Första Vatikankonciliet

Concilio ecumenico Vaticano I
Datum	1869-1870 (formellt avslutad 1960 före Vatikan II)
Antagen av	katolicismen, med undantag för den gamla katolska kyrkan
Förra konciliet	Trentkonciliet
Nästa konciliet	Nästa Vatikankonciliet
Inkallat av	påve Pius IX
Föreståndare	påve Pius IX
Tillhörare	744
Diskussionsämnen	rationalism, liberalism, materialism; Skriftens inspiration; Påvens ofelbarhet
Dokument och uttalanden	Dei Filius, Pastor Aeternus
kronologisk lista över ekumeniska koncilier

Del av en serie om de
katolska ekumeniska koncilierna.

Antiken

Nicaea I – Konstantinopel I
Ephesos – Chalcedon
Konstantinopel II
Konstantinopel III – Nicaea II
Konstantinopel IV

Medeltid medeltid

Lateran I – Lateran II
Lateran III – Lateran IV
Lyon I – Lyon II – Vienne

Konciliarism

Konstanz – Basel – Lateran V

Moderna

Trent – Vatikanen I – Vatikanen II

Det första Vatikankonciliet sammankallades av påven Pius IX genom bullan Aeterni Patris den 29 juni, 1868. Det första mötet hölls i Peterskyrkan den 8 december 1869. Det var den katolska kyrkans 20:e ekumeniska koncilium. Nästan 800 kyrkoledare deltog.

Påvens främsta syfte var att få bekräftelse på den ståndpunkt han hade intagit i sin Syllabus of Errors (1864), där han fördömde en lång rad ståndpunkter som förknippades med rationalism, liberalism och materialism.

Syftet med konciliet var, förutom fördömandet, att definiera läran om kyrkan. Under de tre sammanträdena diskuterades och godkändes endast två konstitutioner: Dei Filius, den dogmatiska konstitutionen om den katolska tron (som bland annat definierade i vilken mening katoliker tror att Bibeln är inspirerad av Gud) och Pastor Aeternus, den första dogmatiska konstitutionen om Kristi kyrka, som handlade om Roms biskops företräde och ofelbarhet när det gäller att högtidligt definiera dogmer.

Definitionen av påvens ofelbarhet fanns inte med på den ursprungliga dagordningen för de ämnen som skulle diskuteras (Pius IX ansåg att det skulle vara olämpligt för honom att introducera ämnet) men lades till strax efter att konciliet sammankallats. Det var kontroversiellt, inte för att många inte trodde att påven var ofelbar när han definierade dogmer, utan för att många som trodde det inte tyckte att det var klokt att definiera doktrinen formellt. John Henry Newman, till exempel, trodde att en sådan formell definition skulle kunna stöta bort potentiella konvertiter. En del fruktade att det skulle leda till förnyad misstänksamhet mot katolikerna som om de hade en utländsk lojalitet. En sådan åsikt hade två tredjedelar av biskoparna från USA och många från Frankrike och Tyskland.

Omkring 60 medlemmar av rådet avstod i praktiken från att rösta genom att lämna Rom dagen före omröstningen. Ärkebiskop (senare helgonförklarad) Antonio Maria Claret, biktfader vid det spanska kungahuset och grundare av Missionary Sons of the Immaculate Heart of Mary (Claretian Missionaries), fördömde kraftfullt de ”hädelser och kätterier som uttalades på detta konciliums golv” och var en av de starka försvararna i frågan om den påvliga ofelbarheten och Roms stolars företräde. Han var den enda medlem av konciliet som helgonförklarades (saligförklarad 1934 och helgonförklarad av påven Pius XII 1950). Han dog senare i ett cistercienskloster i Fontroide i Frankrike den 24 oktober 1870. Diskussionen och godkännandet av konstitutionen gav upphov till allvarliga kontroverser som ledde till att de som blev kända som gammalkatoliker drog sig ur kyrkan.

Uppbrottet av det fransk-preussiska kriget avbröt konciliet. Det avbröts efter att Rom intagits och återupptogs aldrig. Det avslutades inte officiellt förrän årtionden senare, 1960, av påven Johannes XXIII, då det formellt avslutades som en del av förberedelserna inför Andra Vatikankonciliet. Resultaten av det första Vatikankonciliet markerade triumfen för den ultramontanistiska rörelsen, som stödde en central Vatikanbaserad regering av kyrkan. En ökad medvetenhet om den egna identiteten bland romerska katoliker världen över upptäcktes, och antalet konvertiter till katolicismen samt antalet kallelser till det religiösa och prästerliga livet ökade, tillsammans med en klart pro-katolsk politisk aktivitet hos katoliker i deras hemländer. Parallellt med detta utvecklades ett starkare engagemang från lekmännen i den katolska kyrkans yttre arbete, och konciliet skulle indirekt leda till att den liturgiska rörelsen stimulerades, vilken skulle blomstra särskilt under påven Pius X.

En detaljerad analys av det första Vatikankonciliet, och hur passagen av ofelbarhetsdogmen orkestrerades, återfinns i boken av den katolske prästen August Bernhard Hasler: HOW THE POPE BECAME INFALLIBLE: Pius IX and the Politication of Persuation, Doubleday (1981) .

Se även

• Ökumeniskt koncilium
• Tvåte Vatikankonciliet

• Konciliets dekret
• Artikel i katolska encyklopedin
• Æterni Patris ”On the Återställande av den kristna filosofin”
• Artikel från Catholic Encyclopedia om Æterni Patris
• Onlineversion av boken POPERNAS SANNA OCH FALSKA INFALLIBILITET av biskop Joseph Feßler (1813-1872), generalsekreterare vid första Vatikankonciliet.

Fortsatt läsning

• Raffaele De Cesare, The Last Days of Papal Rome, Archibald Constable & Co, London (1909)
• The Catholic Church in the Modern World av E.E.Y. Hales (Doubleday, 1958)
• August Bernhard Hasler: HOW THE POPE BECAME INFALLIBLE: Pius IX and the Politics of Persuation, Doubleday (1981) .

Denna sida använder innehåll licensierat med Creative Commons-licens från Wikipedia (se författare).