Nionde delen i en serie
Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8
I motsats till vad du kanske har hört fanns det verkligen en kommunistisk världskonspiration.Dess syfte var inte bara agitation utan även propaganda. För att förverkliga den rekryterade V.I. Lenin en särskild kår av propagandister till det som skulle bli Kommunistiska Internationalen.
För en fanatiker som Lenin räckte det inte med att bara ha en kommunistisk revolution i Ryssland. Han ville att kommunismen skulle ta över världen, uppfyllandet av Marx’ uppmaning ”Arbetare i världen, förena er!” enligt Stephane Courtois och Jean-Louis Panne, författare till ”Kommunismens svarta bok”: Crimes, Terror, Repression”, som publicerades 1999.
Lenin fruktade också att om inte andra länder blev kommunistiska skulle hans egen revolution vara dömd att kollapsa på grund av ekonomiskt misslyckande.
Detta drev honom till att pröva något som var nytt för den tiden: en särskild kår av ”nyttiga idioter”. (Termen är faktiskt inte Lenins, utan ekonomen Ludwig von Mises.) Dessa fotsoldater skulle driva på hans revolution i varje land – genom att kooptera och undergräva demokratiska processer, underblåsa strejker, installera hemliga arméer och, framför allt, propagera enligt Moskvas diktat.
Från starten blev kåren ”en täckmantel och ett verktyg för det ryska kommunistpartiets verksamhet på den internationella arenan”, skrev den ryske historikern Dmitri Volkogonov i sin ”Lenin: Life and Legacy” (1994).
Kommunistiska internationalen, även känd som Komintern, sammankallades som Tredje internationalen i mars 1918 med alla kända kommunistpartier i Europa och Asien.
Det första mötet lockade endast 30 deltagare, där endast Tyskland var prominent representerat från utlandet, och endast 17 undertecknade manifestet.
Men inom ett par år vände det låga deltagandet i takt med att bolsjevikernas hänsynslösa framgångar i Ryssland slog igenom och rörde upp vänstermänniskorna, inte bara med sin ”prestige, erfarenhet och politiska makt”, som Courtois och Panne noterade, utan också på grund av en till synes bottenlös pengapåse som, enligt Volkogonov, skottades ut redan från början.
”Moskva delade ut pengar till alla möjliga människor, miljontals guldrubler, dollar, pund, mark, lire, kronor och så vidare, som alla samlades in genom att sälja de tsaristiska guldreserverna, de värdeföremål som plundrats från kyrkorna och konfiskerats från bourgeoisin”, sade Volkogonov.
De pengar som spenderades för detta ändamål översteg de pengar som Lenin anvisade för att lindra hungersnöden, som 1921 hade dödat 6 miljoner ryssar.
De kommunistiska partierna i Italien, Frankrike, Tyskland, Korea, Ungern, Bulgarien och Persien hörde till mottagarna av Lenins storslagna pengar. Men ett av de största var kommunistpartiet USA.
I Volkogonovs ”The Rise and Fall of the Soviet Empire” (1998), skickades kontanter till de amerikanska partierna genom personer som hette Kotlyarov (209 000 rubel), Khavkin (500 000 rubel), Anderson (1 011 000 rubel) och journalisten John Reed (1 008 000 rubel).
”Dussintals grupper i andra länder fick liknande kontantinjektioner under årens lopp för att starta revolutionära rörelser och grunda partier, och denna praxis fortsatte fram till 1991”, skrev Volkogonov.
Kontanterna kom inte utan villkor. När Lenins vision av Komintern klarnade sommaren 1920 fastställdes några 21 villkor för medlemskap, som skulle uppfyllas med obetingad lydnad av alla socialister som ville bli associerade med organisationen.
Därunder, noterade Courtois och Panne, fanns maffialiknande lojalitetslöften, en vilja att genomföra propaganda för att förbereda ett inbördeskrig och ett löfte om att göra allt lagligt eller olagligt på Moskvas order.
Ovanför allt var medlemmarna tvungna att följa Kremls diktat till punkt och pricka.
”Kommunistpartiet kommer bara att kunna uppfylla sin roll om det är organiserat på ett helt centraliserat sätt, om dess järndisciplin är lika rigorös som i vilken armé som helst, och om dess centrala organisation har långtgående befogenheter, tillåts utöva oomtvistad auktoritet och åtnjuter medlemmarnas enhälliga förtroende”, sade Lenin.
Och när Lenin grundade Komintern insåg han alltså att han hade en ekokammare i väst för att rationalisera alla Kremls handlingar. Därav benämningen ”nyttiga idioter”.
På samma kongress 1920 sade Lenin till sin nya kår av utländska kommunister att de inte skulle vara ”doktrinära utan flexibla” och att de inte skulle ”avvisa de möjligheter som den kapitalistiska världen erbjuder genom sina ruttna friheter”.”
”Således”, enligt historikern Adam Ulam i ”The Bolsheviks” (1965), ”borde kommunisterna inte förkasta chansen att använda parlamenten och att arbeta genom fackföreningar; om ett tillfälle motiverar det bör de gå med i ett block eller till och med gå in i de opportunistiska socialistpartierna.”
En god kommunist, sade Ulam, ”kämpade med lagliga och olagliga medel, och därför får den amerikanska eller svenska kommunisten, trots att han lever i ett samhälle som skiljer sig så mycket från 1895 års Ryssland, höra att hans parti måste ha en olaglig såväl som en laglig apparat.”
Det dröjde inte länge innan en sådan konspiratorisk organisation började samla in journaler om sina egna medlemmar för att hålla infiltratörer borta. Dessa akter visade sig vara användbara för Lenins och senare Josef Stalins hemliga polis, särskilt den utomeuropeiska föregångaren till KGB, känd som GPU.
I takt med att man samlade in akter och rensade ut misstänkta förrädare mot revolutionen – via internationella, kringresande hemliga polisstyrkor som är direkt hämtade från James Bond-filmer – dominerades Komintern av hemliga polisbyråer som GPU och senare NKVD och KGB, påpekade Volkogonov.
Konspirationer är bra bara så länge som väldigt få känner till dem. När den hemliga polisen dominerade organisationerna och större delen av västvärlden fick upp ögonen för deras planer på en världsrevolution, upplöste Stalin Komintern 1940.
Men det blev bara ett namnbyte: Den hemliga polisen fortsatte att förmedla pengar, agitation och propaganda till utländska kommunistpartier åtminstone fram till 1991, det år då Sovjetunionen kollapsade.
Nästan: De lögner som Komintern lyckades förvandla till ”sanningar” under det spanska inbördeskriget. De första åtta avsnitten i denna serie finns på IBDEditorials.com