Precolumbiansk historiaRedigera
Mona Island tros ursprungligen ha varit bosatt av Taíno sedan 1100-talet eller tidigare. Vid en arkeologisk utgrävning under 1980-talet upptäcktes många förcolumbianska föremål på ön som bidrog till att stödja historikernas teorier om öns första invånare. Stenverktyg som hittades i ett klippskjul har daterats till omkring 3000 f.Kr. Mycket senare koloniserades ön av Taínos och förblev så fram till spanjorernas ankomst på 1400-talet.
KolonialperiodRedigera
Den 19 november 1493, under sin andra resa till den nya världen, Christopher Columbus stötte på den ö som nu är känd som Puerto Rico, som infödingarna kallade Borinquen (eller Borikén enligt vissa historiker) och som Columbus gav namnet San Juan Bautista (Sankt Johannes Döparen). Några timmar efter att ha satt sin fot i Puerto Rico begav sig Columbus och hans fartyg västerut mot Hispaniola, där han förväntade sig att träffa flera besättningsmedlemmar som hade stannat kvar från hans första resa. När han lämnade Puerto Rico ska han ha varit den första europé som såg ön den 24 september 1494, som Spanien gjorde anspråk på. Namnet Mona härstammar från Taíno-namnet Ámona, som de infödda gav till ära för den styrande Cacique eller hövdingen på ön. En amatörarkeolog (Rex Cauldwell) som har studerat observationen av Mona Island/Columbus i över 14 år ifrågasätter dock detta med följande logik: ”Mona Island ligger i PR:s sydvästra hörn. Columbus ligger i en vik i det nordvästra hörnet. Han ska segla därifrån rakt över till Hispaniolas nordkust. Varför skulle han segla söderut till den plats där han redan har varit och sedan segla norrut igen till Hispaniola? Detta är ologiskt. Mona Island valdes förmodligen ut av historiker i fåtöljer eftersom det är den enda ön i passagen mellan Puerto Rico och Hispaniola som finns inritad på de flesta kartor. Det är mer logiskt att när Columbus lämnade Puerto Ricos nordvästra kust måste den lilla ö som han såg vara Desecheo – ett berömt dykmål inte långt från PR:s nordvästra kust. Den har aldrig beaktats av fåtöljförfattare eftersom den är liten, karg och ointressant, den är inte inritad på de flesta kartor.” År 1502 skickades Fray Nicolás de Ovando till Isla de la Mona för att på säkert avstånd hålla ett öga på de infödda revolter som ägde rum på Hispaniola. Med en grupp på 2 000 spanska bosättare fick Ovando ansvaret för att skapa en permanent bosättning på ön. På grund av sin ringa storlek och sitt läge visade sig ön vara olämplig för en så stor bosättning, och det blev ont om mat eftersom sändningar från Hispaniola och Puerto Rico kom in sällan.
Juan Ponce de León, som följde med Columbus på hans två första resor, blev den förste styrande guvernören på Puerto Rico.
Inom 1515 lyckades Ferdinand II, efter en del bråk, återta ön från Diego Colón, vicekung av Indiens öar. Isla de la Mona var då en viktig handelsplats mellan Spanien och resten av Latinamerika samt en rastplats för besättningarna på båtar som fraktade slavar. När kung Ferdinand II tog ön i besittning gav han de boende taínos två alternativ om de ville fortsätta att leva på ön: de kunde arbeta genom att fiska, tillverka hängmattor och odla växter, eller så kunde de bli gruvarbetare och hjälpa till med brytningen av guano och andra mineraler. Eftersom de flesta av invånarna insåg att gruvdriften skulle kräva intensivt arbete, valde de att arbeta som fiskare och jordbrukare. Genom att acceptera detta alternativ undantogs de också från att betala påtvingade skatter och kunde undvika det hårda arbete som många andra infödda fick utstå i gruvorna. Med tiden fördes infödingar från andra grannöar till Mona Island för att hjälpa till med arbetet.
Efter Ferdinand II:s död 1516 överfördes äganderätten till ön till Cardenal Cisneros. Ön bytte ägare igen 1520, då Francisco de Barrionuevo blev öns nya godsägare. År 1524 hade Alonso Manso, biskop i Puerto Rico, blivit intresserad av att skaffa sig personlig rikedom, och han anklagade bland annat Barrionuevo för olika brott enligt det dåvarande spanska rättssystemet. På grund av denna situation landsförvisade sig Barrionuevo till en av Spaniens kolonier i Sydamerika, tog med sig många taínos och lämnade ön praktiskt taget öde.
Under 1522 började fartyg från andra stora sjömakter som England, Frankrike och Nederländerna anlända till Isla de la Mona för att fylla på förnödenheterna inför sina transatlantiska resor. Ön gav dem och pirater också en tillflykt varifrån de kunde attackera och plundra spanska galjoner.
