Scanning av vita blodkroppar med indium är ett nuklearmedicinskt förfarande där vita blodkroppar (mestadels neutrofiler) avlägsnas från patienten, märks med radioisotopen Indium-111 och injiceras sedan intravenöst i patienten. De märkta leukocyterna lokaliseras sedan till områden med relativt ny infektion. Undersökningen är särskilt användbar för att skilja tillstånd som osteomyelit från decubitussår för bedömning av väg och varaktighet för antibiotikabehandling.
Indium leukocyte imaging, Indium-111-scanning, Indium-scanning
C?1?DZZ (planar)
C?2?DZZ (tomografisk)
3-70c
25032-4, 41772-5, 41836-8, 42711-2
I avbildning av infektioner, har galliumskanning en känslighetsfördel jämfört med indiumskanning av vita blodkroppar vid avbildning av osteomyelit (beninfektion) i ryggraden, lunginfektioner och -inflammation samt vid upptäckt av kroniska infektioner. Delvis beror detta på att gallium binder till neutrofilernas membran även efter neutrofilernas död, medan lokalisering av neutrofiler märkta med indium kräver att de är i relativt god funktionell ordning. Indium leukocyt avbildning är dock bättre för att lokalisera akuta (dvs. nya) infektioner, där levande neutrofiler fortfarande snabbt och aktivt lokaliserar till infektionen, för avbildning för osteomyelit som inte involverar ryggraden och för att lokalisera buk- och bäckeninfektioner.
Både galliumskanning och indium-111 avbildning av vita blodkroppar kan användas för att avbilda feber av okänt ursprung (förhöjd temperatur utan förklaring). Indiumleukocytskanning lokaliserar dock endast till de cirka 25 % av sådana fall som orsakas av akuta infektioner, medan gallium är mer brett känsligt och lokaliserar till andra källor till feber, t.ex. kroniska infektioner och tumörer. Gallium kan vara ett bättre val för undersökning av mjälten eftersom gallium normalt inte ackumuleras i mjälten.