En ljugande president. Politisk polarisering som sliter landet i stycken. Proteströrelser som kräver ett slut på sexistiska och rasistiska maktstrukturer. Kan man i ett sådant klimat förvänta sig att journalister ska rapportera nyheterna objektivt? Ska de ens försöka?
Det är det dilemma som den amerikanska pressen stod inför i slutet av 1960-talet, och en parallell debatt utspelar sig igen i dag. Då överlevde objektiviteten – med nöd och näppe – som den amerikanska journalistikens grundprincip, men den här gången kan utgången bli annorlunda.
Och även om vissa människor tror att objektivitet är pressens naturliga sätt att vara, var tidningarna under större delen av den amerikanska historien stolt partiska. Inte förrän på 1920-talet slog objektivitet igenom som ett professionellt ideal. En våg av tidningsfusioner och nedläggningar (som skulle fortsätta under resten av århundradet) innebar att varje stad hade färre tidningar, och de överlevande tidningarna var tvungna att tilltala en bredare del av allmänheten. Öppen partiskhet på nyhetssidorna skulle alienera stora delar av målgruppen.
Objektivitet var dock långt ifrån perfekt. Som den praktiserades på 1940- och 50-talen förvandlade den journalister till stenografer: de rapporterade helt enkelt vad mäktiga människor sa och gjorde, utan att tillhandahålla sammanhang eller analys. Som den berömda radiokommentatorn Elmer Davis noterade 1953, låter den typen av objektivitet ”allmänheten påtvingas av den charlatan som har den fräckaste fronten”.
Den charlatan som Davis hade i åtanke var senatorn Joseph McCarthy, som hade en talang för att dominera nyhetscykeln med sensationella, ogrundade attacker. Journalister ansåg att McCarthy var en farlig demagog och sa det i opinionsartiklar, även om riklig, respektfull nyhetsbevakning underblåste hans uppgång. (2016 års kampanj var en upprepning av detta fenomen, har vissa hävdat.)
Som svar på McCarthy – och på TV-nyheterna, som hotade att sätta tidningarna i konkurs – ändrade pressen sin definition av objektivitet. Från och med 1960-talet inkluderade journalister rutinmässigt analyser och tolkningar i sina rapporter – inte ”bara fakta”.
Denna nya förståelse av objektivitet försökte dra en gräns mellan journalisters professionella bedömningar (okej att inkludera i en nyhetsrapport) och deras personliga åsikter (inte okej). Då som nu var de flesta reportrar vänster om mitten i sina personliga åsikter, vilket många studier som utförts under de mellanliggande åren har visat, och många konservativa såg dessa yrkesmässiga bedömningar som helt enkelt liberal partiskhet i förklädnad – särskilt när pressen började ifrågasätta institutioner som de flesta republikaner vördade: polisen, militären, storföretagen, Richard Nixons Vita Hus.
Tidén om liberal partiskhet i nyhetsmedierna blev en del av den republikanska dogmen i november 1969, tack vare ett par tal från Nixons vicepresident, Spiro Agnew. Agnew antydde att medlemmarna i ”elitmedia” ”låter sina fördomar påverka urvalet och presentationen av nyheterna” och pekade ut de stora nyhetsnätverken, New York Times och Washington Post. ”Tiden för att blint acceptera deras åsikter är förbi”, sade han, ”och tiden för en naiv tro på deras neutralitet är förbi.”
Men samtidigt som Agnew och andra attackerade nyhetsmedierna för att de inte var objektiva, var det många inom yrket som krävde att objektiviteten skulle slopas helt och hållet. Rolling Stones ”gonzo”-journalist Hunter S. Thompson förlöjligade uttrycket ”objektiv journalistik” som ”en pompös motsägelse i termer”; New York Times kolumnist och biträdande redaktör Tom Wicker kallade objektivitet för pressens ”största svaghet”, och hävdade att den privilegierade de mäktigas perspektiv och fick journalister att undanhålla läsarna sin kunskap.
