Bakgrund till protesterna
Presidentens ämbete i Iran anses vara den näst mäktigaste positionen i landet eftersom den tilldelas betydande makt. Sedan 2005 leds Iran av den konservative Mahmoud Ahmadinejad, som tjänstgjorde som borgmästare i Teheran innan han valdes till president. Ahmadinejads namn förknippades med de omfattande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landet, särskilt med våldsanvändning. Listan över dessa kränkningar omfattade bland annat den ökade nivån av dödsstraff och problem med hbtq-rättigheter. Enligt Human Rights Watch har ”det grundläggande skyddet av de mänskliga rättigheterna i Iran försämrats till nya bottennivåer” under Ahmadinejads första presidentskap då till exempel antalet avrättningar ökade med tre gånger. Den iranska presidenten har ingen makt att kontrollera rättsväsendet.
Under Ahmadinejads första presidentskap var problemet särskilt allvarligt med dödsstraff för ungdomar eftersom mer än 130 unga lagöverträdare dömdes till döden i Iran 2008. Dessutom pekade de oberoende forskarna på frågan om politiska fångar vars antal ökade under Ahmadinejads första presidentperiod. Andra problem med de mänskliga rättigheterna gällde avsaknaden av ett grundläggande skydd för hbtq-rättigheter eftersom antalet brottsdomar för homosexuellt sex ökade under perioden 2005-2009, samtidigt som presidenten till och med förnekade existensen av homosexuella i Iran.
På grund av problemen med de mänskliga rättigheterna och andra problem, såsom det påstådda valfusket, började Ahmadinejads popularitet att sjunka. Det gällde särskilt i stadsområden, inklusive landets huvudstad Teheran, och bland ungdomar, enligt The Guardian.
År 2009 höll den iranska regeringen ett ordinarie presidentval. Den tidigare premiärministern Mir-Hossein Mousavi var den mest populära kandidaten som motsatte sig Ahmadinejad.
Valet ägde rum den 12 juni 2009 och orsakade snabbt den betydande kontrovers som orsakades av oenigheten mellan regeringen och oppositionen om valresultatet. Ahmadinejad ansågs vinna i en jordskredsseger, men Mousavi och hans anhängare ansåg att resultatet var falskt. De antydde att inrikesminister Sadegh Mahsouli, en allierad till Ahmadinejad, hade lagt sig i valet och förvrängt rösterna för att hålla Ahmadinejad vid makten.
Mousavi hävdade segern och uppmanade sina anhängare att fira den. Samtidigt meddelade Mahmoud Ahmadinejads kontor nästan omedelbart att den sittande presidenten hade vunnit valet eftersom han hade fått ungefär två tredjedelar av rösterna. Det utlöste de iranska valprotesterna 2009-2010, som till största delen organiserades av Mousavis anhängare och var riktade mot Ahmadinejad och regeringen i allmänhet.
Förut var han revolutionär, eftersom alla inom systemet var revolutionärer. Men nu är han en reformator. Nu känner han till Gandhi – tidigare kände han bara till Che Guevara. Om vi får makt genom aggression måste vi behålla den genom aggression. Det är därför vi har en grön revolution, definierad av fred och demokrati.
– Mohsen Makhmalbaf, 19 juni 2009
ProtesterRedigera
Det utbröt sammandrabbningar mellan polis och grupper som protesterade mot valresultatet från tidig morgon på lördagen och framåt. Inledningsvis var protesterna i stort sett fredliga. Med tiden blev de dock alltmer våldsamma. I en konfrontation som senare ägde rum i norra Teheran mellan anhängare av Ahmadinejad och Mousavi bröt sig en arg skara människor in i affärer, startade bränder och rev ner skyltar. Civila oroligheter uppstod när kravallpoliser på motorcyklar använde batonger för att skingra Mousavi-anhängare som höll en sittstrejk nära inrikesministeriet, där resultaten tillkännagavs. Upp till 2 000 Mousavi-anhängare reste barrikader av brinnande däck och skanderade ”Mousavi ta tillbaka vår röst!”.
