Sedan jag kan minnas har jag varit fascinerad av växter, särskilt allt ätbart som kommer från dem. Och ju mer exotisk växten är, desto bättre! Efter att ha bloggat om cashewnötter, en mycket välkänd exotisk läckerhet, bestämde jag mig för att nu välja en fröig delikatess som är mindre känd, åtminstone i vårt tempererade klimat.
Söta frön
Blädesskapselfamiljen (Leguminosae eller Fabaceae) är en otroligt mångsidig (nästan 20 000 arter i hela världen!) och otroligt användbar växtgrupp. De matar oss med bönor, ärtor, linser, soja och massor av andra baljväxter och de bjuder oss på läckra jordnötter, tamarinder och lakrits. När vi reser till avlägsna tropiska länder är det troligt att vi stöter på mindre kända medlemmar av denna mirakulösa familj, och vissa av dem bär märkliga men spännande läckra frukter. En av dessa läckra exotiska växter är den sydamerikanska isbönan Inga edulis, som lokalt kallas ”guaba” (uttalas ”wuba”). Bakom detta läckra namn döljer sig ett vackert träd med en anmärkningsvärd frukt.
En två meter lång godisbit!
Ett isböneträd blir upp till 30 meter högt och producerar cylindriska och ofta spiralformade bönliknande kapslar som kan bli upp till mer än två meter(!) långa. Detta är ingen bluff! En av mina kollegor på Kew, dr Terry Pennington, är specialist på släktet Inga. När vi diskuterade den här bloggen med honom berättade han att han övervakade Inga-försök i Amazonas i Peru i början av 90-talet, och att de hade en tävling på lokalradion om att hitta den längsta isbönan. Vinnaren tog med sig en som var 2,07 m lång.
Inuti, uppradade i en rad, innehåller baljorna många stora lilasvarta frön inbäddade i ett ätbart, genomskinligt vitt fruktkött. Den söta smaken av det svampiga fruktköttet påminner om vaniljglass, därav namnet. I princip en meterlång godisbit som växer på ett träd, men de flesta kommer att bli tillräckligt imponerade av denna frukts storlek och dess utsökta smak. Som en praktiserande ”frönörd” tycker jag dock att det finns något annat som också är ganska ovanligt.
Till skillnad från de flesta köttiga frukter produceras isbönans söta fruktkött inte av fruktväggen utan av själva fröet. Vanligtvis är fröna täckta av ett hårt fröskal för att skydda det dyrbara embryot inuti mot både väder och vind och horder av fröätande kreatur. I glassbönan blir dock hela fröskalet mjukt och köttigt. När du väl har gnagt ett hål i den i ena änden kan du i princip dra av den som en strumpa och suga ut den söta godiset! Det som återstår är det lilasvarta embryot. Även om det ser väldigt mörkt ut på utsidan är embryot under sin svarta hud faktiskt grönt.
Släktet Inga innehåller cirka 300 arter av buskar och träd, som alla är inhemska i de varma och tropiska delarna av Amerika (inklusive Antillerna) och de flesta av dem förekommer i Amazonas regnskog. Även om Inga edulis (edulis betyder ”ätlig”) är den vanligaste arten som kallas ”glassbönor” finns det ett antal andra Inga-arter som skämmer bort oss med lika läckra frukter, till exempel Inga feuillei (kallad ”pacay” i Peru), I. rhynchocalyx och I. spectabilis. Deras frukter skiljer sig åt i form och storlek men inuti är de mycket lika.
På grund av sin utsökta smak är isbönor mycket populära i många delar av Central- och Sydamerika, där de nästan alltid äts råa. Under den tropiska våta säsongen när frukterna är rikliga, frossar apor och fåglar i det söta fruktköttet och sprider ut de mjuka embryona.
Men förutom sina ätliga frukter är Inga-träden även användbara i andra avseenden. Liksom många medlemmar av familjen baljväxter har Inga-träd förmågan att fixera kväve med hjälp av Rhizobium-bakterier som de hyser i specialiserade rotknölar. Eftersom de tillför kväve från luften till jorden fungerar dessa rotknölar som gödningsmedel och bidrar till att förbättra jordens bördighet. Dessutom har Inga träd länge odlats av ursprungsbefolkningen i Amazonas för mat, skugga och timmer och de har också visat sig vara mycket användbara som skuggträd i kakao-, kaffe-, te-, svartpeppar- och vaniljplantager.
