Internationell bakgrundRedigera
Efter det spansk-amerikanska kriget förvärvade USA Filippinerna från Spanien. Vid den tiden utgjorde opiumberoende ett betydande problem bland civilbefolkningen i Filippinerna.
Charles Henry Brent var en amerikansk episkopal biskop som tjänstgjorde som missionsbiskop i Filippinerna med början 1901. Han sammankallade en undersökningskommission, känd som Brentkommissionen, i syfte att undersöka alternativ till ett licenssystem för opiumberoende. Kommissionen rekommenderade att narkotika skulle vara föremål för internationell kontroll. Brent-kommissionens rekommendationer stöddes av Förenta staternas utrikesdepartement och 1906 kallade president Theodore Roosevelt till en internationell konferens, International Opium Commission, som hölls i Shanghai i februari 1909. En andra konferens hölls i Haag i maj 1911, och från den kom det första internationella avtalet om kontroll av narkotika, den internationella opiumkonventionen från 1912.
Inhemsk bakgrundRedigera
Under 1800-talet var opiater och kokain mestadels oreglerade droger. På 1890-talet erbjöd Sears & Roebuck-katalogen, som distribuerades till miljontals amerikanska hem, en spruta och en liten mängd kokain för 1,50 dollar. Å andra sidan hade vissa delstater och kommuner redan 1880 antagit lagar mot rökning av opium, åtminstone offentligt, i Los Angeles Herald, som nämnde stadens lag mot opiumrökning.
I början av 1900-talet började kokain kopplas samman med brottslighet. År 1900 publicerade Journal of the American Medical Association en ledare där det stod: ”Negrer i södern rapporteras vara beroende av en ny form av last – ’kokainsniffning’ eller ’kokainvanan'”. Vissa tidningar hävdade senare att kokainanvändning fick svarta att våldta vita kvinnor och förbättrade deras skjutförmåga med pistoler. Kinesiska invandrare beskylldes för att ha importerat vanan att röka opium till USA. 1903 års medborgarpanel, Committee on the Acquirement of the Drug Habit, drog följande slutsats: ”Om kinesen inte kan klara sig utan sitt knark kan vi klara oss utan honom.”
Theodore Roosevelt utnämnde 1908 dr Hamilton Wright till USA:s första opiumkommissionär. År 1909 deltog Wright som amerikansk delegat i den internationella opiumkommissionen i Shanghai. Han åtföljdes av Charles Henry Brent, den episkopala biskopen. Den 12 mars 1911 citerades Wright i en artikel i New York Times: ”Av alla världens nationer konsumerar Förenta staterna flest vanebildande droger per capita. Opium, den mest skadliga drog som mänskligheten känner till, omges i detta land av betydligt färre skyddsåtgärder än vad någon annan nation i Europa omgärdar den med.” Han hävdade vidare att ”det har auktoritativt konstaterats att kokain ofta är det direkta incitamentet till våldtäktsbrott som begås av negrerna i södern och andra delar av landet”. Han hävdade också att ”en av de mest olyckliga faserna av opiumrökning i det här landet är det stora antalet kvinnor som har blivit involverade och levde som sambor eller levde tillsammans med kineser i Chinatowns i våra olika städer”.
Opiumanvändningen hade börjat sjunka 1914 efter att ha stigit dramatiskt under tiden efter inbördeskriget och nått en topp på omkring en halv miljon pund per år 1896. Efterfrågan minskade successivt därefter som svar på allmänhetens växande oro, lokala och delstatliga bestämmelser och lagen om rena livsmedel och droger (Pure Food and Drugs Act) från 1906, som krävde märkning av patentläkemedel som innehöll opiater, kokain, alkohol, cannabis och andra berusningsmedel. År 1911 uppskattade man att en av 400 amerikanska medborgare (0,25 %) var beroende av någon form av opium. Opiummissbrukarna var mestadels kvinnor som ordinerades och fick lagliga opiater av läkare och apotekare för ”kvinnliga problem” (troligen smärta vid menstruation) eller vita män och kineser i opiumhålorna. Mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av dessa missbrukare var kvinnor. År 1914 hade fyrtiosex delstater bestämmelser om kokain och tjugonio delstater hade lagar mot opium, morfin och heroin.
Vissa författare har hävdat att debatten endast syftade till att reglera handeln och samla in en skatt. I den utskottsrapport som föregick debatten i kammaren och i själva debatten diskuterades dock den ökande opiatanvändningen i USA. Harrison konstaterade att ”syftet med detta lagförslag kan knappast sägas vara att öka intäkterna, eftersom det förbjuder import av något som vi hittills har samlat in intäkter på”. Senare konstaterade Harrison: ”Vi försöker inte samla in intäkter, utan reglerar handeln”. Representanten för representanthuset, Thomas Sisson, förklarade: ”Syftet med detta lagförslag – och vi sympatiserar alla med det – är att förhindra användningen av opium i Förenta staterna, destruktivt som det är för mänsklig lycka och mänskligt liv.”
