av: Robert Sarwark
För att besvara de ovan nämnda frågorna meddelar denna Heliga troskongregation, efter att ha frågat den Helige Fadern, att indexet förblir moraliskt bindande, i ljuset av naturlagens krav, i den mån det förmanar de kristnas samvete att vara på sin vakt för de skrifter som kan äventyra tro och moral. Men samtidigt har det inte längre den kyrkliga lagens kraft med tillhörande censur.
– ”Anmälan om avskaffandet av bokförteckningen”, 14 juni 1966
När jag var MLIS-student vid University of Illinois hade jag den stora äran att studera tillsammans med professor Emily Knox, en respekterad författare och expert på frågor som rör intellektuell frihet, censur och bokförbud. Även om den första kursen jag läste under Dr. Knox inte specifikt fokuserade på dessa frågor, lärde jag mig under terminen mer om hennes arbete och publikationer och blev fascinerad av censurens utbredning genom världshistorien och in i nutid. Med allt detta i åtanke hade jag valt mitt ämne när det var dags att skriva mitt slutarbete för kursen: Den katolska kyrkans Index Librorum Prohibitorum, indexet över förbjudna böcker som existerade från omkring 1600 ända fram till 1966.
Jag kan inte (och bör inte) gå in på detaljerna för så många århundraden i det här inlägget – för det får du gärna kolla in den webbplats som jag skapade, Bibliography of the Damned. Men en kort historik över indexet och dess många konsekvenser räcker förhoppningsvis här.
Index Librorum Prohibitorum var en lista över böcker som var förbjudna för romersk-katolska lekmän. Officiellt – även om kyrkan aldrig var helt tydlig i sina metoder för att beivra sådana regler – riskerade varje individ som vågade läsa någon av de böcker som fanns med på denna lista exkommunicering och därmed andlig fördömelse. Som nämnts ovan sammanställdes indexet slutgiltigt i hela kyrkan med början omkring 1600 och publicerades halvt regelbundet på latin (och senare i översättning) av Vatikanen med början 1632.
Processen för att bestämma vilka böcker som skulle tas upp reglerades i enlighet med olika kanoner (religiösa lagar) som reglerar kyrkans officiella politik för tryckt litteratur. Innan de sammanfördes i en enda huvudseriepublikation hade olika undergrupper av kyrkan, såsom universiteten i Paris och Louvain och de spanska och portugisiska inkvisitionerna, oberoende av varandra publicerat sina egna index över förbjudna böcker under hela sextonhundratalet. Slutligen, efter nästan 400 år, som ett resultat av de reformer som utfärdades av Andra Vatikankonciliet (1962-1965), avvecklades indexet och dess officiella mekanismer officiellt 1966.
Några anmärkningsvärda författare på indexet är bland annat romanförfattaren Gustave Flaubert (Madame Bovary), historikern Edward Gibbon (The History of the Decline and Fall of the Roman Empire), den politiska intriganten och legendariske lothario Casanova (hans memoarer) och den revolutionära astronomen Galileo (Dialogue on the Great World Systems förbjöds 1634 och togs sedan bort från indexet 1822). Dessutom finns det många hundra mer obskyra förteckningar i indexet. Alla indexets utgåvor genom århundradena sammanställdes och publicerades 2002 av renässans- och katolsk censurforskare J.M. de Bujanda.
Den stora förekomsten av ett så stort antal produktiva tänkare och författare med ”hushållsnamn” på denna lista med sammanlagt mer än 3 000 författare och mer än 5 000 enskilda titlar vittnar om de världsomvälvande effekter som en viss teknik hade under renässansen: tryckpressen. Den nya maskinens förmåga att snabbt överföra nya och potentiellt revolutionära idéer kan inte underskattas. När den väl var utbredd utgjorde den ett existentiellt hot mot den katolska kyrkans ideologiska och politiska auktoritet över större delen av Europa och bortom, en auktoritet som år 1600 hade utökats och upprätthållits i över ett årtusende.
Som alla bibliofiler som är värda att veta uppfann Johann Gutenberg omkring 1450 den rörliga tryckpressen, vilket möjliggjorde, kort därefter, massspridning av böcker, pamfletter, bredsidor (affischer) och annat tryckt material. Utan tryckpressen skulle till exempel Martin Luthers ”99 teser” (1517) ha kopierats för hand, en process som tar exponentiellt mycket längre tid än arbetet i ett välbemannat tryckeri.
Simpelt uttryckt skulle varken lutherdomen eller den protestantiska kristendomen i allmänhet någonsin ha kunnat spridas utan tryckpressen. När protestantismen fick fotfäste i länder som Nederländerna och England på 1500- och 1600-talen gjorde oberoende tryckerier och förlag det också. Till Vatikanens förtret var publicerade verk inte längre under kontroll av den katolska kyrkan och dess kloster fulla av skrivare och kopister med fjäderpennor i handen. Omkring år 1500 hade dammen av information och dokumentation av alla slag, som vi numera tar för givet, precis börjat sprätta sina första stora läckor.
Indexet fortsätter att väcka mitt intresse, även tre år efter det att jag skrev min uppsats om det, av olika anledningar. Men det mest framträdande är förmodligen att det, något ironiskt nog, tillhandahåller ett utmärkt väldokumenterat register över anmärkningsvärda och/eller ökända skrifter under de århundraden som gått sedan tryckpressen uppfanns. Den erbjuder en guide, som förhoppningsvis min webbplats visar, till vad som fångade Vatikanens myndigheters uppmärksamhet som skandalöst, oortodoxt, moraliskt motbjudande eller på annat sätt anathema mot dess läror. Och även om det är ett lite besvärligt fall med tanke på att det upphörde först 1966, är den underliggande andan i indexet, dvs. religiös censur, fortfarande i viss mån verksam i några hörn av katolicismen, t.ex. inom filmkritiken. Som en modern katolsk författare försvarade 2016, 50 år efter att indexet upphörde, ”Sanningar är som yxor och hammare, verktyg som kan förvandlas till vapen. Kyrkan litar på människor med sanningen, även om den ibland kommer med ’Detta betyder inte att …’-varningar. När det gäller felaktigheter slår den larm.” Som framgår av citatet högst upp i denna artikel var denna något stränga varning verkligen avsikten 1966.
Historia och modernitet är direkt sammankopplade genom de sätt på vilka vi erhåller, bearbetar, verifierar och sprider information. En massiv bibliografi som indexet (nästan 1 000 sidor i Bujanda-upplagan) är en ovärderlig källa till historisk information. Den förtjänar att studeras eftersom den erbjuder ett så omfattande fall av institutionell censur och intellektuell frihet, frågor som med all säkerhet finns kvar än i dag. Så under nästa vecka för förbjudna böcker kan du, tillsammans med de många moderna förbjudna eller censurerade titlar som du har till ditt förfogande, överväga en av de titlar som finns upptagna i indexet också. Det finns ingen brist på fantastisk litteratur där.