Men det är inte bara frukterna som gör Inga träd så väldigt speciella. Deras blommor, som producerar de läckra isbönorna, är också ganska fantastiska. De öppnar sig bara en natt och vissnar mycket snabbt tidigt på morgonen. Liksom många andra nattliga blommor är de stora, vita och arrangerade i täta klasar (blomställningar). De enskilda blommorna består huvudsakligen av en borstliknande tofs av ståndare med långa trådar. Blommor av denna typ pollineras vanligtvis av fladdermöss. Deras pälsiga ansikten pudras med pollen när de söker efter nektar vid blommans bas. Ny forskning om Inga har visat att åtminstone hos vissa arter (t.ex. Inga sessilis) är kolibrier de första besökarna strax efter att blommorna öppnat sig, följt av fladdermöss samt hökar under hela natten.
En sista sak…
I mitt blogginlägg om cashewnötterna svamlade jag om att äta embryon och hur goda de är. De av er som läser den här bloggen kanske undrar varför de fåglar och apor som äter glassbönor inte också äter de embryon som är insvepta inuti det saftiga fröskalet. Det är verkligen en bra fråga eftersom hungriga djur vanligtvis slukar allt som de finner välsmakande och smältbart. Svaret på denna fråga är inte bara ett fascinerande exempel på samevolutionen mellan växter och djur utan också en livlig illustration av hur växter följer olika strategier för att uppnå samma mål: i frön handlar det om säker spridning av deras embryon.
När det gäller att skydda sina frön har djurspridda frukter som erbjuder ätbara belöningar för att locka till sig djurspridare två alternativ för att öka chanserna för deras frön att undgå destruktivt maskering: mekaniskt eller kemiskt skydd. Detta innebär att fröna antingen är inneslutna i ett riktigt hårt skal eller så är de spetsade med ämnen med bitter smak (vanligtvis tanniner) och/eller giftiga kemikalier som lär oinvigda djur som njuter av en viss frukt för första gången en läxa som de inte kommer att glömma i första taget. Om du behöver experimentella bevis för detta kan du prova att tugga på kärnor från vindruvor, äpplen, apelsiner, avokado eller papaya. I det osannolika fallet att du faktiskt skulle njuta av upplevelsen bör du notera att fröna från äpplen och andra medlemmar av rosenfamiljen (t.ex. plommon, aprikoser och bittermandel) innehåller mycket giftig cyanid (faktiskt en cyanogen glykosid som kallas amygdalin, för att vara exakt).
Men frukta inte! Det är osannolikt att du har tillräckligt med äppelkärnor till ditt förfogande för att faktiskt förgifta dig själv. Ett kg Fuji-äppelkärnor innehåller till exempel motsvarande ca 700-800 mg cyanvätesyra (se denna artikel från Food Chemistry för mer information). Vid intag är den dödliga dosen ca 50 mg cyanid (beroende på din kroppsvikt), så du skulle behöva äta ca 60-70 g färska äppelkärnor. Det låter inte mycket, men hur många frön är det? Eftersom jag inte kunde hitta några tillförlitliga siffror för vikten av ett genomsnittligt äppelfrö, hackade jag min Braeburn som jag tar med mig till lunch varje dag. Jag hittade tre frön i den som vägde 211 mg sammanlagt, så det är 70 mg per frö. För att komma upp till den potentiellt ”dödliga dosen” på 70 gram kärnor skulle jag behöva 1 000 äppelkärnor. Min älskade Braeburn-äpple vid lunchtid gav bara tre fullt utvecklade frön, så jag skulle behöva över 300 fler Braeburn-äpplen innan jag skulle kunna tänka mig att allvarligt förgifta mig själv. Hmh…
För att återgå till det egentliga ämnet för den här bloggen innebär detta i fallet med glassbönan att i avsaknad av det minsta mekaniska skydd är embryot nästan utan tvekan (jag har inte provat det!) mycket dåligt smakrikt, vanligtvis bittert, om inte rentav giftigt.
– Wolfgang –
Alla fotografier är tagna av Wolfgang Stuppy