Pristina, Kosovo, har ofta fått rykte om sig att vara en av Europas fulaste huvudstäder. Det är verkligen en plats som jag aldrig trodde att jag skulle besöka. Min enda referenspunkt för platsen var från något mörkt, avlägset hörn av mitt sinne, där jag mindes den tragiska nyhetsrapporteringen om Kosovokriget i slutet av 1990-talet efter år av etnisk rensning som fördrev omkring 750 000 etniska albaner. I åratal hade Kosovos etniska albanska majoritet kämpat om kontrollen över regionen mot serberna, som trots att de bara utgjorde 10 procent av befolkningen betraktade Kosovo som vaggan för sin kulturella identitet.
Kosovare förklarade sig självständiga från Serbien i februari 2008. Tio år senare befann jag mig plötsligt i detta hopkok av en stad. Titta åt ett håll, och minareter från sekelgamla moskéer sträcker sig mot himlen och nyligen beställda statyer av inhemska och utländska hjältar står högt. Titta åt ett annat håll, och en gång så prestigefyllda landmärken som det statsägda Grand Hotel står nu i stort sett tomt med krossade fönster. ”Jag tror inte att det är det värsta hotellet i världen”, sade Kosovos president Hashim Thaçi till en reporter från New York Times. ”Men det beror på att världen är väldigt stor.”
Men här stod jag en varm sommarkväll och letade mig fram längs en bakgata flera kvarter söder om Cathedral of St Mother Teresa nära Bill Clinton och George Bush boulevards. Jag hade bara kommit till Pristina för att passera på väg ut ur Balkan efter en tio dagars vandring i de albanska alperna. Efter att ha checkat in i en hyreslägenhet utan rinnande vatten (ett problem som gällde hela grannskapet och som min värd inte kunde förklara) gav jag mig iväg på egen hand, fast besluten att göra det mesta av min korta tvådagarsvistelse.
Du kanske också är intresserad av:
– Landet med ett nytt (gammalt) namn
– ”Jag kommer från ett land som inte längre existerar”
– Den lilla ”nationen” som du aldrig har hört talas om
Med sin fyrkantiga betong, sina kommunistbyggnader och sina dammiga gator blev det snabbt uppenbart varför Pristina får ett dåligt rykte. Lonely Planet kallade den ”inte den mest estetiskt tilltalande staden du någonsin kommer att stöta på”, och The Boston Globe sa en gång: ”Denna balkanstad är kanske den fulaste och roligaste huvudstaden i i i Europa”. Men med tanke på den senaste tidens blodiga och politiskt omtumlande förflutna är det inte helt rättvist att jämföra Pristina med en plats som Paris eller Rom. Bara under det senaste århundradet har krigföring på Balkan lett till att Kosovo har styrts av Osmanska riket, kungariket Serbien, Jugoslavien, till och med Italien (som en del av Storalbanien under andra världskriget) och Serbien igen.
I dag har en stor del av Pristinas en gång så stolta ottomanska arkitektur, trots att den kan skryta med några av de äldsta moskéerna i Europa, ersatts av kommunistiska strukturer från den jugoslaviska tiden. Mitt enda mål när jag var i staden var faktiskt att se den mest ökända av dessa konstruktioner från kommunisttiden: Kosovos nationalbibliotek, ett massivt virrvarr av betongblock som av Virtual Tourist har kallats en av världens fulaste byggnader. Nationalbiblioteket, som öppnades 1982, är Pristinas mest slående arkitektoniska verk: en brutalistisk koloss vars staketliknande metallyta påminner om ett fängelse.
Men när jag trängde mig in genom glasdörrarna som gömde sig under bibliotekets metallfasad upptäckte jag att det finns en distinkt skönhet i den här byggnaden, med sina 99 kupoler och stora fönster. Både dess ovanliga exteriör och huvudhallens golv av mosaikmarmorsten, som badar i ett brett stråk av naturligt ljus från byggnadens största kupol, antyder en koppling till Pristinas förlorade bysantinska och islamiska arkitektur.
Men sedan, bara några kvarter därifrån, ligger den fräscha, vita tornspiran på katedralen för S:t Moder Teresa, som färdigställdes 2017, 14 år efter det att påven Johannes Paulus II saligförklarade dess etniskt albanska namngivare. Den höga 76 meter höga byggnaden är en ironisk plats här – både för att Vatikanstaten inte erkänner Kosovos suveränitet och för att 90 procent av Kosovos befolkning är muslimer.
Det finns en viss poetisk rättvisa. Innan det ottomanska riket tog på sig ett sekellångt styre över Kosovo med början på 1300-talet var de flesta albaner kristna. Under det turkiska styret konverterade majoriteten till islam för att slippa de skatter som togs ut av kristna undersåtar. Min stadsguide Bekim Xhemili, intendent och etnolog vid Kosovos etnologiska museum, berättade för mig att i dag är endast 3 procent av kosovoalbanerna katoliker.
Historien bakom uppförandet av katedralen St Mother Teresa speglar kosovoalbanernas önskan att lägga årtionden av konflikter (de flesta av dem etniska snarare än religiösa) bakom sig. Enligt Xhemili donerade såväl muslimer som kristna medel till katedralens uppförande, och många av dessa medel kom från etniska albaner som bodde i USA.