Författarna spelade på rädslan för ”droggalna, sexgalna negrer” och gjorde hänvisningar till negrer under påverkan av droger som mördade vita, degenererade mexikaner som rökte marijuana, och ”chinamänniskor” som förförde vita kvinnor med droger. Dr Hamilton Wright vittnade vid en utfrågning om Harrison-lagen. Wright hävdade att droger gjorde svarta okontrollerbara, gav dem övermänskliga krafter och fick dem att göra uppror mot den vita auktoriteten. Dr Christopher Koch från State Pharmacy Board i Pennsylvania vittnade om att ”de flesta av attackerna mot de vita kvinnorna i Södern är det direkta resultatet av en kokainberusad negerhjärna”.
Innan lagen antogs, den 8 februari 1914, publicerade New York Times en artikel med titeln ”Negro Cocaine ’Fiends’ Are New Southern Menace: Murder and Insanity Increasing Among Lower-Class Blacks” av Edward Huntington Williams, som rapporterade att sheriffer i södern hade ökat kalibern på sina vapen från .32 till .38 för att kunna fälla negrer som var påverkade av kokain.
Trots den extrema rasifieringen av frågan som ägde rum under uppbyggnaden av lagens antagande, visade den samtida forskningen i ämnet att svarta amerikaner använde kokain och opium i mycket lägre utsträckning än vita amerikaner.
EffektEdit
Den började verkställas 1915.
Lagen verkar vara bekymrad över marknadsföringen av opiater. En klausul som gällde läkare tillät dock distribution ”endast inom ramen för hans yrkesutövning”. Denna klausul tolkades efter 1917 som att en läkare inte kunde skriva ut opiater till en missbrukare, eftersom missbruk inte ansågs vara en sjukdom. Ett antal läkare arresterades och några fängslades. Läkarkåren lärde sig snabbt att inte förse missbrukare med opiater. I United States v. Doremus, 249 U.S. 86 (1919), fastslog Högsta domstolen att Harrison Act var konstitutionell, och i Webb v. United States, 249 U.S. 96, 99 (1919) att läkare inte kunde förskriva narkotika enbart för underhållsbehov.
Effekten av det minskade utbudet var uppenbar i mitten av 1915. En kommission från 1918 krävde strängare brottsbekämpning, samtidigt som tidningarna publicerade sensationella artiklar om missbruksrelaterade brottsvågor. Kongressen reagerade genom att skärpa Harrison-lagen – import av heroin i vilket syfte som helst förbjöds 1924.
Efter andra kompletterande lagar (t.ex. genomförande av Uniform State Narcotic Drug Act 1934) och andra åtgärder från regeringens sida började antalet opiummissbrukare att minska snabbt från 1925 till en nivå som 1945 var ungefär en tiondel av nivån 1914.
Användningen av termen ”narkotika” i lagens titel för att beskriva inte bara opiater utan även kokain – som är ett stimulerande medel för det centrala nervsystemet och inte en narkotika – inledde ett prejudikat med frekventa lagstiftningsmässiga och rättsliga felklassificeringar av olika ämnen som ”narkotika”. I dag kan man se att brottsbekämpande organ, populärmedia, FN, andra nationer och till och med vissa läkare använder termen mycket brett och ofta nedsättande för ett brett spektrum av olagliga ämnen, oavsett den mer exakta definition som finns i medicinska sammanhang. Av denna anledning har dock ”narkotisk” kommit att betyda vilken olagligt använd drog som helst, men det är användbart som en förkortning för att hänvisa till en kontrollerad drog i ett sammanhang där dess rättsliga status är viktigare än dess fysiologiska effekter.
Den kvarvarande effekten av denna lag, som till stor del har ersatts av 1970 års Controlled Substances Act, är varningen ”*Warning: May be habit forming” på etiketter, bipacksedlar och andra ställen där ingredienserna anges när det gäller många opioider, barbiturater, medicinska formuleringar av kokain och kloralhydrat.
Lagen markerar också början på kriminaliseringen av missbruk och den amerikanska svarta marknaden för droger. Inom fem år rapporterade Rainey-kommittén, en särskild undersökningskommitté som utsetts av finansminister William Gibbs McAdoo och leddes av kongressledamoten T. Rainey, i juni 1919 att droger smugglades in i landet till sjöss och över de mexikanska och kanadensiska gränserna av nationellt etablerade organisationer, och att USA årligen konsumerade 470 000 pund opium, jämfört med 17 000 pund i både Frankrike och Tyskland. I Monthly Summary of Foreign Commerce of the United States angavs att under de sju månaderna fram till januari 1920 importerades 528 635 pund opium, jämfört med 74 650 pund under samma period 1919.