Inkretinhormoner är tarmpeptider som utsöndras efter näringsintag och stimulerar insulinutsöndring tillsammans med hyperglykemi. GIP (glukosberoende insulinotropisk polypeptid) och GLP-1 (glukagonliknande peptid-1) är de kända inkretinhormonerna från den övre (GIP, K-celler) och nedre (GLP-1, L-celler) tarmen. Tillsammans är de ansvariga för inkretineffekten: ett två- till tre gånger högre insulinsekretoriskt svar på oral jämfört med intravenös glukostillförsel. Hos personer med typ 2-diabetes är denna inkretineffekt minskad eller inte längre närvarande. Detta är en följd av att GIP:s effekt på den diabetiska endokrina bukspottkörteln är betydligt mindre och att GLP-1 har en försumbar fysiologisk roll när det gäller att förmedla inkretineffekten, även hos friska personer. GLP-1:s insulinotropa och glukagonostatiska effekter är dock bevarade hos personer med typ 2-diabetes i sådan utsträckning att farmakologisk stimulering av GLP-1-receptorer avsevärt minskar plasmaglukos och förbättrar den glykemiska kontrollen. GLP-1 har därför blivit en huvudkomponent i inkretinbaserade glukossänkande läkemedel (GLP-1-receptoragonister och hämmare av dipeptidylpeptidas-4 (DPP-4)). GLP-1 har dessutom flera effekter på olika organsystem. Mest relevant är en minskning av aptiten och matintaget, vilket leder till viktminskning på lång sikt. Eftersom GLP-1-sekretionen från tarmen verkar vara nedsatt hos överviktiga personer kan detta till och med tyda på en roll i fetmans patofysiologi. I linje med detta kan en ökad utsöndring av GLP-1 som orsakas av att näringsämnen levereras till de nedre delarna av tunntarmen (som är rik på L-celler) vara en faktor (bland andra som peptid YY) som förklarar viktnedgång och förbättringar av den glykemiska kontrollen efter bariatrisk kirurgi (t.ex. Roux-en-Y gastric bypass). GIP och GLP-1, som ursprungligen karakteriserades som inkretinhormoner, har ytterligare effekter i fettceller, ben och det kardiovaskulära systemet. Särskilt de sistnämnda har fått uppmärksamhet på grund av nya rön om att GLP-1-receptoragonister som liraglutid minskar kardiovaskulära händelser och förlänger livet hos högriskpatienter med typ 2-diabetes. Inkretinhormoner har således en viktig fysiologisk roll, nämligen att de är involverade i patofysiologin vid fetma och typ 2-diabetes, och de har en terapeutisk potential som kan spåras till välkaraktäriserade fysiologiska effekter.
