Liv
Telemann var son till en protestantisk präst och fick en god allmänbildning men fick aldrig någon musikundervisning. Trots att han tidigt visade stora musikaliska talanger avskräcktes han av sin familj från att bli professionell musiker, vilket vid den tiden varken var ett attraktivt eller lönsamt yrke. Genom självstudier fick han dock stora färdigheter i att komponera och spela så olika musikinstrument som violin, blockflöjt, oboe, viola da gamba, chalumeau och klaver. År 1701 skrev han in sig vid universitetet i Leipzig som juridikstudent, men den musikaliska verksamheten tog snart överhanden och kom att uppta honom resten av hans liv.
Leipzig blev en språngbräda för Telemanns musikaliska karriär. De kommunala myndigheterna där insåg att den unge eldsjälen, förutom sina musikaliska talanger, besatt en extraordinär energi, flit och en talang för organisation. De gav honom i uppdrag att bistå Thomaskyrkans organist, Johann Kuhnau, genom att komponera kyrkokantater för alternerande söndagar, och gav honom även en tjänst som organist vid universitetets kapell, Neuenkirche. Telemann omorganiserade collegium musicum, studenternas musiksällskap, till en effektiv amatörorkester som gav offentliga konserter (vilket då var en nyhet) och blev chef för Leipzigs opera, som han också komponerade för. Telemanns nästa befattningar var vid två furstliga hovstäder: först som kapellmeister (dirigent för hovorkestern) i Sorau (nu Żary, Polen; 1705-08), sedan som konsertmästare (förste violinist) och senare kapellmeister i Eisenach (1708-12). Genom att spela, dirigera, studera och komponera skaffade han sig de musikaliska kunskaper, den praktiska erfarenhet och den lätthet att komponera som skulle bli avgörande när han övertog musikaliska chefstjänsterna i Frankfurt am Main (1712-21) och Hamburg (1721-67). I Frankfurt var han musikdirektör för två kyrkor och ansvarig för stadens officiella musik. Liksom i Leipzig omorganiserade han studenternas collegium musicum och gav offentliga konserter med gruppen. I Frankfurt började Telemann ge ut musik som gjorde honom känd inte bara i Tyskland utan även utomlands. Som musikdirektör i Hamburg, en av tidens framstående musikaliska befattningar, försåg han de fem största kyrkorna med musik, var ansvarig för Hamburgs opera och fungerade som kantor vid Hamburgs berömda humanistiska skola, Johanneum, där han också var lärare i musik. I Hamburg ledde han också ett collegium musicum och gav offentliga konserter. År 1729 avböjde han en kallelse att organisera en tysk orkester vid det ryska hovet. Han hade också 1722 avböjt ett erbjudande från de kommunala myndigheterna i Leipzig att efterträda Kuhnau som organist i Thomaskyrkan. Denna erbjudna tjänst, som myndigheterna hade lovat honom 17 år tidigare i händelse av Kuhnaus död, visade på den höga uppskattning som även den unge Telemann åtnjöt. (Efter Telemanns vägran föll posten till Johann Sebastian Bach.) Förutom all sin verksamhet i Hamburg försåg han också (genom kontrakt) domstolarna i Eisenach och Bayreuth samt staden Frankfurt med musik och fortsatte att publicera sina kompositioner.
En mästare på de viktigaste stilarna i sin tid – tyska, italienska och franska – han kunde skriva med lätthet och flyt på alla dessa stilar och tog ofta till sig influenser från polsk och engelsk musik. Han komponerade lika bra för kyrkan som för opera och konserter. Hans musik var naturlig i melodin, djärv i harmonierna, livlig i rytmen och vackert orkestrerad. Den var djupsinnig eller kvick, allvarlig eller lättsam och saknade aldrig kvalitet eller variation. Telemanns tryckta kompositioner omfattar mer än 50 opus, bland dem (var och en av dem räknas som ett objekt) den berömda samlingen Musique de table (utgiven 1733; innehåller tre orkestersviter, tre konserter, tre kvartetter, tre trion och tre sonater); den första musiktidskriften Der getreue Music-Meister (1728-29; innehåller 70 kompositioner); Der harmonische Gottesdienst (1725-26; 72 kyrkokantater); och 36 fantasier för cembalo.
Med undantag för en kort resa till Frankrike (1737-38), där han mottogs entusiastiskt, lämnade Telemann aldrig Tyskland. Han gifte sig två gånger och fick åtta söner och tre döttrar. Hans första hustru dog ung i barnsäng; hans andra hustru flydde med en svensk officer och lämnade Telemann med en skuld på 3 000 taler. Förutom att han var en produktiv kompositör var han också en ivrig författare; hans två självbiografier från 1718 och 1739 är jämförelsevis väldokumenterade. Han publicerade en lång dikt efter sin första hustrus död, och många ord i hans vokalkompositioner kom från hans egen penna. Särskilt anmärkningsvärda är Telemanns många förord till samlingar av hans musik, som innehåller en stor mängd praktiska råd om hur hans kompositioner (liksom hans samtids kompositioner) bör framföras. Han var vän med Bach och Händel och var gudfar till Bachs son Carl Philipp Emanuel, som efter Telemanns död vid 86 års ålder efterträdde som musikdirektör i Hamburg.