Här är videon
David Wills som du ser i videon har skrivit den här artikeln där han förklarar vad som hände exakt den dagen.
”På en kall novemberlördag åkte min vän Craig och jag till Spartanburg, South Carolina för Tony Hunter’s Tribute to Starrcade: Fanfest. När jag anlände till Coliseum klockan 8:30 och stod i kö för att komma in i byggnaden kunde jag prata och besöka andra fans. Folk pratade om många saker, bland annat Ricky Mortons arrestering, Jeff Hardys eventuella framträdande och den frågestund som Terry Funk och Harley Race hade hållit för en grupp fans kvällen innan. Många hade olika föremål som de tog med sig för att få autografer. Från Wrestling Action-figurer (Nej, det är inte dockor som min fru kallar dem.) till böcker, affischer och andra föremål var fansen beredda att få dem signerade.
Medan jag väntade såg jag Harley Race stiga ur sitt fordon och komma in i byggnaden. Han körde mycket långsamt och verkade ha svårt att ta sig fram. Efter att ha sett så många matcher med King och ”Handsome” Harley var det mycket hjärtskärande att se denna en gång så stora mästare ha svårt att gå, en handling som vi gör varje dag och som vi så ofta tar för givet.
När jag kom in var Harley fortfarande i mina tankar, men jag var där för att ha roligt, för att träffa brottare och personligheter och för att roa mig. Jag träffade Bill Apter som hade varit ansiktet utåt för tidskriftsfamiljen Pro Wrestling Illustrated. (Min mamma brukade fråga mig när jag bodde hemma om jag hade någon aning om hur mycket jag hade spenderat på ”wrestlingböcker”. Jag försökte räkna ihop hur mycket en gång och insåg att jag höll Bill Apter anställd länge med alla pengar jag spenderade). Jag träffade Tracy Smothers, som jag alltid tyckte var en av de mer underskattade killarna i branschen, och Tully Blanchard, som än i dag kan ge en bra intervju. Det fanns så många före detta Crockett-stjärnor där från The Mulkeys till George South till Rocky King.
Senare träffade jag några av de brottare som jag hade träffat på den första Fanfest jag deltog i i Charlotte, NC. Där fanns stora talanger som Tony Atlas, Brad Armstrong, JJ Dillion, Bobby Eaton, Dennis Condrey, Jim Cornette och Synn närvarande. Det var rörande att få Terry Funk att signera sin bok åt mig, men samtidigt hjärtskärande att se Terry Funk som hade svårt att ta sig fram när han kom för att sätta sig vid sitt autografbord.
Medans jag tänkte på allt detta hade jag också några av de lyckligare stunderna i mitt liv som wrestlingfantast. Jag fick nöjet att träffa Jerry ”The King” Lawler och Jimmy Valiant och få ett foto med dem. Jag träffade Jimmy Hart, som alltid var så underhållande att se på TV. Jag skakade till och med som ett löv av nervositet när jag träffade Konga the Barbarian, en av mina personliga favoritbrottare. Vilket nöje det var att få prata historia och så många andra wrestlingfrågor med dr Tom Prichard. När det blev middagstid gick Craig och jag upp för att hitta lite lunch och det slutade med att vi åt en bit pizza med Bill Apter.
Dagen var mycket minnesvärd för mig redan nu. Jag var så glad att jag kunde träffa så många legender som jag hade vuxit upp med att titta på och heja på. Under frågestunden med Bobby Eaton, Dennis Condrey, Jim Cornette och Funk förändrades allt detta när någon frågade om drömmatcher och Funk nämnde att han skulle vilja ha en match till med Eddie Gurrerro. Terry talade också om att de flesta städer har ett crackhus. Han vågade säga att ett crackhus i Spartanburg skulle ha haft färre dödsfall under de senaste fem åren än vad brottningen har haft. Vidare sade Funk att brottarna måste städa upp i sitt eget hus genom att styra nästa generation som de handledde bort från illegala substanser och negativa influenser.
Alt detta var mycket rörande för publiken, men det berörde verkligen mig. Medan resten av Q & A pågår satt jag där på läktaren och tänkte på allt jag hade bevittnat och hur jag kände mig den dagen. Jag tänkte på Eddie Guerreros död veckan innan. Jag tänkte på det drogmissbruk som pågår inom sporten. Jag tänkte på hur många brottare som har skadats och hur brottare betalar ett så högt pris för alla år av stötar i ringen. Jag kom ihåg Cactus Jacks ECW-promos om ”Hur många av er hårdingar har ringt upp Dynamite Kid och tackat honom för alla dykningar han gjort på golvet? Ledsen att ni inte har en kruka att pissa i eller ett fönster att slänga ut den ur, men tack i alla fall”. Jag tänkte på hur branschen har förändrats och att barnen inte kommer att kunna få samma erfarenheter när det gäller wrestlingsporten som jag hade, eftersom kayfabe nu är obefintligt. Vilken känslomässig berg- och dalbana jag befann mig i när jag hade gått från att vara mycket glad över att ha träffat alla stjärnor till att bli extremt ledsen över de mörka moln och demoner som wrestlingen har.