Demonstrationerna blev större och mer heta än studentprotesterna 1999. Al Jazeera English beskrev situationen den 13 juni som ”den största oron sedan revolutionen 1979”. Man rapporterade också att protesterna verkade spontana utan någon formell organisation. Tvåhundra personer protesterade utanför Irans ambassad i London den 13 juni. Ynet har uppgett att ”tiotusentals” protesterade den 13 juni. Demonstranterna skanderar fraser som ”Ner med diktatorn”, ”Död åt diktatorn” och ”Ge oss våra röster tillbaka”. Mousavi har uppmanat till lugn och bett sina anhängare att avstå från våldshandlingar.
Ynet rapporterade den 14 juni att två personer hade dött i upploppen hittills. Samma dag hade protester organiserats framför de iranska ambassaderna i Turkiet, Dubai, Paris, Berlin, London, London, Rom, Sydney, Wien och Haag. Som svar på de reformistiska protesterna samlades tiotusentals människor i Teheran den 14 juni för att stödja Ahmadinejads seger.
Den 15 juni samlades Mousavi, med allt från hundratusentals till tre miljoner, av sina anhängare i Teheran, trots att han hade blivit varnad av statliga tjänstemän för att varje sådant möte skulle vara olagligt. Demonstrationen, den största i Islamiska republiken Irans 30-åriga historia, var Mousavis första offentliga framträdande efter valet. Protesterna koncentrerades kring Azaditornet, kring vilket linjer av människor som sträckte sig i mer än nio kilometer möttes. Skott rapporterades ha avlossats vid demonstrationen, där Mousavi hade talat till sina anhängare och sagt: ”Folkets röst är viktigare än Mousavi eller någon annan person”. Alla tre oppositionskandidater framträdde.
Kompletterande demonstrationer för Mousavi och för Ahmadinejad ägde rum den 16 juni. Demonstranterna för Ahmadinejad, som skanderade fraserna ”Död åt Amerika!” och ”Död åt Israel!”, var fler än sina motståndare, men de var inte lika många som de motståndare som hade protesterat dagen innan. Rapporter från bland annat statliga medier uppgav den 16 juni att sju personer hade dött i alla protester hittills. Times Online citerade dock en sjuksköterska på Rasoul Akram-sjukhuset samma dag som hävdade att 28 personer hade drabbats av ”skottskador” och att åtta hade dött hittills. Över en halv miljon reformistiska iranier marscherade tyst från Haft-e-Tir-torget till Vali Asr-torget den 17 juni. Huffington Post rapporterade samma dag att 32 personer hade dött under protesterna hittills.
Den 14 februari 2011 bröt de största gröna demonstrationerna i Iran på över ett år ut. Som svar på detta krävde regeringsvänliga parlamentsledamöter att oppositionsledarna Mir Hussein Moussavi och Mehdi Karroubi skulle dödas.
Regeringens åtgärderEdit
ArresteringarEdit
Under helgen den 13 och 14 juni arresterade regeringen i en rad razzior runt om i Teheran över 170 personer enligt polistjänstemän, i en rad razzior i Teheran. Bland dem fanns framstående reformistiska politiker, däribland Mojahedin of the Islamic Revolution Organization (MIRO) grundare Behzad Nabavi, Islamic Iran Participation Front (IIPF) ledare Mohsen Mirdamadi och förre presidenten Mohammad Khatamis bror Mohammad-Reza Khatami, som senare släpptes. Även Mostafa Tajzadeh och Mohsen Aminzadeh greps, som enligt IRNA var inblandade i organiserandet av protesterna den 13 juni. Anonyma källor uppgav att polisen stormade IIPF:s högkvarter och arresterade ett antal personer. Den iranska journalisten Mashallah Shamsolvaezin hävdade att presidentkandidaten Mir-Hossein Mousavi sattes i husarrest, även om tjänstemännen förnekade detta. Uppskattningsvis 200 personer greps efter sammandrabbningar med studenter vid universitetet i Teheran, även om många senare släpptes.