Omfattande journalister, särskilt yngre reportrar som påverkats av den nya vänstern, kände på samma sätt. ”Fler unga reportrar återspeglar filosofin i deras åldersgrupp och tid – personligt engagemang, militans och radikalism”, skrev New York Times redaktör Abe Rosenthal till en äldre kollega 1968. Han beklagade att de ”ifrågasätter eller utmanar reporterns plikt, som en gång togs för given, att stå över striden”. Redaktörer över hela landet uttryckte liknande farhågor. ”Attack on Objectivity Increases from Within”, löd en rubrik 1970 i branschtidningen Editor & Publisher.
Men dessa attacker mot objektiviteten dödade den inte.
Istället, som jag upptäckte när jag forskade i nyhetsmediernas historia, övertygade det faktum att de kritiseras samtidigt av personer med motsatta ideologiska åsikter de ansvariga för landets ledande nyhetsorganisationer om att hålla kursen – att fortsätta att engagera sig för opartisk, balanserad rapportering och hålla åsikter borta från nyhetsartiklar. Som en redaktör för Los Angeles Times uttryckte det: ”Om båda sidor lika mycket tycker att du gör ett dåligt jobb kanske du inte gör det. Kanske gör du det du ska göra.”
Oavsett deras personliga åsikter ville redaktörer och chefer vid de främsta nyhetsorganisationerna att deras rapportering skulle framstå som centristisk – det var trots allt förmodligen så man kunde tilltala en så bred publik som möjligt. Så även om journalisterna fortsatte att debattera objektivitetens för- och nackdelar under decennierna efter 1970 var det knappast någon tvekan om att den skulle förbli yrkets vägledande princip – det vill säga tills nyligen.
För det första försvann den ekonomiska motiveringen för objektivitet. Med tryckta medier som minskar och Facebook och Google som tar lejonparten av annonsintäkterna på nätet måste nyhetsbyråerna fokusera på att få betalande kunder – eller, om det inte går, lojala, engagerade kunder. Det är svårt när människor kan hitta en till synes oändlig mängd gratis nyheter på nätet och när ”negativ partiskhet” (avsky för dem som har motsatta politiska åsikter) råder. Att försöka locka en masspublik med objektiv bevakning, som tidningarna gjorde i mitten av 1900-talet, är ett dåraktigt företag – särskilt i en tid av sociala medier där provocerande artiklar delas i större utsträckning än noggrant objektiva artiklar.
Då kom Donald Trump. Hans uppgång har fått vissa journalister att ifrågasätta objektivitetens användbarhet som yrkesideal mer ihärdigt än någonsin sedan 1970-talet. De säger att den fräckhet med vilken president Trump och hans ställföreträdare antingen ljuger eller vilseleder människor, och den utmaning de utgör för själva begreppet objektiv sanning, kräver ett annat förhållningssätt till rapportering. De anser att ett åtagande att inte ta ställning leder till att journalister bara eftersäger förvrängningar och tillåter Trump att sätta nyhetsagendan, vilket ”normaliserar” en situation som är allt annat än det.
Objektivitet har förvisso sina fallgropar – och bara för att en nyhetsbyrå har en åsikt gör det inte att dess bevakning är sämre. Men de som ser objektivitet som ett hinder för att berätta sanningen missförstår dess krav. Den hindrar inte journalister från att göra bedömningar av nyheterna; den kräver helt enkelt att dessa bedömningar baseras på objektiv analys.
Efter att ha studerat objektivitetens utveckling inom den amerikanska journalistiken, hoppas jag att den ska överleva. För femtio år sedan, när pressen stod inför en liknande kris, justerade den sina grundläggande principer men övergav dem inte, och det ledde till vad som, i efterhand, var en gyllene tidsålder för journalistiken. Oddsen må vara emot det, men samma sak skulle kunna hända i dag.
Matthew Pressman är biträdande professor i journalistik vid Seton Hall University och författare till On Press: The Liberal Values That Shaped the News, som nu är tillgänglig från Harvard University Press.
Kontakta oss på [email protected].