Sammanfattningsvis:
Anti-HBs-antikroppar i blodet indikerar att den undersökta patienten antingen har genomgått en lyckad infektion med hepatit B-virus (HBV) eller att han eller hon har vaccinerats effektivt mot HBV-virus. Sedan 1995 har STIKO (permanent vaccinationskommission) rekommenderat grundimmunisering mot HBV redan i spädbarns- och småbarnsåldern, men senast vid 18 års ålder.
Sätt att smittas av hepatit B
I de allra flesta fall sker smittan med hepatit B-viruset (HBV) ”föräldravägen”. Det innebär att viruset inte kommer in i kroppen via matsmältningskanalen, utan kommer in i blodet på något annat sätt. Detta kan ske när blod eller blodprodukter överförs. Under tiden testas dock blodprodukter och blodreserver mycket noggrant, vilket gör att risken i det här landet är mycket låg. Ibland kommer HBV också in i blodet genom kontaminerade instrument – till exempel nålar eller sprutor vid användning av droger eller nålsticksskador bland sjukvårdspersonal. Mer än hälften av sjukdomarna överförs dock genom oskyddat samlag. Om en gravid kvinna är infekterad med HBV finns det också en hög risk att hon överför viruset till sitt barn under perioden före eller runt födseln.
Hepatit B-infektionens utveckling
Hepatit B-infektioner kan ha mycket olika förlopp. Hos vuxna med normalt immunförsvar är infektionen symtomfri och botas i cirka 65 procent av fallen. Ungefär 30 procent leder till akut leverinflammation, men också till fullständig läkning. Mycket sällan förekommer allvarliga, dödliga förlopp.
Risken för att utveckla en kronisk infektion är endast cirka fem procent för vuxna med ett friskt immunförsvar. Hos vuxna med nedsatt immunförsvar och hos spädbarn och småbarn ökar dock risken till upp till 70 procent.
Risken är störst för infektion runt födseln. I över 90 procent av fallen utvecklas kronisk hepatit B hos nyfödda barn. Detta kan leda till progressiv inflammation i levern, vilket är förknippat med en ökad risk för skrumplever och levercancer (hepatocellulärt karcinom).
Akut hepatit B-infektion: Vad händer i blodet?
I den första fasen av infektionen kan virusets beståndsdelar (virusantigen) först påvisas i blodserumet, bland annat HBs-antigenet. Detta är ett protein som finns på virusets yta. Dessutom finns HBc-antigenet – ett protein från virusets inre som också kan frigöras (utsöndras) i miljön, i blodet. Den utsöndrade formen av HBc-antigenet kallas HBe-antigen. Kroppen reagerar på infektionen genom att producera försvarssubstanser mot viruset, så kallade antikroppar. Först produceras så kallade immunglobulin M-antikroppar (IgM) mot HBc-antigenet. IgM-antikroppar fungerar som ett akut försvar mot infektion och försvinner från blodet igen inom loppet av några månader.
Till samma tid börjar immunsystemet producera en annan typ av antikroppar mot HBc – så kallade immunglobulin G-antikroppar (IgG-antikroppar). IgG-antikroppar kan påvisas i blodet i flera år, ofta under hela livet, som ett tecken på det så kallade immunologiska långtidsminnet. De indikerar akut, kronisk eller tidigare utgången hepatit B.
Laboratoriet fastställer vanligtvis först det totala värdet av IgG- och IgM-antikroppar mot HBc: anti-HBc (IgM + IgG).
Om detta värde är tydligt följer testet för enbart anti-HBc IgM.
Anti-HBe-antikroppar bildas under infektionsförloppet och anses vara ett prognostiskt gynnsamt tecken.
När anti-HBs-antikroppar uppträder signalerar de vanligtvis att hepatit B-infektionen är botad. Virala antigener kan då inte längre påvisas och man talar om serokonversion. Detta skyddar den drabbade personen mot en ny infektion med hepatit B-virus.
Vad observeras efter en vaccination?
När läkaren vaccinerar mot hepatit B injicerar läkaren vanligen genetiskt manipulerade delar av virusets yta, dvs. ett artificiellt framställt HBs antigen. Immunförsvaret producerar endast antikroppar mot dessa komponenter, anti-HBs-antikroppar. I motsats till en tidigare infektion med hepatit B-virus kan därför inga IgG-antikroppar mot HBc påvisas i blodet.
Ett adekvat vaccinationsskydd antas föreligga vid en antikroppstiter på mer än 100 IU/l. Immunförsvaret antas producera antikroppar mot dessa komponenter. Man antar att immuniteten normalt består under mycket lång tid. Efter en lyckad grundimmunisering, som bestäms av läkaren på grundval av anti-HBs-antikroppstiter, krävs normalt ingen efterföljande boostervaccinering. Olika regler gäller för medlemmar av riskgrupper, till exempel medicinsk personal.
Expertgranskad av