Barnet bestämmer vilka aktiviteter eller leksaker som ska användas i leken, och under terapeutens ledning leker föräldern med samtidigt som han eller hon använder de färdigheter för positiv förstärkning som terapeuten tidigare lärt sig av terapeuten.
Dessa färdigheter representeras med akronymen PRIDE:
- beröm:
- Reflektion:
- : Spegling: Barnets ord upprepas och utvecklas av föräldrarna, vilket uppmuntrar kommunikationen.
- Imitation: Föräldrarna upprepar och utvecklar barnets ord, vilket uppmuntrar kommunikationen: Föräldrarna lär ut och visar sitt godkännande genom att härma det barnet gör.
- Beskrivning: Föräldrarna lär ut och visar sitt godkännande genom att härma det barnet gör: Föräldrar beskriver vad barnet gör för att hjälpa barnet att bygga upp sitt ordförråd och visa att de (föräldrarna) är uppmärksamma på barnets aktiviteter.
- Nöje: Föräldrarna visar entusiasm för barnets aktiviteter
Som en del av sin utbildning uppmuntras föräldrarna att ignorera alla negativa beteenden som inte är allvarliga eller skadliga. De tränas också i att avstå från att använda negativa ord (som don’t, can’t, no etc.), kritik och sarkasm. När föräldern behärskar dessa färdigheter går programmet vanligtvis vidare till fas II.
I disciplin- och efterlevnadsfasen (föräldrastyrd interaktion) tar föräldern ledningen. Som en del av processen lär sig föräldrarna att ge direkta, lättförståeliga instruktioner till barnet, med tydliga, konsekventa återverkningar för lydnad och olydnad. Om barnet är följsamt ger föräldern ett specifikt beröm, t.ex. ”Tack för att du plockar upp dina leksaker”. Om barnet inte följer reglerna ger föräldern en time-out-varning som t.ex: ”Plocka upp dina leksaker, annars får du en time-out”. Ytterligare bristande efterlevnad leder till att time-out-förfarandet genomförs.
Hur kan PCIT hjälpa?
PCIT:s effektivitet har visats genom ett antal studier. I en studie från 2011 av barn mellan 8 och 10 år som hade specifika språkstörningar upplevde barn som behandlades med PCIT större språkliga framsteg än kontrollgruppen. I en andra studie 2011 delades 150 mödrar med en historia eller hög risk för att misshandla sina barn upp i två grupper. Den ena gruppen deltog i PCIT och den andra gruppen sattes på en väntelista. Efter en tolvveckorsperiod observerades att de mödrar som deltog i PCIT hade ett bättre föräldra-barn-samspel, och de rapporterade ett förbättrat beteende hos barnen och mindre stress.
Detta tillvägagångssätt, som har visat sig ha störst effekt på barn i åldrarna 2-7 år, anses vara en effektiv metod för att ta itu med vanliga beteendeproblem i barndomen, t.ex. aggressivitet, trotsighet, kort humör och bristande efterlevnad. PCIT främjar sunda relationer mellan föräldrar och barn och har blivit en allmänt använd intervention för många riskfamiljer. Denna behandlingsmetod används ofta med foster- och adoptivfamiljer och av personer som är involverade i barnomsorgssystemet, men alla familjer som upplever utmaningar med interaktionen mellan förälder och barn kan finna PCIT användbart.
Enligt forskning kan PCIT vara särskilt användbar för:
- Att bygga upp positiva interaktioner mellan föräldrar och barn,
- Utveckla positiva uppfostringsstrategier
- Minska sannolikheten för fysiska och verbala övergrepp mot barn
- Minska problem med barnets beteende (ilska, aggressivitet, trots osv.).)
- Öka kommunikations- och interaktionsförmågan inom familjen
Barn som deltar i PCIT kan utveckla större självkänsla, uppleva mindre ilska och frustration, se en förbättring av sociala, organisatoriska och lekfärdigheter, känna sig säkrare och lugnare och kommunicera mer effektivt. Föräldrarna lär sig vanligtvis konsekventa, förutsägbara tekniker för föräldraskap och kan uppleva större självförtroende när de hanterar beteendeproblem, både offentligt och i hemmet.
Oro och begränsningar med PCIT
PCIT är en evidensbaserad behandling som anses vara en effektiv behandlingsmetod för en rad olika problem. I vissa situationer kan dock detta behandlingsalternativ inte rekommenderas. Om föräldrarna har liten eller ingen kontakt med sina barn kanske PCIT inte är indicerat. Föräldrar som har hörsel- eller språkstörningar eller som har allvarliga psykiska problem (t.ex. ett tillstånd som kännetecknas av hallucinationer eller vanföreställningar) kan se små eller inga förbättringar av PCIT. Vidare rekommenderas PCIT kanske inte när föräldrarna har problem med missbruk eller har varit sexuellt eller fysiskt missbrukande på ett sadistiskt sätt.