Den övervakande neurofysiologiläkaren kan övervaka på distans från en plats utanför operationssalen (Nuwer et al., 2013). Läkare som övervakar på distans måste ha kontinuerlig kommunikation med operationssalen. Den enkla fjärrövervakningsmetoden innebär skärmvisningar som endast visar det som teknologen väljer på skärmen för operationssalens utrustning. Avancerad fjärrövervakning gör det möjligt för neurofysiologen att byta mellan olika skärmvisningar av data och att manipulera data. Den avancerade metoden gör det möjligt för den övervakande läkaren att efter eget gottfinnande övervaka alla aspekter av fallet, i stället för att vara begränsad till det som teknologen väljer att visa. Den avancerade metoden är att föredra eftersom den möjliggör en mer detaljerad och grundlig bedömning av flera aspekter av data och gör det möjligt för läkaren att se en tidsmässig sekvens av olika aspekter av en klinisk situation som håller på att utvecklas.
Alternativ till den traditionella NIOM inkluderar (a) automatiserad övervakning, (b) övervakning som styrs av kirurgen, (c) övervakning som styrs av teknologen, och (d) övervakning som styrs av en proktor. Automatiserad övervakning använder en datoriserad algoritm för att söka efter inspelade signaler, poängsätta toppar för önskade kriterier och identifiera om varningskriterierna är uppfyllda. I denna metod är det ingen person som kontrollerar datorns bedömning, och själva uppgifterna kanske inte är lätt tillgängliga för en expertgranskning. Kirurgstyrd övervakning är inte idealisk eftersom kirurgen i allmänhet inte är utbildad i tekniska detaljer, problemlösning, eliminering av artefakter, hur man förbättrar inspelningskvaliteten eller övervakningslitteraturen och -läran. Kirurgen är upptagen med att operera och kan därför inte ägna kontinuerlig uppmärksamhet åt spårningarna. Teknikernas övervakning utan en neurofysiolog som handledare är inte heller optimal, eftersom många tekniker inte är bekanta med litteraturen och läran inom övervakningsområdet och inte kan svara på frågor om varför signalerna förändrades, och de övervakar ofta på ett enkelt kokboksmässigt sätt. Oövervakade tekniker kan förväxla verkliga kliniska förändringar med tekniska problem och kan misslyckas med att ge larm i rätt tid.
Proctoring skiljer sig från traditionell aktiv övervakning. Övervakning innebär kontinuerlig uppmärksamhet på de inspelade signalerna, medan proctoring urvattnar övervakningen av de inspelade signalerna genom att dela upp uppmärksamheten på många samtidiga fall eller lämna skärmen obevakad medan man ger annan patientvård. Den övervakande läkaren kan övervaka 4-10 samtidiga fall online och dela upp uppmärksamheten mellan alla fall. Teknikern söker efter viktiga händelser och uppmärksammar den övervakande läkaren på dem för råd eller ingripande. Den traditionella övervakande neurofysiologiläkaren övervakar däremot ett eller ett fåtal fall, t.ex. ett till tre samtidigt (American Clinical Neurophysiology Society, 1994). Den traditionella övervakningsmodellen gör det möjligt att ägna stor uppmärksamhet åt varje fallets registrerade signaler. Denna övervakande läkare deltar aktivt och kan identifiera förändringar som teknologen missat. Flera skärmar är tillgängliga för varje fall, och övervakningsläkaren byter skärmar allteftersom fallet fortskrider. Den aktivt övervakande läkaren kan i realtid utvärdera flera sidor med inspelade data som skiljer sig från det som teknikern tittar på. Detta ger användbar extra uppmärksamhet och beslutsfattande i samband med fallet. När ett fall kräver individuell uppmärksamhet måste en läkare som övervakar samtidiga fall på distans lämna över de ytterligare fallen till en kollega.
Läkare som övervakar på sina lokala sjukhus övervakar vanligtvis ett fall, och en fjärdedel av tiden övervakar två eller tre samtidiga fall (29). Läkare som fjärrövervakar flera avlägsna sjukhus övervakar fyra eller fler samtidiga fall en fjärdedel av tiden, och under mer hektiska tider kan antalet fall överstiga sex samtidiga fall.
Kirurgiskt styrd övervakning är en form av proctoring, eftersom kirurgen inte uppmärksammar de inspelade signalerna under hela fallet. Många kirurger är också otillräckligt utbildade för att skilja tekniska problem från kliniska förändringar. Ett olyckligt exempel på kirurgstyrd övervakning hävdade ett misslyckande med MEP-övervakning av ryggmärgen (Modi et al., 2009). Patienten vaknade paraplegisk trots bevarade MEP:er i nedre extremiteterna i ett fall av thoraxkirurgi, en förmodad falskt negativ MEP-övervakning. Publicerade siffror visade att armar och ben var omvända i den tekniska inställningen, så fallet var i själva verket en sant positiv MEP-varning. I fallet saknades ett neurofysiologiteam som kunde hjälpa kirurgen genom att granska uppställningen och data, vilket snabbt skulle ha upptäckt den uppenbara förväxlingen. Det behövs neurofysiologiska team vid övervakning för att till fallet bidra med de omfattande färdigheter, kunskaper, förmågor, utbildning och erfarenhet som krävs för att ställa in, känna igen och korrekt tolka övervakningsspårningar.