Under en audiens som hölls i Santo Domingo 1561 rekommenderades att Isla de la Mona skulle bli en del av denna koloni (som vid den tiden upptog hela Hispaniola). Skälen som angavs var helt enkelt att ön låg närmare Santo Domingo (nuvarande Dominikanska republiken) än Puerto Rico, och att den hade en liten befolkning som kunde hjälpa koloniens ekonomi i den allmänna jordbruksproduktionen. Framställningen avslogs dock och ön fortsatte att politiskt sett vara en del av Puerto Rico.
1583 fick den spanske ärkebiskopen i Puerto Rico kungligt tillstånd att föra in kristendomen på ön Mona. Vid den här tiden hade dock de flesta taínos som fanns kvar på ön antingen dött eller flytt till Puerto Ricos fastland på grund av upprepade plundringar av europeiska (framför allt franska) fartyg. Från slutet av 1500-talet och fram till mitten av 1800-talet var ön i stort sett övergiven av de koloniala myndigheterna. Den verkar ha varit sporadiskt bebodd, även om uppgifterna från denna period är något knapphändiga. Den fortsatte att användas som tillflyktsort av pirater och kapare, bland annat av den ökände kapten Kidd som gömde sig där 1699.
Öns omständigheter förändrades i mitten av 1800-talet när den blev platsen för kommersiell guanogruvdrift. Olika företag beviljades licenser för att utvinna guano från fladdermöss och måsar (ett värdefullt gödningsmedel och en viktig strategisk råvara för tillverkning av krut) från öns grottor. Brytningen fortsatte fram till 1927.
CavesEdit
Omkring 200 grottor finns på ön med tusentals konstverk från ursprungsbefolkningen samt märken och namn från tidiga spanska upptäcktsresande.
1900-taletRedigera
I samband med Pariskontraktet 1898 överlämnades Isla de la Mona, tillsammans med resten av Puerto Rico, av Spanien till USA. Befolkningen på Isla de la Mona var då 6. Inom två år efter ockupationen färdigställdes och togs i drift Mona Island Light, som lämnats i ett oavslutat skick sedan det spansk-amerikanska krigets början. Fyren ritades inte, som man vanligen tror, av Gustave Eiffel utan av den spanske ingenjören Rafael Ravena 1886. Den var tillgänglig med Mona Island Tramway från stranden och var i kontinuerlig drift fram till 1976 då den ersattes av en nyare automatiserad fyr nära öns mitt.
Den 22 december 1919 förklarades ön som en ”Insular Forest of Puerto Rico”, under överinseende av den amerikanska regeringen.S. Forest Law #22.
Under förbudstiden hade ön en historia av smuggling, med sitt geografiska läge som gjorde den till en utmärkt plats för romlöpare att smuggla rom, bourbon och annan sprit. År 1923 hittade tulltjänstemännen i en grotta ett förråd av sprit, narkotika och parfymer, som enligt uppgift kom från de franska öarna Martinique och Saint Martin och var värt 75 000 US-dollar.
I 1942, mitt under andra världskriget, bombarderade en tysk ubåt öns sydkust. Detta var en av de få incidenter från det kriget som inträffade i Karibien. Den 4 juni 1942 sänktes oljetankern MV C.O. Stillman av den tyska ubåten U-68 41 sjömil (76 km) sydväst om Isla de Mona. Från 1945 till 1955 hyrdes Mona Island ut till det amerikanska flygvapnet som ett militärt övningsområde.
Sedan 1941 har ön också använts för camping och jakt på getter och vildsvin. År 1960 inrättades en liten rangerpost för att övervaka ön, som sköttes av Puerto Ricos departement för natur- och miljöresurser.
I juli 1972 gjorde Puerto Ricos miljökvalitetsnämnd, på grund av det växande intresset för öarnas utveckling, en fullständig vetenskaplig bedömning av Mona och Monita med hjälp av ett lokalt team av frivilliga forskare. En rapport i två volymer med kartor över naturliga och historiska särdrag togs fram. Den utvärderade klimatet, geologin och mineralresurserna, jordmånen, vattenresurserna, arkeologin, vegetationen, djuren och insekterna samt det pelagiska livet runt ön. Kort därefter genomfördes geotekniska och batymetriska undersökningar av ingenjörsfirmor för att fastställa möjligheten att använda Mona som en djuphavsterminal för överföring av olja från supertankers till mindre tankers som skulle fortsätta till USA:s fastland, men denna plan genomfördes aldrig.
År 1981 upptogs Mona Island Lighthouse i USA:s National Register of Historic Places som ”Faro de la Isla de la Mona”.
Den 15 februari 1985 gick passagerar-fraktfärjan MV A Regina på grund på ett rev på den sydöstra sidan av Mona Island. Det fanns inga dödsfall eller allvarliga skador, men 143 passagerare och 72 besättningsmedlemmar landade på Mona Island i väntan på räddning. Fartygsvraket avlägsnades från revet 1990.
1993 upptogs ön (kanske hela ön), som ”Isla de la Mona”, i det nationella registret.