Finländska Tove Jansson och Muminhistorien

Sju och ett halvt decennium efter det att den första Muminboken kom ut är Tove Janssons Muminrollor mer än bara populära – de är klassiker.

”Vi strävar efter att etablera Mumintrollen vid sidan av Kalle Anka och Asterix”, sa VD:n för Moomin Characters Ltd 1995. Mumintrollen upplevde en boom i början av 1990-talet, då en japansk animerad tecknad serie orsakade ett uppsving i populariteten för den finska trollfiguren i en stor del av världen.

Familjeföretaget till Mumin-skaparen Tove Jansson började intensifiera sin marknadsföring, till exempel genom att i Japan sälja en matlåda med ätpinnar dekorerad med Muminfigurer. Japanerna älskar Mumin – den första Mumin-TV-serien producerades i Japan 1972, och en miljon Muminböcker har sålts där.

Figurerna blir klassiker

Den nuvarande kreativa chefen och styrelseordföranden, Toves brorsdotter Sophia Jansson, beskriver Mumin som att de har uppnått klassisk status, snarare än att använda termen ”boom”. ”Tre generationer har redan vuxit upp med Mumintrollen”, säger hon, ”och något händer vid den tidpunkten – karaktärerna blir klassiker.”

Moomintrollet fick sin första internationella framgång 1954, när Londons Evening News började publicera en Muminserie tecknad av Tove Jansson och senare hennes bror Lars. På toppen av sin framgång lästes den syndikerade serien i 40 olika länder. Muminvärlden, som är byggd på en liten ö i sydvästra Finland, lockar tusentals barn varje sommar.

Allt detta började med Tove Janssons illustrerade Muminböcker, ursprungligen skrivna på svenska, ett av Finlands officiella språk. Sammanlagt 13 böcker utkom mellan 1945 och 1977; de har översatts till 43 språk. Mumintrollen är som mest originella i böckerna. De råkar ut för katastrofer och äventyr och återvänder lyckligt till den idylliska Mumindalen, vars invånare kännetecknas av känslighet och tolerans, samt busighet i vissa fall.

I takt med att serien fortskrider kommer de in i ett strängare klimat, försöker anpassa sig till osäkerheten och funderar över problemen med vänskap, ensamhet och frihet.

Hur Mumintrollen kom till

Janssons föräldrar var konstnärer vars bohemiska liv i sin ateljé i Helsingfors och somrar på en liten ö i Finska viken utgör bakgrunden till Muminböckerna. Muminfiguren framträdde för första gången offentligt som Tove Janssons emblem i en anti-Hitler-karikatyr som hon publicerade i slutet av 1930-talet, men den hade fötts tidigare i Janssons sommarstuga – i själva verket som en teckning på väggen i utedasset.

Under sin karriär berättade Jansson flera versioner av denna historia. En av dem framkom i en intervju 1984 i den finlandssvenska tidningen Ny Tid, som återpublicerades på engelska 2008 tillsammans med den ursprungliga Mumin-serieteckningen Muminrollet och världens undergång (Tigertext):

Hon och hennes bror Per Olov brukade skriva sina tankar på väggen i uthuset, ”och försökte vara djupsinniga”, berättade Jansson. En dag skrev Per Olov ett citat från en filosof (i en version av berättelsen var det Kant, i en annan Schopenhauer och i en annan förblir filosofen namnlös). Tove ville säga emot honom men citatet ”var så omöjligt att argumentera mot att min enda chans var att rita den fulaste figur jag kunde”. Det var så Mumintrollet skapades.

Han fick senare sällskap av andra figurer: Muminmamma, Muminpappa, den filosofiska och musikaliska nomaden Snufkin, den komiskt själviska men blyga Sniff, den oemotståndliga flickan Snork, den lilla busfröken Lilla My och den fruktansvärda Groke, som förvandlar marken runt omkring henne till is när hon går.

Det finns också andra, med lika spännande namn (för fullständiga förklaringar hänvisar vi till Muminböckerna): Hemulens, Fillyjonks, Hattifatteners, Too-Ticky, Misabel, Whomper, Joxter, Muddler, Muskratten, Mymble och den mystiska Dweller under Sink.

”Jag har inte velat filosofera eller utbilda någon, utan har främst roat mig själv med mina berättelser”, säger Tove Jansson, som också gjort sig känd som målare och prosaförfattare.

Författare, målare och illustratör Tove Jansson

• född 9 augusti 1914 i Helsingfors; Död 27 juni 2001 i Helsingfors
• studerade måleri och teckning i Stockholm (1930-1933), Helsingfors (1934-1936) och Paris (1938)
• Offentliga konstverk är bland annat fresker för Helsingfors stad (1947), muralmålning för Kotka yrkesskola (1951), muralmålning för Hamina stadshus (1952), altartavla för Teuva kyrka (1954), muralmålning för dagis i Björneborg (1984)
• Moomin-böcker (den första publicerades 1945); översatt till 43 språk
• Pro Finlandia-medaljen 1976, H.C. Andersen-medaljen 1966, Svenska Akademiens pris 1972, Topeliuspriset 1978, Finlands nationalpris i litteratur 1963, 1971 och 1982, Helsingforspriset 1980, hederstiteln professor 1995

Av Pekka Tarkka och Peter Marten, uppdaterad augusti 2020