Vårdvägar, även kallade kliniska vägar eller integrerade vårdvägar, karakteriseras vanligen som en metod för att hantera patientvård baserad på riktlinjer för klinisk praxis, med huvudmålen att förbättra vårdkvaliteten, minska variationen i den kliniska praktiken och öka den effektiva användningen av hälso- och sjukvårdsresurserna.
Användningen av vårdvägar har ökat under de senaste åren. Forskningen har dock visat att det finns vissa områden som ger anledning till oro:
- Formella standarder saknas för utveckling, genomförande och utvärdering av vårdvägar. Öppenhet saknas också för alla dessa områden.
- Det finns lite kunskap om vårdvägarnas verkliga inverkan på patientresultat och vårdkvalitet, eller på användningen av sjukvårdsresurser och behandlingskostnader.
Det finns dock också lovande tendenser i utvecklingen och genomförandet av vårdvägar. Dessa inkluderar prioritering av högkvalitativ evidens som beaktas i utvecklingen av vårdvägar, inklusive viktiga datakällor som behandlingsriktlinjer och randomiserade kliniska prövningar. Forskarna fann också att det finns en flexibilitet i genomförandet av läkare för att skräddarsy behandlingen efter patienternas behov, oftast genom elektroniska journalsystem.
Med dessa resultat föreslog forskarna fyra rekommendationer för att förbättra nuvarande praxis:
- Utveckla konsensusdriven bästa praxis – Att skapa bästa praxis för att vägleda utvecklingen, genomförandet och utvärderingen av vårdvägar kommer att bidra till att effektivisera en annars komplicerad process.
- Skapa konsekventa metoder för datainsamling och analys – Förmågan att bättre samla in och analysera data kommer att stödja en kritisk utvärdering av vårdvägarnas resultat i förhållande till fastställda mål.
- Upprätthåll öppenheten – Alla delar av utvecklingen, genomförandet och utvärderingen av vårdvägarna bör vara tydliga för vårdgivare och patienter.
- Ge patienterna tillgång till information – Patienterna bör få information om utvecklingen och effekterna av vårdvägar, veta om behandlingsplanerna följer en vårdväg och om den kliniska praxis inom vilken vården ges är föremål för vägvalsrelaterade incitament.