Den tillförordnade polischefen Ahmad-Reza Radan uppgav via den statliga presstjänsten den 14:e att ”i förhören av relaterade rebeller har vi för avsikt att hitta kopplingen mellan komplotterna och utländska medier”. En talesman för rättsväsendet sade att de inte hade arresterats utan att de kallades, ”varnades för att inte öka spänningen” och senare släpptes. Underrättelseminister Gholam Hossein Mohseni-Ejehei kopplade några av arresteringarna till terrorism som stöds utanför Iran och uppgav att ”mer än 20 explosiva försändelser upptäcktes”. Andra, sade han, var ”kontrarevolutionära grupper” som hade ”trängt in i valkandidaternas valhögkvarter”.
Den 16 juni rapporterade Reuters att den tidigare vicepresidenten Mohammad-Ali Abtahi och den tidigare presidentrådgivaren Saeed Hajjarian hade gripits. Människorättsadvokaten Abdolfattah Soltani, som hade krävt en omräkning av alla röster, arresterades också på tisdagen enligt Shirin Ebadi, som sade att säkerhetstjänstemän hade utgett sig för att vara klienter. Över 100 studenter greps efter att säkerhetsstyrkorna skjutit tårgas mot demonstranter vid Shiraz universitet samma dag. Reportrar utan gränser rapporterade att 5 av 11 arresterade journalister fortfarande var frihetsberövade den 16 juni och att ytterligare 10 journalister saknades och kan ha arresterats.
Den 17 juni arresterades den tidigare utrikesministern och generalsekreteraren för Irans frihetsrörelse, Ebrahim Yazdi, medan han genomgick tester på Pars sjukhus i Teheran. Han hölls kvar över natten i Evin-fängelset innan han släpptes och återvände till sjukhuset, där han enligt Human Rights Watch förblev under bevakning. I Tabriz arresterades andra aktivister från Frihetsrörelsen och åtta medlemmar av IIPF, och det finns rapporter om att minst 100 personer från medborgarvärlden har arresterats. Det totala antalet arresteringar i hela Iran sedan valet rapporterades till 500.
Aaron Rhodes, talesman för den internationella kampanjen för mänskliga rättigheter i Iran, uppgav att ”iranska underrättelse- och säkerhetsstyrkor använder de offentliga protesterna för att ägna sig åt vad som tycks vara en stor utrensning av reforminriktade personer vars situation i häkte kan vara livshotande”. I Isfahan-provinsen varnade generalåklagaren Mohammadreza Habibi för att dissidenter kan riskera avrättning enligt islamisk lag.
Hoppets gröna vägRedigera
Mousavi och andra reformistiska ledare arbetar nu med fredliga och lagliga metoder för att bredda inflytandet för sina reformer. De har bildat en ny koalition med namnet ”Hoppets gröna väg”. Iranska politiska partier och rörelser måste godkännas av inrikesministeriet. Mousavi erkänner varken den nuvarande regeringen som legitim eller kommer sannolikt att få tillstånd, så rörelsen fick namnet ”Path” för att kringgå denna lag.
The Green Path of Hope hävdar att den vill fortsätta protesterna mot Ahmadinejads presidentskap genom att följa lagliga och fredliga metoder och genom att till fullo följa konstitutionen, som Mousavi säger:
Man kan inte följa vissa delar av konstitutionen och slänga resten i en soptunna.
Enligt organisationens tjänstemän omfattar rörelsen ett stort antal politiska partier, icke-statliga organisationer och sociala nätverk. Mousavi betonade att existerande, autonom
Huvudstad Iran
Under valet stödde och förblev våra motton inom ramen för konstitutionen; idag är vi hängivna dessa slagord. Vi tror att om folkets krav behandlades rättvist, i stället för att förvrängas av media och kopplas till utlänningar, och om regeringen främjade sanningen genom rättvis kritik, skulle våra motton kunna tillfredsställa allmänheten.
Den ”Gröna stigen” har sex huvudmedlemmar i centralrådet, som är kopplade till reformistiska partier, icke-statliga organisationer och sociala nätverk. Huvuddelen kommer att bestå av vanliga demonstranter. Strategin är att koppla samman existerande påtryckningar och frågor i samhället i ett socialt nätverk och därmed leda protester på ett lagligt sätt.