Harold är en skräckhistoria från Scary Stories 3: More Tales to Chill your Bones. Den berättar historien om två bönder som gör en fågelskrämma vid namn Harold och med tiden kommer fågelskrämman till liv. Berättelsen ”Harold” är möjligen den mest igenkännbara och minnesvärda berättelsen av alla berättelser i Scary Story-trilogin på grund av den långa berättelsen och den oroväckande bilden av fågelskrämman som är förknippad med berättelsen. Den har figurerat i filmatiseringen.
Sagan
När det blev varmt i dalen körde Thomas och Alfred sina kor upp till en sval, grön betesmark i bergen för att beta. Vanligtvis stannade de där med korna i två månader. Sedan tog de ner dem till dalen igen. Arbetet var lätt nog, men, åh, det var tråkigt. Hela dagen skötte de två männen sina kor. På kvällen gick de tillbaka till den lilla stuga där de bodde. De åt kvällsmat och arbetade i trädgården och gick sedan till sängs. Det var alltid samma sak.
Då fick Thomas en idé som förändrade allt. ”Låt oss göra en docka som är lika stor som en människa”, sa han. ”Det skulle vara roligt att göra, och vi skulle kunna sätta den i trädgården för att skrämma fåglarna.”
”Den ska se ut som Harold”, sa Alfred. Harold var en bonde som de båda hatade. De gjorde en docka av gamla säckar fyllda med halm. De gav den en spetsig näsa som Harolds och små ögon som hans. Sedan lade de till mörkt hår och en snedvriden rynka på pannan. Naturligtvis gav de den också Harolds namn.
Varje morgon på väg till hagen band de Harold till en stolpe i trädgården för att skrämma bort fåglarna. Varje kväll tog de in honom så att han inte skulle bli förstörd om det regnade.
När de kände sig lekfulla pratade de med honom. En av dem kanske sa: ”Hur växer grönsakerna i dag, Harold?”. Då skulle den andra, som trodde att han var Harold, svara med galen röst: ”Mycket långsamt”. De skrattade båda två, men inte Harold.
När något gick fel tog de ut det på Harold. De svor åt honom och till och med sparkade eller slog honom. Ibland tog en av dem maten de åt (som de båda var trötta på) och smetade in den i dockans ansikte. ”Vad tycker du om grytan, Harold?” frågade han. ”Ja, det är bäst att du äter den – annars.” Sedan skulle de två männen yla av skratt.
En kväll, efter att Thomas hade torkat Harolds ansikte med mat, grymtade Harold. ”Hörde du det där?” Alfred frågade.
”Det var Harold”, sa Thomas. ”Jag tittade på honom när det hände. Jag kan inte tro det.”
”Hur kunde han grymta?” Alfred frågade, ”Han är bara en säck med halm. Det är inte möjligt.”
”Vi kastar honom i elden”, sa Thomas, ”så är det slut.”
”Låt oss inte göra något dumt”, sa Alfred. ”Vi vet inte vad som pågår. När vi flyttar ner korna lämnar vi honom kvar. För tillfället ska vi bara hålla ett öga på honom.”
Så lät de Harold sitta kvar i ett hörn av hyddan. De pratade inte med honom eller tog honom ut längre. Då och då grymtade dockan, men det var allt. Efter några dagar bestämde de sig för att det inte fanns något att vara rädd för. Kanske hade en mus eller några insekter tagit sig in i Harold och gjorde de där ljuden.
Så Thomas och Alfred återgick till sina gamla vanor. Varje morgon satte de ut Harold i trädgården, och varje kväll tog de med honom tillbaka in i hyddan. När de kände sig lekfulla skämtade de med honom. När de kände sig elaka behandlade de honom lika illa som alltid.
En kväll märkte Alfred något som skrämde honom. ”Harold växer”, sa han.
”Jag tänkte samma sak”. Thomas sa.
”Det kanske bara är vår fantasi”, svarade Alfred. ”Vi har varit här uppe på det här berget för länge.”
Nästa morgon, medan de åt, reste sig Harold upp och gick ut ur stugan. Han klättrade upp på taket och travade fram och tillbaka, som en häst på bakbenen. Hela dagen och hela natten travade han så där. På morgonen klättrade Harold ner och ställde sig i ett långt hörn av hagen. Männen hade ingen aning om vad han skulle göra härnäst. De var rädda.
De bestämde sig för att ta ner korna i dalen samma dag. När de gick därifrån var Harold inte i sikte någonstans. Det kändes som om de hade undkommit en stor fara och de började skämta och sjunga. Men när de bara hade gått en kilometer eller två insåg de att de hade glömt att ta med sig mjölkpallarna.
Ingen av dem ville gå tillbaka för att hämta dem, men pallarna skulle kosta mycket att ersätta. ”Det finns verkligen inget att vara rädd för”, sa de till varandra. ”När allt kommer omkring, vad skulle en docka kunna göra?”
De drog halmstrån för att se vem som skulle gå tillbaka. Det blev Thomas. ”Jag kommer ikapp er.” sa han och Alfred gick mot dalen.
När Alfred kom till en upphöjning på stigen såg han sig om efter Thomas. Han såg honom inte någonstans. Men han såg Harold. Dockan var på taket på stugan igen. Medan Alfred såg på, knäböjde Harold och sträckte ut en blodig hud för att torka i solen.