King of Jazz är en revy. Det finns ingen berättelse, bara en serie musikaliska nummer som växlar med ”blackouts” (mycket korta komiska sketcher med abrupta slut med punch line) och andra korta inledande eller sammanlänkande segment.
De musikaliska numren är av varierande karaktär och har en ”något för alla”-strategi för att tilltala en familjepublik genom att i tur och ordning tillgodose unga, gamla och medelålders personer. Det långsamma numret Bridal Veil, med (enligt Universal) den största slöja som någonsin tillverkats, uppvisar viktoriansk sentimentalitet som kanske bäst tilltalar de äldre. De medelålders uppvaktades med en melodi av John Boles i en lummig miljö som sjunger It Happened in Monterey i valstakt, eller i en lada med en kör av rödklädda rancharbetare som sjunger Song of the Dawn. Det ”jazziga” Happy Feet-numret var utformat för att tilltala en yngre publik.
Ett segment i början av filmen presenterar flera av bandets virtuosa musiker (men dessa musiker nämns inte vid namn). Ett annat ger publiken en chans att se Rhythm Boys, som redan var kända genom ljudet men inte genom synen på grund av sina inspelningar och radiosändningar, uppträda i en hemliknande miljö. Det finns nyhets- och komedinummer som sträcker sig från det milt vågade (Ragamuffin Romeo, där Marion Stadler och Don Rose dansar förvridande danser) till det humoristiskt sadomasochistiska (den andra refrängen av I Like to Do Things for You) och det helt enkelt fåniga (I’m a Fisherman). Det finns en rad körflickor, vilket är praktiskt taget obligatoriskt i tidiga musikaler, men på deras plats är det nya att de sitter.
Den stora finalen är produktionsnumret Melting Pot of Music, där olika invandrargrupper i folkdräkt ger korta tolkningar av karakteristiska sånger från sina hemländer, varefter de alla förpassas till den amerikanska smältdegeln. Artister från några av de tidigare musiknumren upprepar kort sina nummer medan de anmäler sig för tjänstgöring som bränsle i grytan. Whiteman rör om i den ångande grytan. När matlagningen är klar kommer alla ut förvandlade till en jazzglad amerikan.
Det finns ett par tidiga exempel på de overheadvyer som senare utarbetades och blev berömda av Busby Berkeley, men den här filmen har få likheter med hans filmer och andra musikaler från det senare 1930-talet. Det är i hög grad en scenpresentation, om än på en mycket stor scen, och det visuella intresset upprätthålls endast genom byten av synvinkel. Kamerorna rör sig inte. Detta beror inte på att Technicolor-kamerorna var tunga och otympliga. De kameror som användes för denna tidiga Technicolor-process innehöll en enda filmrulle och var av nästan vanlig storlek och vikt.
King of Jazz var den nittonde helt talande filmen som filmades helt och hållet i tvåfärgad Technicolor i stället för att helt enkelt innehålla färgsekvenser. På den tiden använde Technicolors tvåfärgsprocess röda och gröna färgämnen, var och en med en skvätt andra färger blandade i, men inget blått färgämne. King of Jazz skulle visa upp en spektakulär presentation av George Gershwins Rhapsody in Blue, så detta innebar ett problem. Lyckligtvis kan det gröna färgämne som Technicolor använde faktiskt framstå som påfågelblått (cyan) under vissa förhållanden, men ett godtagbart resultat i det här fallet skulle kräva en mycket noggrann hantering. Art director Herman Rosse och produktionsledaren John Murray Anderson kom med lösningar. Man testade olika tyger och pigment, och genom att använda en helt grå och silverfärgad bakgrund framhävdes färgämnets blåaktiga aspekt på bästa sätt. Filter användes också för att ge blekblått i den filmade scenen. Målet var att producera en färdig film med pastellfärger snarare än starka färger. Som den ser ut i den ursprungliga tvåfärgade Technicolor-kopian kan sekvensen ändå bäst beskrivas som en ”Rhapsody in Turquoise” (en turkos rapsodi). Senare kopior gjorda från det ursprungliga tvåkomponentsnegativet, som hade överlevt, får bluesen att se sannare och mer mättad ut än vad den verkade för publiken 1930.
King of Jazz innebar det första filmframträdandet för den populäre croonern och sångaren Bing Crosby, som vid den tiden var medlem i The Rhythm Boys, Whiteman Orchestras sångtrio. Crosby skulle sjunga ”Song of the Dawn” i filmen, men en bilolycka ledde till att han satt i fängelse en tid och låten gavs till John Boles.
Kompositören Ferde Grofé, mest känd för sin Grand Canyon Suite, var under dessa tidiga år en välkänd arrangör/sångskrivare för Whiteman. Det finns dokumenterat att han har arrangerat en del av musiken och kan faktiskt ha komponerat en del av scenmusiken.
Filmen bevarar ett vaudevilleinslag av Whiteman-bandets trombonist Wilbur Hall, som gör nyhetsspel på violin och cykelpump, samt den excentriska dansen av ”Rubber Legs” Al Norman till melodin Happy Feet.
Det fanns minst nio olika utländska språkversioner av filmen. Enligt uppgift har den svenska versionen åtminstone lite annorlunda musik.