Så länge som olösta historiska orättvisor fortsätter att gro i världen kommer det att finnas en efterfrågan på sanningskommissioner.
Det finns tyvärr inget slut på behovet.
Målet med en sanningskommission – i vissa former även kallad sannings- och försoningskommission, som i Kanada – är att hålla offentliga utfrågningar för att fastställa omfattningen och konsekvenserna av en tidigare orättvisa, vanligen med omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och göra det till en del av den permanenta, oantastliga offentliga dokumentationen. Sanningskommissioner erkänner också officiellt offer och förövare i ett försök att gå bortom det smärtsamma förflutna.
Under de senaste tre decennierna har mer än 40 länder, i likhet med Kanada, inrättat sanningskommissioner, däribland Chile, Ecuador, Ghana, Guatemala, Guatemala, Kenya, Liberia, Marocko, Filippinerna, Rwanda, Sierra Leone, Sydafrika och Sydkorea. Förhoppningen har varit att reparativ rättvisa skulle ge ett större helande än den straffrättsliga rättvisa som mest minnesvärt modellerades av Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget.
Det har funnits en variation i effektiviteten hos de kommissioner som utformats för att lösa orättvisor i afrikanska och latinamerikanska länder, som vanligen har hållits i samband med att dessa länder gjorde övergångar från inbördeskrig, kolonialism eller auktoritärt styre.
Nyligen behandlade Kanadas sannings- och försoningskommission historiska orättvisor som begicks mot Kanadas ursprungsbefolkningar genom tvångsassimilering och andra övergrepp.
Dess effektivitet mäts fortfarande, med en lista på 94 uppmaningar till åtgärder som väntar på att genomföras fullt ut. Men Kanadas erfarenhet verkar åtminstone ha varit tillräckligt produktiv för att inspirera Australien och Nya Zeeland att komma till rätta med sin egen behandling av ursprungsbefolkningar genom att utforska liknande processer.
Och även om båda länderna har en lång historia av att försöka försonas med ursprungsbefolkningar har de senaste diskussionerna lutat mot en kanadensisk modell för sanningskommissioner.
Sydafrika satte standarden
Det hade funnits andra sanningskommissioner på 1980-talet och i början av 1990-talet, bland annat Chilés uppgörelse efter Pinochet.
Men den mest igenkännbara standarden blev Sydafrikas, när president Nelson Mandela gav mandat till en smärtsam och nödvändig sannings- och försoningskommission för att lösa det hånfulla arvet från apartheid, den rasistiska och repressiva politik som hade drivit Afrikanska nationalkongressen, inklusive Mandela, att kämpa för reformer. Deras ansträngningar resulterade i utbrett våld och Mandelas eget 27-åriga fängelsestraff.
Genom Sydafrikas offentligt tv-sända TRC-förhandlingar var vita förövare tvungna att stå ansikte mot ansikte med de svarta familjer som de hade utsatt för fysiska, sociala och ekonomiska övergrepp.
Det fanns förvisso kritiker, på båda sidor. Vissa kallade den för ”Kleenex-kommissionen” på grund av de känslomässiga utfrågningar som de ansåg var för lättsamma för vissa förövare som beviljades amnesti efter att ha visat offentlig ånger.
Andra ansåg att den inte levde upp till sina löften – den gynnade den nya regeringen genom att den legitimerade Mandelas ANC och lät förövarna slippa undan genom att låta så många gå fria utan att bli bestraffade, och den svek offren som aldrig fick tillräcklig kompensation eller verklig rättvisa.
Denna kritik var giltig, men processen lyckades ändå med sitt mest grundläggande ansvar – den förde landet säkert in i en modern, demokratisk era.
Rädda mänskligheten från ”helvetet”
Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare under större delen av 1950-talet, som mötte kritik om FN:s begränsningar, sade en gång att FN ”inte skapades för att ta mänskligheten till himlen, utan för att rädda mänskligheten från helvetet”.
På samma sätt var Sydafrikas sannings- och försoningskommission inte utformad för att ta Sydafrika till någon idyllisk utopi. Efter ett sekel av kolonialism och apartheid hade det inte varit realistiskt. Den var utformad för att rädda Sydafrika, som då var en kärnvapenmakt, från en implosion – en implosion som många fruktade skulle utlösa ett större internationellt krig.
I den mån kommissionen räddade Sydafrika från helvetet anser jag att den var framgångsrik. Är det ett lågt riktmärke? Kanske, men den gjorde sitt jobb.
Sedan dess har andra sanningskommissioner, oavsett om de har innefattat försonings- eller reparationsmandat, gett varierande resultat.
Vissa har använts cyniskt som verktyg för regeringar att legitimera sig själva genom att låtsas att de har hanterat den smärtsamma historien när de bara har sparkat undan.
I Liberia, där jag arbetade med ett forskarlag förra sommaren, är protokollen från landets sannings- och försoningskommission inte ens lättillgängliga för allmänheten. Denna sekretess berövar Liberia det som borde vara den viktigaste fördelen med att konfrontera tidigare orättvisor: ett permanent, offentligt minnesmärke som vaccinerar framtiden mot det förflutnas misstag.
USA behöver en sanningskommission
På det hela taget är sanningskommissionen ett viktigt redskap som kan och bör användas runt om i världen.
Det är smärtsamt uppenbart att USA behöver en nationell sanningskommission av något slag för att ta itu med hundratals år av orättvisor som svarta amerikaner har lidit. Där har århundraden av förslavning, statsunderstödd rasism, förnekande av medborgerliga rättigheter och pågående ekonomiska och sociala skillnader ännu inte åtgärdats.
Som många andra hyser jag inget hopp om att en amerikansk kommission kommer att inrättas inom en snar framtid – särskilt inte under den nuvarande administrationen. Men jag tror att en sådan är oundviklig någon gång, hellre förr än senare.
Varhelst det finns en ful, olöst orättvisa som drar i samhällets struktur finns det en möjlighet att dra ut den offentligt och ta itu med den genom en sanningskommission.
Sedan dess finns det ännu inget centralt organ eller någon central inrättning som forskare, politiska ledare eller andra förespråkare kan vända sig till för att få vägledning, information och bevis. En sådan enhet skulle hjälpa dem att förstå och jämföra hur tidigare kommissioner har fungerat – eller inte fungerat – och skapa bättre resultat för framtida kommissioner.
I takt med att rörelsen för att avslöja, förstå och lösa historiska orättvisor växer, verkar det som om Kanada, en stabil demokrati med sin egen sorgsna historia och sitt intresse för globala mänskliga rättigheter, skulle vara en utmärkt plats för att etablera ett sådant centrum.