Sarah, ”världens smartaste schimpans”, dog i juli 2019, strax före sin 60-årsdag. Under större delen av sitt liv fungerade hon som forskningsobjekt och gav forskarna ett fönster in i tankarna hos homo sapiens närmaste levande släkting.
Sarahs död ger tillfälle att reflektera över en grundläggande fråga: Kan vi verkligen veta vad icke-mänskliga djur tänker? Med utgångspunkt i min bakgrund som filosof hävdar jag att svaret är nej. Det finns principiella begränsningar för vår förmåga att förstå djurens tänkande.
Djurens tänkande
Det råder knappast något tvivel om att djur tänker. Deras beteende är alltför sofistikerat för att man ska kunna anta något annat. Men det är fruktansvärt svårt att säga exakt vad djur tänker. Vårt mänskliga språk verkar olämpligt för att uttrycka deras tankar.
Sarah exemplifierade denna gåta. I en berömd studie valde hon tillförlitligt rätt objekt för att slutföra en sekvens av handlingar. När man visade en person som kämpade för att nå några bananer valde hon en pinne i stället för en nyckel. När man visade en person som satt fast i en bur valde hon nyckeln framför pinnen.
Detta fick studiens forskare att dra slutsatsen att Sarah hade en ”theory of mind”, komplett med begreppen avsikt, tro och kunskap. Men andra forskare protesterade omedelbart. De tvivlade på att våra mänskliga begrepp exakt fångade Sarahs perspektiv. Även om hundratals ytterligare studier har genomförts under de mellanliggande decennierna råder fortfarande oenighet om hur schimpansers mentala begrepp ska karaktäriseras på rätt sätt.
Svårigheten att karaktärisera djurens tankar beror inte på deras oförmåga att använda språk. Efter att Sarah fick lära sig ett rudimentärt språk förvandlades pusslet om vad hon tänkte helt enkelt till pusslet om vad hennes ord betydde.
Word and meanings
Det visar sig att problemet med att tilldela ord betydelser var den vägledande besattheten inom filosofin på 1900-talet. Det sysselsatte bland annat W.V.O. Quine, den förmodligen mest inflytelserika filosofen under det århundradets andra hälft.
Quine, som var professor vid Harvard, är känd för att ha föreställt sig vad som skulle krävas för att översätta ett främmande språk – ett projekt som han kallade radikal översättning. I slutändan drog Quine slutsatsen att det alltid skulle finnas flera lika bra översättningar. Som ett resultat av detta skulle vi aldrig exakt kunna karakterisera innebörden av språkets ord. Men Quine noterade också att den radikala översättningen begränsades av språkets struktur.
Quine föreställde sig ett främmande språk som var helt orelaterat till något mänskligt språk, men här använder jag tyska för att illustrera detta. Anta att en talare av det främmande språket yttrar meningen: ”Schnee ist weiss.” Hennes vänner ler och nickar och accepterar meningen som sann. Tyvärr säger det inte särskilt mycket om vad meningen betyder. Det finns massor av sanningar och meningen skulle kunna hänvisa till vilken som helst av dem.
Men anta att det finns andra meningar som de utländska talarna accepterar (”Schnee ist kalt”, ”Milch ist weiss” osv.) och förkastar (”Schnee ist nicht weiss”, ”Schnee ist rot” osv.), ibland beroende på omständigheterna (till exempel accepterar de ”Schnee!” endast när det finns snö). Eftersom du nu har fler bevis och samma ord dyker upp i olika meningar kommer dina hypoteser att vara mer begränsade. Du kan göra en kvalificerad gissning om vad ”Schnee ist weiss” betyder.
Detta tyder på en allmän lärdom: i den mån vi kan översätta ett språks meningar till ett annat språks meningar beror det till stor del på att vi kan översätta ett språks ord till ett annat språks ord.
Men föreställ er nu ett språk med en struktur som i grunden inte liknar något mänskligt språks struktur. Hur skulle vi översätta det? Om översättning av meningar kräver översättning av ord, men dess ”ord” inte motsvarar våra ord, skulle vi inte kunna anpassa dess meningar till våra egna. Vi skulle inte veta vad dess meningar betyder.
Okända grammatiker
Djurens tankar är som meningarna i ett okänt språk. De är sammansatta av delar på ett sätt som är helt olikt det sätt som vårt språk är sammansatt av ord. Därför finns det inga element i djurens tankar som matchar våra ord och därför finns det inget exakt sätt att översätta deras tankar till våra meningar.
En analogi kan göra detta argument mer konkret.
Vad är den korrekta översättningen av Mona Lisa? Om ditt svar är att detta är en illa ställd fråga eftersom Mona Lisa är en målning och målningar inte kan översättas till meningar, ja… det är precis vad jag menar. Målningar består av färger på en duk, inte av ord. Så om Quine har rätt i att varje halvbra översättning kräver att man matchar ord mot ord, bör vi inte förvänta oss att målningar ska översättas till meningar.
Men står Mona Lisa verkligen emot översättning? Vi skulle kunna pröva en grov beskrivning som ”Målningen föreställer en kvinna, Lisa del Giocondo, som ler snett”. Problemet är att det finns så många olika sätt att flina snett, och Mona Lisa har bara ett av dem. För att fånga hennes leende behöver vi fler detaljer.
Så vi kan försöka bryta ner målningen i tusentals färgade pixlar och skapa en mikrobeskrivning som ”röd på plats 1; blå på plats 2; ….”. Men det tillvägagångssättet förväxlar instruktioner för reproduktion med en översättning.
Som jämförelse skulle jag kunna ge instruktioner för att reproducera innehållet på förstasidan i dagens New York Times: ”Tryck först på T-tangenten, sedan på H-tangenten, sedan på E-tangenten, … .” Men dessa instruktioner skulle säga något helt annat än innehållet på sidan. De skulle handla om vilka knappar man ska trycka på, inte om inkomstskillnader, Trumps senaste tweets eller hur man säkrar sitt förskolebarns inträde till en av Manhattans elitförskolor. På samma sätt föreställer Mona Lisa en leende kvinna, inte en samling färgade pixlar. Så mikrobeskrivningen ger ingen översättning.
Tänkandets natur
Mitt förslag är alltså att försöka karakterisera djurens tänkande är som att försöka beskriva Mona Lisa. Närmare beskrivningar är möjliga, men precision är det inte.
Analogin till Mona Lisa ska inte tas bokstavligt. Tanken är inte att djur ”tänker i bilder” utan helt enkelt att de inte tänker i människoliknande meningar. När allt kommer omkring kan inte ens de djur, som till exempel Sarah, som mödosamt lyckas lära sig rudimentära språk förstå den rika rekursiva syntax som treåriga människor behärskar utan ansträngning.
Trots att vi har betydande bevis för att Sarah och andra djur tänker befinner vi oss i den besvärliga situationen att vi inte kan säga exakt vad de tänker. Deras tankar är strukturerade alltför annorlunda än vårt språk.