Men Kosovos väg till fred och självständighet har inte nödvändigtvis lett till välstånd. I dag erkänner endast 114 av världens 193 FN-medlemmar Kosovos suveränitet, och som Xhemili snabbt påpekade stöds en stor del av Kosovos ekonomi av pengar som kommer in från släktingar som arbetar i Västeuropa. ”Utan alla pengar som kommer in i Kosovo utifrån”, sade han, ”skulle ekonomin misslyckas”. Enligt Kosovos centralbank skickade Kosovare som arbetar utomlands hem cirka 752 miljoner euro bara under 2015. I början av 2018 låg Kosovos arbetslöshet på cirka 27 procent, och arbetskraftsdeltagandet bland kosovarer i arbetsför ålder (15-64 år) var en häpnadsväckande låg nivå på 39 procent.
Du skulle inte veta att det var så illa ställt när du vandrar runt på Pristinas gator, särskilt på huvudgatan för fotgängare, Bulevardi Nënë Tereza. Fylld av kaféer och kantad av allt från ett Spomenik-minnesmärke i betong till minne av Jugoslaviens befrielse under andra världskriget till bronsfigurer målade med amerikanska och brittiska flaggor, verkade gatan vara livlig varje timme på dygnet. Föräldrar sköt barnvagnar, turister slickade på gelato-koner och studenter vandrade från det ena kaféet till det andra.
En av de mest underbara sakerna jag fann i Pristina var faktiskt dess kafékultur. Gå ett kvarter eller två och du kommer att stöta på minst ett halvt dussin kaféer, och enligt Gastronomiska sällskapet i Pristina finns det mer än 100 i en stad med bara 200 000 invånare. Liksom Pristina själv återspeglar caféerna en blandning av influenser från Balkan, Europa och Mellanöstern, där vissa serverar macchiatos som är så utsökta att de kan konkurrera med alla i Italien, medan andra specialiserar sig på söta och smakrika turkiska bryggerier.
Frånsett kaffet är det som gör dessa kaféer unika vad de betyder för de människor som kallar denna lilla inlandslokal för sitt hem. Caféer är ett naturligt företagande i ett område med få ekonomiska utsikter – de flesta dricker kaffe. De är också en mötesplats för regeringsanställda, arbetslösa och unga intellektuella. Det var trots allt på Kosovos kaféer som den första planeringen av dess självständighetsrörelse enligt uppgift började.
Fem minuters promenad från det livliga Bulevardi Nënë Tereza stötte jag på monumentet NEWBORN som firar Kosovos 11-åriga självständighet från Serbien. Varje år på sin självständighetsdag (17 februari) dekorerar kosovoalbanerna om monumentet med ett nytt utseende. Vissa år är dess gigantiska bokstäver märkta med färgglad graffiti. Andra gånger är de täckta med medborgarnas signaturer. Enligt en utställning på Kosovomuseet återspeglar denna årliga förändring Kosovos ständigt pågående identitetssökande och symboliserar dess tillväxt – oavsett om det handlar om taggtråd för att symbolisera att man bryter sig loss från det förflutna eller om det handlar om flaggor från de nationer som har erkänt Kosovos suveränitet.
Tvärs över gatan från NEWBORN såg jag det mer tragiska Heroinat Memorial, som invigdes 2015 för att hedra de 20 000 kvinnor som våldtogs under Kosovokriget 1998-1999. Varje stift i monumentet representerar en av kvinnorna och, vilande på olika höjder, avslöjar de tillsammans den konturerade reliefen av ett kvinnoansikte. Monumentet var särskilt gripande för mig. Dagarna innan jag anlände till Pristina bodde jag hemma hos etniska albaner i Kosovo där jag ofta satt och drack turkiskt kaffe med matriarker som började berätta för mig i tysthet om vad som hände med deras vänner, systrar och döttrar i händerna på serbiska soldater – vilket gav liv åt en av de mest tragiska och brutala taktikerna som begåtts av både de serbiska styrkorna och, enligt den amerikanska icke vinstdrivande organisationen Human Rights Watch, Kosovos befrielsearmé, mot serbiska, albanska och romska kvinnor.
Det är kanske passande att den väg som leder fram från en plats som minns en av Kosovos mörkaste tider är uppkallad efter USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright. Faktum är att även 2019 har många kosovoalbaner något av en kärleksaffär med Clintons, Bushs och andra amerikanska politiker, som de anser var avgörande för Kosovos självständighet.
Kosovoalbaner minns de USA-ledda Nato-bombningarna 1999 som äntligen frigjorde dem från serbisk kontroll och satte stopp för krigsövergrepp på båda sidor. ”Vi älskar Amerika, vi älskar Bill Clinton”, tillade Xhemili. ”Amerikaner är våra hjältar.”
Som Pristina självt är denna kärlek ibland inte vacker. ”Vi har förmodligen den fulaste Bill Clinton-statyn i världen”, sade Pristinas borgmästare Shpend Ahmeti i en intervju med Osservatorio Balcani Caucaso Transeuropa förra året. ”Hans fru Hillary invigde den, med ett ansikte som ’det här ser inte ut som min man!’.”
Och, medges det, Pristina liknar inte heller Paris eller Rom. Men jag upptäckte att om man minns dess förflutna och förlorar sig i dess nutid kommer man att finna ett motståndskraftigt folk och en ung huvudstad som är ivriga att skriva sitt nästa kapitel. Och det är onekligen vackert.
Comeback Cities är en serie från BBC Travel som presenterar huvudstäder som inte syns på radarn, som förespråkar de urbana underdogs och som frossar i framgångshistorierna om städer som har vänt sin lycka.
Gå med mer än tre miljoner BBC Travel-fans genom att gilla oss på Facebook eller följa oss på Twitter och Instagram.
Om du gillade den här berättelsen kan du anmäla dig till det veckovisa bbc.com-nyhetsbrevet ”Om du bara läser 6 saker den här veckan”. Ett handplockat urval av historier från BBC Future, Culture, Capital och Travel, som levereras till din inkorg varje fredag.