I en bok från 2006 skrev den amerikanske statsvetaren Jeff Taylor: ”Det kan vara mer användbart att tänka på vänstern och högern som två komponenter av populism, med elitism som finns i mitten. Det politiska spektrumet må vara linjärt, men det är inte en rak linje. Det har formen av en hästsko.” Samma år användes termen när man diskuterade en återkommande fientlighet mot judar och ny antisemitism från både den yttersta vänstern och den yttersta högern.
I en uppsats från 2008 skrev Josef Joffe, gästforskare vid den konservativa tankesmedjan Hoover Institution:
Kommer globaliseringen att överleva dysterheten? Den smygande revolten mot globaliseringen föregick faktiskt 2008 års krasch. Överallt i västvärlden började populismen visa sitt arga ansikte i mitten av decenniet. De två mest dramatiska fallen var Tyskland och Österrike, där populistiska partier gjorde stora poäng med ett budskap om isolationism, protektionism och omfördelning. I Tyskland var det vänsterpopulismen (”Die Linke”), i Österrike var det ett gäng högerpartier som fick nästan 30 procent i valet 2008. Vänster och höger tillsammans illustrerade än en gång den moderna politikens ”hästsko”-teori: När järnet böjs bakåt rör sig de två ytterligheterna nästan vid varandra.
Under 2015 åberopade den reformistiska muslimen Maajid Nawaz hästskoteorin när han beklagade sig över en gemensam tendens inom den yttersta vänstern och yttersta högern att sammanställa och publicera ”listor över politiska fiender”, och tillade:
Som den politiska hästskoteorin, som tillskrivs Jean-Pierre Faye, belyser, finner vi, om vi reser tillräckligt långt åt vänster, samma hånfulla, elaka och hänsynslösa översittartaktik som används av den yttersta högern. De två ytterligheterna av det politiska spektrumet slutar med att mötas som en hästsko, i toppen, vilket enligt min mening symboliserar totalitär kontroll uppifrån. I sin strävan efter ideologisk renhet hade Stalin och Hitler mer gemensamt än vad moderna nynazister och vänsterextrema agitatorer vill erkänna.
I en artikel från 2018 för Eurozine med titeln ”How Right is the Left?” skrev Kyrylo Tkachenko om den gemensamma sak som nyligen hittats mellan vänsterextremister och högerextremister i Ukraina:
Sysselsättningen efter en gemensam politisk dagordning är en trend som kan urskiljas i båda ytterligheterna av det politiska spektrumet. Även om detta fenomen främst manifesterar sig genom innehållsrelaterade överlappningar anser jag att det finns goda skäl att kalla det för en rödbrun allians. Dess gemensamma drag bygger på en delad antiliberal förbittring. Naturligtvis finns det fortfarande påtagliga skillnader mellan den yttersta vänstern och den yttersta högern. Men vi bör inte underskatta de faror som dessa korsningar mellan vänster och höger redan utgör, liksom vad vi kan förlora om den ressentimentdrivna motreaktionen blir mainstream.