När jag först satte mig ner för frågestunden ville jag be panelen om några Dick Murdoch-historier. Han är en karaktär som borde bli ihågkommen för sina upptåg i och utanför ringen. När jag ställde min fråga ville jag tacka brottarna för deras uppoffringar och hårda arbete. Jag ville säga att jag uppskattade vad de gjorde med sina kroppar för min underhållning.
Nja, onödigt att säga att det inte kom ut på det sättet vid den tidpunkten. Jag kvävdes och började gråta och sa ”Tack, mr Funk, för att du sa det som behövde sägas”. Jag blev själv lite förvånad över detta eftersom jag inte förväntade mig att jag skulle gråta. Jag började stamma av nervositet och i stället för att göra en poäng om dödsfallen inom wrestling var det som kom ut ”Jag vill inte se en sån här till”. Jag skrek sedan ”Det är fortfarande verkligt för mig, för fan!”
Jag återfick mitt lugn, avslutade min fråga och njöt av några Murdoch-historier från panelen. Jag njöt av resten av Q&A och jag var lite chockad över att ha tappat det känslomässigt på vägen. Jag fick träffa Mick Foley och fick en t-shirt av honom. Efter det var Craig och jag på väg tillbaka till Peach State.
På vägen tillbaka från Spartanburg mindes jag dagen och insåg hur mycket verklighet det finns inom wrestling. Den lycka jag har haft i över 20 år som supporter. Den glädje jag fick av att träffa mina favoritbrottare, och våra minnen och vår passion är alla mycket verkliga. Tyvärr är skadorna och problemen med missbruk allt för verkliga också. Så mycket för att detta är en ”falsk” sport.
Varifrån kom ”det är fortfarande verkligt för mig”? Kanske tänkte jag tillbaka på en dag då jag köpte brottningstidningar när jag var liten. Kanske tänkte jag på hur brottningen hade varit mer idrottsbaserad och hur den eran nu är borta efter att ha ersatts av ”sportunderhållning”. Kanske tänkte jag på hur brottare ibland får den där hemska sången ”You F**ked Up” och hur yrket skulle behöva lite mer respekt från en del av fansen. Kanske tänkte jag på hur jag vet att vissa brottare från den här generationen inte kommer att klara av att vara på Fanfests om tjugo år om det inte sker förändringar när det gäller droger och muskelförstärkare inom och kanske även utanför branschen. Kanske vill jag se branschen förbättras och göra verkligheten för dagens och morgondagens brottare bättre för dem och deras familjer med hälsofördelar, enklare scheman och mindre betoning på vissa kroppstyper. Jag är ärligt talat inte riktigt säker än i dag på var den repliken kom ifrån. I efterhand vet jag att den förmodligen kom från mitt hjärta eller min magkänsla. Hur som helst, vilken stark känsla det var!
Jag vet att den tidigare kayfabe-tiden för brottning inte kommer att komma tillbaka. Även om jag inte är det största fan av vissa av WWE:s inkarnation av wrestling, kan jag se mig själv vara ett fan av wrestlingsporten för resten av mitt liv.
Wrestling liknar inte någon annan form av sport eller underhållning. Om det görs på ett bra sätt kan det vara en hybrid av båda med några av de bästa atleterna, otroliga personligheter och några av de mest passionerade fans du kan hitta . Denna hybrid är en hybrid som kommer att fånga dig och hålla dig fast. En plats där det kan finnas komik och tragedi, hjältar och skurkar, spänning och intriger, seger och nederlag, och även hämnd och vedergällning finns i överflöd och blomstrar. Under en timme eller en kväll kan du få action som gör dig nervös som en storfilm, men karaktärer och berättelser som kan dra in dig som en bra bok eller en såpopera. Detta är en miljö där superhjältar kommer till liv och utkämpar kampen mellan det goda och det onda varje kväll. Det är en sport där ett barn fortfarande kan drömma om att växa upp för att övervinna oddsen och bli det bästa han kan bli för sig själv och drömma om att vara bäst i ringen och kunna kallas ”mästare”.
Detta är den sport som jag älskar. Professionell brottning…
Det är fortfarande verkligt för mig…. FAN OCKSÅ!!!”